I samband med en uppvisning av Trettondagsafton pratade jag en stund med professorErik Söderblom som lett projektet och träffade sedan två av skådespelareleverna,Oskar Pöysti och Daniela Franzell.

Undersökandet av formen och därmed teater i det stora, har varit en viktig del av2xSHKSPR. Hamlet är en slags dekonstruerad berättelse där rollpersonerna inte tillåts ha några traditionella bågar. Det är istället stämningarna och rytmen som binder ihop den svarta, kaotiska verkligheten på scenen. Trettondagsafton är till synes rena motsatsen, med sina ljusa färger, sin komik och sin farsaktiga logik. Ändå känns karaktärerna minst lika destruktiva i komedin som i tragedin. De båda uppsättningarna har också en liknande scenografi. Väggarna som hela tiden rör på sig, öppnar sig och sluter sig, skapar en ständigt närvarande oro i föreställningarna.

Fast Söderblom vill inte tala om föreställningar.
– Det tar tio år för en musiker att utbilda sig och minst lika länge för en skådespelare, säger han. Inte kan man spela Shakespeare efter tre år. Målet är i första hand pedagogiskt och repetitionerna tar inte slut för att vi har publik.
Också i ett brev i samband med programbladet påminner han publiken om att det inte är frågan om färdiga föreställningar. Det kallas visningar istället.
Jag frågar eleverna Pöysti och Franzell hur de som skådespelare upplever skillnaden mellan föreställning och visning?
– Det är ingen skillnad alls, konstaterar Pöysti. För oss är det vanliga föreställningar.
– Första visningen kändes precis som en premiär, bekräftar Franzell.
Det är inte så lätt att bryta en konvention. Åtminstone inte när allting runt omkring (publiken, biljettförsäljningen, programbladet o.s.v.) fortfarande följer föreställningsnormen.

Rädd på riktigt

Samtidigt är publiken, och det man som skådespelare känner inför en publik, en viktig del av utbildningen. Och en premiär innebär naturligtvis premiärnerver.
– Det är jävligt jobbigt, medger Franzell ärligt. Men ångesten föder ju något bra. Hamlet hänger mycket på stämningen och på rollpersonernas rädsla. Inför premiären var alla skådespelare så livrädda på riktigt att det fungerade utmärkt.
Att jobba i en öppen process är tydligen inte alldeles enkelt. Föreställningarna innehåller dessutom en del improvisation och skådespelarna testar nytt i varje visning.
– Vi får ny regi varje dag, ibland femton minuter före en föreställning. Man blir helt schizo, men det hjälper ju en att hitta rädslan. Man känner att man lever, konstaterar Franzell lite kyligt.
– Man ska liksom vara på hugget men ändå veta vad man gör, resonerar Pöysti. Men regin måste ges på rätt sätt så att det inte bara blir en oöverkomlig panik. Det handlar om en balans mellan trygghet och osäkerhet.

Satans bra Shakespeare

Söderblom har velat fokusera på Shakespeares texter av flera orsaker. Han menar att mycket av det som Shakespeare skrev om är sant idag. Han jämför Hamlets frustration med Jokela-incidenten: En frustration som man inte får utlopp för och som får en att börja spela teater. Eller tristessen och de borttappade idealen i Trettondagsafton. Söderblom jämför dem med sexism och Facebook: Man är så uttråkad att man bli ett offer för sina instinkter, menar han. En annan viktig orsak till att han velat arbeta med Shakespeare är den “teaterrealism” som finns i pjäserna och som kräver en medveten teknik av skådespelarna.
Också Pöysti och Franzell tycker att Shakespeare är viktig. Men för dem har projektet framför allt varit en kurs i konstteori.
– Det har handlat om att göra folk till konstnärer, inte bara skådespelare, säger Pöysti.
Och där har Shakespeare uppenbarligen varit tacksam att jobba med.
– Han är så satans bra! Det finns så många nivåer att gräva i, förklarar han.
– Och det är tolkbart så in i…, fortsätter Franzell. Det känns nästan lite platt att bara visa det som vi visar. Ibland är jag rädd att publiken inte fattar att det finns en ohygglig mängd arbetstimmar bakom. Man harmar sig över alla darlings man har tvingats döda för att välja riktning.
– Men inte gör vi ju det för de där fyrtio gökarna som kommer och tittar! protesterar Pöysti. Fast ändå, funderar han vidare, nånstans bryr jag ju mig ändå om vad de tycker. Efteråt tänker jag att satan, det var inte så bra som det kunde ha varit.
Franzell har utvecklat en metod för att klara den pressen.
– Jag tänker att det här är nu jag idag, och det får duga.

Hårt j obb

Söderblom är övertygad om att vi, om vi vill ha en svenskspråkig teater i Finland, måste ha en medveten strategi för den. Den finlandssvenska teatern måste ha en nationell funktion, menar han, t.ex. i form av kontakter med nya internationella strömningar. Pöysti och Franzell är fundersamma över det lilla publikunderlaget som teatrarna måste tävla om.
– Det finns de som går på Baltic Circle och så finns det de som går på Svenskis, konstaterar de.
Men var de ser sig själva är oklart och de talar mycket försiktigt om tiden efter skolan. Däremot ser de båda risker med en teater som hamnar inne i en bubbla, d.v.s. en teater som är trevlig att se på men som inte följer med en hem efteråt.
– Det viktigaste är nog att teatern har beröringspunkter till mänskorna och samhället, framhåller Pöysti. Att man påtar i grejer.
– Jag diggar inte att när nån börjar skjuta, så tar man upp det i nån pjäs. Jag vill vara steget före. Jag vill vara varningssignalen, säger Franzell. Men jag kommer ju inte alltid att ha möjlighet att välja.
– Men man ska aldrig sluta rycka i trådarna och aldrig sluta jobba, slår Pöysti fast. Folk har fan anamma jobbat bra i det här projektet. Ingen har gett upp när det har varit som svårast. Alla har jobbat vidare, och väggarna har öppnat sig till slut.

Svenska institutionen för skådespelarkonst: 2xSHKSPR, efter översättningar av Claes Zilliacus och Lars Huldén. Regi och scenografi: Erik Söderblom. Regiassistent: Linda Rajalin. Dräkter: Reija Laine (TaiK). Ljusplanering: Jan Suskleb. I rollerna studerande i årskurs 3: Carl Alm, Daniela Franzell, Dennis Hanson, Pelle Heikkilä, Simon Häger, Viktor Idman, Sophia Karlsson, Filip Pachucki, Oskar Pöysti, Alfons Röblom, Rebecca Viitala.