De nyliberala reformer som genomförts under de senaste decennierna har aldrig marknadsförts som en brytning med välfärdssamhället, utan på sin höjd som en nödvändig korrigering för att undvika ett sammanbrott. Det första stora steget var liberaliseringen av valutamarknaden.

”Det fördes aldrig någon politisk diskussion om avregleringen av kapitalmarknaden. Representanter för Finlands bank minns själva att det i samband med varje steg publicerades ett pressmeddelande enligt vilket beslutet inte innebar någon stor systemförändring. Men när man gjort tio liberaliseringsbeslut efter varandra hade hela systemet förändrats”, har Anu Kantola sagt i en intervju om sin avhandling, Markkinakuri ja managerivalta. Poliittinen hallinto Suomen 1900-luvun talouskriisissä (2002). I den studerade hon beslutsfattarnas rekapitulering av det som skedde framför allt under depressionen.

Patronens dagdröm

Nyliberaliseringen av Finlands ekonomi inleddes dock redan före depressionen. Vanligen talar man om mitten av 80-talet, men Jouko Kajanoja förlägger i en intervju vändpunkten till 1977. I mars det året hade SDP dragit upp en ny företagsvänligare linje med krav på sänkta produktionskostnader, moderat inkomstpolitik o.s.v. Partiets ordförande Kalevi Sorsa presenterade den nya linjen i ett tal som var som ”patronens dagdröm”, skriver Jukka Tarkka i sin historik över Näringslivets delegation Närdel (eller Eva) Uhan alta unioniin.

I september 1977 sammankallade regeringen Sorsa, på initiativ av Närdel, en konferens i Korpilampi som strävade efter ett samhällsfördrag för att öka samhällsekonomins effektivitet genom att ersätta regering och avtal mellan arbetsmarknadsparterna med marknadsmekanismer. Närdel medverkade dock inte officiellt, vilket enligt Tarkka kan ha berott på att Sorsa såg det som ”oklokt att visa kommunisterna hur nära kontakt socialdemokraterna hade med bergsrådsnivån inom Närdel”.

Konkret ställdes Kajanoja inför den nya kursen hösten 1982 när han var arbetskraftsminister i Mauno Koivistos andra regering och marken devalverades. ”En devalvering innebar ju alltid en inkomstöverföring till förmån för de rika. Men i samband med tidigare devalveringar antogs någotslags socialpaket för att lindra verkningarna för vanliga mänskor. Nu höjdes i stället omsen, så på sätt och vis ökade man devalveringens effekt. Det var ganska hårt och återspeglade nog på något sätt den förändring som skett.”

Kajanoja funderar nu i efterskott om han borde ha reagerat genom att åtminstone för egen del ha utträtt ur regeringen. Numera är han chef för Folkpensionsanstaltens samhällsforskning och har inte ändrat åsikt om välfärdsstatens betydelse. Hos oss har den enligt honom alltid varit en fattigmansversion av den skandinaviska modellen, inte av ekonomiska utan uppenbarligen av politiska skäl. Den fulla sysselsättningen har aldrig varit ett lika viktigt mål som i Skandinavien. Vi hör fortfarande till den nordisk-holländska gruppen, men utvecklingen går åt fel håll. Ojämlikheten ökar beträffande inkomster och hälsa, dagvårdsgrupperna växer o.s.v.

”Ett sjukt system”

Men framför allt var det den allvarliga krisen under början av 90-talet som förenhetligade tänkandet bland beslutsfattarna. Anu Kantola har gått igenom 71 intervjuer som på Sitras initiativ gjorts om tiden från liberaliseringen av kapitalmarknaderna på 80-talet till konjunkturuppgången i mitten av 90-talet med politiker, de viktigaste tjänstemännen, Finlands banks direktörer och tjänstemän, arbetsmarknadsledare och chefer för de ekonomiska forskningsanstalterna.

Trots bankkrisen och massarbetslösheten var det ingen som kritiserade liberaliseringen av kapitalmarknaderna, på sin höjd var tidpunkten fel. Ingen saknade regleringen eller den gamla välfärdsstaten.

”Många såg direkt välfärdsstaten som skyldig till krisen. Den nationella politiken skapade ineffektivitet. En del talade om ett sjukt system”, berättade Kantola i en intervju i Turun Sanomat. Kritikens gränser följde inte den traditionella indelningen mellan höger och vänster. Också på vänsterhåll dömde man ut välfärdsstaten.

Övergången till det nya marknadsdrivna systemet sågs som en oundviklig utvecklingsgång både till höger och till vänster, både bland arbetsgivarna och i fackets högsta ledning. Det fanns dock ingen representant för vänsterförbundet bland de intervjuade (vilket säger en del om den inre kretsen i vårt land).

Denna övergång berörs i intervjumaterialet bara i liten utsträckning som ett politiskt program. Huvudsakligen uppfattas den som en anpassning av Finland till den internationella utvecklingen. I denna inre ring fanns det inte just några oliktänkare, vilket kom som en överraskning för Kantola. Det kunde finnas olika synpunkter om små tekniska detaljer, men skillnaderna mellan partierna var mycket små.

Absurda tänkesätt

Nationalekonomen Juhana Vartiainen var i sin recension av boken i HS förvånad över (och föga imponerad av) de ledande politikernas och ekonomisternas sätt att resonera.

