I den djupnande filmkulturskymningen fortsätter Aki Kaurismäki tända små ljus. I fjol gav hans Sputnik Oy biografspridning åt Jean Vigos L’Atalante (1934). Nu står Noll i uppförande (Zéro de conduit, 1933) i tur, och med den har Vigos fullständiga lilla produktion visats på vita duken i Finland.

Sommarlovet är slut. Med väskorna fulla av nya lekar och bus-streck slussas gossar tillbaka till internatskolan, tillbaka till sönderslitande tidiga morgnar och bönsås varje dag. Här befalls och bestraffas de oupphörligt av övergödda eller förtorkade lärarlakejer, i enlighet med dvärgrektorns regelbok. Inom detta totalitära mikrosamhälles ramar sprudlar barnen av ohämmat liv: lika plötsligt som en sång kan ett matkrig bryta ut.

De vuxna – utom gossarnas sprallige anförvant Huguet – är häftigt karikerade, medan barnen leker, såras och ilsknar till med fullständig trovärdighet. Det levande och äkta ställs mot det förkolnade, förljugna. Verkligt skrämmande blir lärarna aldrig, för redan från första stund är det uppenbart att de saknar all egentlig auktoritet, att deras makt endast räcker till en viss inskränkning av barnens rörelsefrihet. Filmen är optimistisk: en ordning som förnekar livet kommer att störtas. Berättelsen rör sig mot en oundviklig revolution av hyss och skratt. Här syns Vigos påbrå: hans far var den kände anarkisten Almereyda, som år 1913 fängslades och ströps i sin cell.

Produktionen hade en obefintlig budget och knappa två veckor av inspelningstid, men Vigo och fotografen Boris Kaufman leker ohämmat med filmmediets möjligheter: hastigheten skruvas upp i stunder av chaplinsk komik, och ner i lyriska betraktelser. Till och med ett stycke animation har smugit sig in!

Tillsammans med Noll i uppförande visas Vigos förstlingsverk, dokumentären À propos de Nice (1930). Också här ställs äkta mot falskt, liv mot livlöshet, i en ström av intryck från strandstaden Nice. Klippen är fantasifulla och ofta humoristiska: en bild av ett strutshuvud glider över i en fin dams överlägsna ansikte. Aristokratins stela pardanskoreografi, stumma fasader och uttryckslösa strandstolsgubbar ställs mot arbetarflickornas virvlande ben, arbetarmännens skrattande eller förbannade ansikten, fabrikens glöd och vågorna som sköljer över sanden.

Man kan fråga sig varför Kaurismäki valt att föra fram just Vigo. Noll i uppförande är livsbejakande och gränslöst vacker, men det skrällande ljudet och den korniga bilden gör onekligen filmen något svårtillgänglig. Kanske står svaret att finna i de två filmskaparnas likheter: båda har de trängt sig in i filmvärlden alldeles på egen hand, och båda står de ovillkorligt på de utsattas sida.

Och kanske vill Kaurismäki för den finska biografvärlden upprepa den replik som i filmen sätter barnens uppror i rullning, en replik Vigo hämtat ur en artikel av sin far: ”Je vous dis merde!” – ”Skit säger jag er!”

---

Jean Vigo: Noll i uppförande (Zero de Conduite, 1933) och Á propos de Nice (1930). Premiär 18.1.2008.