Iran är inte så långt borta som vi tror. Iran är inte bara fanatiska mullor i vitt eller kuvade kvinnor i svart. Den iranska kulturen har mycket att ge oss.

Det kommer att framgå vid dokumentärfilmfestivalen DocPoint där iranska filmer i år utgör ett viktigt tema. Virpi Suutari, själv en av våra främsta dokumentarister, är konstnärlig ledare för årets DocPoint och hon närvar vid en iransk dokumentärfilmsfestival i Teheran i höstas.
Hon har haft ett fullspäckat program under året som gått och har sett bortåt tusen filmer för att kunna ställa samman ett intressant program.
– Men festivalen i Teheran var årets höjdpunkt. Det är sorgligt att vi finländare har en så smal bild av Iran, som ändå är en av världskulturens vaggor.
Det är inte svårt att komma in i den iranska kulturen.
– Speciellt med unga kvinnor kände jag mig genast på samma våglängd, vi hade samma slags humor.
Trots att Iran styrs av mestadels gamla män har det en ung befolkning, två tredjedelar är under 30 år och kvinnodominansen är påtaglig eftersom en halv miljon pojkar och unga män dödades under kriget mot Irak på 80-talet.
– Trycket från de unga för en samhällsförändring är enormt och förr eller senare kommer tryckkärlet att sprängas.
Otroligt
mångskiftande

Virpi beklagar att vårt perspektiv är så kort, vi ser bara dagens prästvälde, inte de gamla kulturerna. Men också dagens Iran är otroligt mångskiftande.
– Där finns så otroliga gestalter och öden, man behöver inte hitta på någonting. Och landskapen kan fungera som färdiga scener.
Virpi ger några exempel. Den film som speciellt fick henne att förälska sig i Iran är Forugh Farrokhzads The House is Black (i filmbranschen går allt på engelska och också personnamnen är här transkriberade till engelska). Hon gjorde som 27-åring år 1962  denna sin enda dokumentärfilm i ett leprasjukhus i Tabriz. Virpi beskriver den som ”ett uppskakande vackert mästerverk där Farrokhzad på ett universellt sätt fångat det lidande som är en oundviklig del av det mänskliga livet” och kallar den en  av världens tio viktigaste dokumentärfilmer.
Farrokhzad omkom i en bil-olycka 1967, men hann bli en av Irans främsta moderna poeter.  Hon levde ett passionerat liv, skilde sig från sin man, inledde ett förhållande med författaren och filmregissören Ebrahim Golestan och arbetade som filmklippare i hans studio. (Också Golestan är representerad på DocPoint.)
Iraniernas passionerade förhållande till poesi kommer fram också i Massoud Bakhshis Tehran Has No More Pomegranates, där det påstås att 94 procent av Teheranborna betraktar sig som poeter. Redan små barn kan recitera berömda persiska verser. Av en eller annan orsak fick Bakhshi vänta fem år på inspelningstillstånd
De farliga näsorna

Ebrahim Mokhtari ger i Zinat en bild av livet i en by där kvinnorna använder boregheh, en speciell huvudmask med en svart läderremsa som täcker näsan. Huvudpersonen är en kvinna som inte vill använda denna mask, ”munkorg” kallar  Virpi den, och som vill arbeta som barnmorska. Det är en by där kvinnans plats ansetts vara i hemmet, men så småningom  börjar det ske en förändring.

Tanken på att just näsan är så förförisk att den måste döljas kan kännas överraskande, men det händer ju lätt att det förbjudna känns speciellt lockande. Mullorna har ännu inte insett att slöjan erotiserar – i stället för att hindra olämpliga tankar kan slöjtvånget frammana dem.
Virpi Suutari berättar att den aktuella obsessionen i Teheran är näsan – i staden görs fler näsoperationen än någon annanstans. Det har blivit en statussymbol, på festivalen hon var på kunde man se kvinnor med plåstrad men oopererad näsa.
Karakteristiskt för filmklimatet i Iran är att skillnaden mellan fakta och fiktion inte är skarp. En spelfilm med starka dokumentära drag som visas på DocPoint är Samira Makhmalbafs The Apple, som baserar sig på ett fall ur verkliga livet och handlar om två flickor som deras pappa och blinda mamma höll fångna i hemmet tills de var 12 år. Enligt pappan var de ”blommor som skulle vissna om de utsattes för solen”. Till slut var det någon granne som anade oråd och flickorna släpptes ut. Historien är märklig, ännu märkligare är att flickorna i i filmen spelar sig själva. Samira var själv bara 17 när hon gjorde filmen, men så är hon också född i en filmdynasti där pappa Mohsen är speciellt känd.
Inte Hollywood

Iran är en av världens stora filmnationer. En orsak tror Virpi Suutari är att man efter revolutionen förbjöd import av amerikanska filmer. Det skapade ett filmklimat där man inte varit så beroende av Hollywoods konventioner. Iransk film kan jämföras med italiensk neorealism, man arbetar sällan i studio och använder i stor utsträckning ”riktiga mänskor”.

 

Hon hoppas att de iranska filmerna ska fungera som inspiration för finländsk dokumentärfilm, som skulle må gott av djärvare och mer okonventionella tag. Nivån har varit hög, men nu har det varit en tendens till alltför finslipade filmer där man inte längre känner det egna engagemanget. Som en annan inspiration för råare tag kör man också en Hannu Karpo-serie.

DocPoint 23-27.1.

Iran-serien omfattar 18 filmer. Uppgifter om den och de andra serierna på www.docpoint.info

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.