”Den politiska eliten tolkade, kort sagt, depressionen som den gamla världens nödvändiga dödsryckningar, vilkas uppgift var att bana väg för nya hälsosammare och mera marknadsinriktade spelregler. I den nya världen har ekonomin avpolitiserats och den gamla ineffektiviteten har ersatts med ny effektivitet. Om detta är eliten rätt enig.” Oenighet råder bara om vem som var skyldig till att det gick snett. Här pekar man antingen på varandra, eller på folket. Men speciellt förvånar sig Vartiainen över ekonomisternas attityder:

”En stor del av de intervjuade ser depressionen anakronistiskt som något slags rening från den ’gamla’, temporära och i grunden sjuka världen med dess devalveringar, inflation, reglering, statsledda befrämjande av tillväxten, utvidgning av de offentliga tjänsterna och och annat föraktligt.”

Vartiainen påpekar att den gamla modellen tjänade Finland alldeles utmärkt och att den svart-vita moraliseringen inte hör hemma i den ekonomíska teorin. ”Djupt förankrat i finländarna finns ett tänkande som säger att djupa kriser måste ha djupgående orsaker som ansluter sig till moraliskt lättsinne eller till på något sätt sjuka strukturer. De intervjuade använder faktiskt flitigt ordet ’sjuk’.” Enligt Vartiainen ”är elitekonomisternas tal verkligen helt fullt av nonsens om handlingssätt som är ’moraliskt’ rätt eller fel”.

Makten till
”experterna”

Medborgarnas lättsinne tog sig bl.a. uttryck i att de lånade upp stora pengar för att köpa aktier som skulle göra dem rika – många minns väl bilderna av köer av förhoppningsfulla aktietecknare som sträckte sig halvvägs runt kvarteren på Alexandersgatan. Enligt denna tolkning berodde krisen alltså på medborgare som ”berusades” eller ”förvirrades” av den nya friheten på penningsmarknaden och som bara tänkte på sitt eget bästa.

Men varifrån kom det tänkandet? Hade det inte planterats just av de nya marknadsideologerna?
Kantola har fäst sig vid inställningen till medborgarna, till politikerna och demokratin.

”Ofta har man tolkat att hela Finland blivit förvirrat och hamnat i extas, så att alla försökte bli rika så snabbt som möjligt. Ändå var det en ganska liten del av finländarna som deltog i börshandeln.”

Eftersom medborgarna inte förstår sitt eget bästa är det elitens sak att hålla dem i herrans tukt och förmaning. Beslutsfattarna ser sig själva stå över allt detta. Dethär är ju ingen ny inställning, så har överheten förhållit sig till folket i alla tider, men under mellantiden hade man ändå en viss respekt för demokratin.

De intervjuade verkar uppfatta politikerna som en samling klantskallar. Kantola säger att hon länge funderat över varför makthavarna har ett så starkt behov av ett avstånd till politiken, som uppfattas som smutsig. ”De som är med i politiken har bara åsikter, men när du är sakkunnig är din ställning mycket starkare. Fakta går alltid förbi åsikterna och därför sker det en massflykt från politiken till expertskap. Också många tjänstemän vill tala som neutrala tjänstemän och betonar att de på basen av fakta tänker på det gemensamma bästa.”

En följd av depressionen var att en hel del makt överfördes från folkvalda till experter. Det har i sin tur lett till ett minskat intresse för politiken och demokratin. Klyftan mellan eliten och folket har fördjupats.

Framför allt har makten koncentrerats till finansministeriet. Men det som en Sailas bedriver är också politik, inte expertvälde.

Samhället atomiseras

I intervjuerna uppträder inte just begrepp som demokrati, jämlikhet eller social rättvisa. Den största förändringen har dock enligt Kantola skett i hur man uppfattar hela ekonomin.

”När man skapade välfärdsstaten tänkte man att man skulle få hela nationalekonomin att fungera. Man måste utbilda god arbetskraft. Man måste utveckla hälsovården så att arbetskraften hålls frisk. Man måste ha pensionssystem, så att den bevarar motivationen. Uppfattningen av ekonomin förändrades dock när man övergick till marknadsmotiveringar. Sedan tänkte varje aktör på marknaden bara på hur den själv klarade sig.”

Det kom tydligast till uttryck i inställningen till de arbetslösa. Förr skulle en halv miljon arbetslösa ha uppfattats som en olycka för nationalekonomin, nu ser många arbetslösheten som ett sätt att effektivera samhället.

Politiken har enligt Kantola ersatts av praktisk skötsel av olika ärenden. Nyliberalismen har inte kommit till oss som ett politiskt program, utan som praktiska lösningar på praktiska frågor. När politiken på det sättet försvinner återstår bara ett alternativ, eftersom experterna anser sig ha tillgång till sanningen, inte till diverse åsikter. En reaktion på det kan bli att vi får populistiska ledare av typ Sllvio Berlusconi, befarar hon.

---

* för Kai Hirvasnoro i KU-Viikkolehti i maj 2007. Hirvasnoros nätarkiv med intervjuer och recensioner på hirvasnoro.blogspot.com är en guldgruva när man vill kolla in förändringarna i det finländska samhället under det senaste årtiondet.