En samhällsvetare ser säkert på dokumentärfilmer med andra ögon än en cineast. Jag kunde själv inte låta bli att se Samira Machmalbafs kända film Äpplet inte bara som en berättelse ur livet om två flickor som levat instängda i sitt hem tills de var elva, utan också som en allegori om Iran.

Samira Machmalbaf väckte sensation när hon som 17-åring gjorde denna 85 minuter långa film, hon var den yngsta regissören genom tiderna som fått visa sin film vid festivalen i Cannes. Hon har haft draghjälp av sin pappa Mohsen Machmalbaf, som skrivit manus och klippt filmen, men när hon gjorde denna film hade hon säkert stor hjälp av att hon själv fortfarande var en tonåring. Hon kunde leva sig in i tvillingarnas öde och hon fick lättare kontakt med dem. Det var nämligen flickorna själva som en tid senare, när de var tolv, spelade sina roller i rekonstruktionen av fallet som väckte uppmärksamhet när det blev känt.

Det är grannar som alarmerar de sociala myndigheterna om flickorna som hålls instängda av sin blinda mor och sin far som säljer bröd på gatorna. En socialarbetare som tar sig an fallet och undrar varför flickorna inte ens får leka på den lilla gården utanför huset, innanför den höga muren mot gatan, får av fadern höra att det ibland händer att pojkar som sparkar boll på gatan klättrar över muren för att hämta en boll som hamnat på gården, och då skulle de kunna röra vid flickorna. Men det står klart att det är modern som bestämt att det är så här det ska vara, även om hon har svårt att artikulera sig.

Socialarbetaren förbjuder föräldrarna att hålla dörrarna låsta och skickar ut flickorna på gatan. Första gången vågar de sig inte långt, utan kommer tillbaka ganska snart, men socialarbetaren skickar ut dem på nytt. Följande gång hon kommer till familjen finner hon porten igen låst, skäller ut fadern och tar för att visa att hon menar allvar nyckeln av honom och lämnar honom inlåst i sitt hus. Hon skaffar en metallsåg och sticker in den åt honom för att han ska såga bort gallret för fönstret.

Under tiden gör flickorna till en början försiktiga, så småningom djärvare upptäcktsfärder i omgivningen. De är fortfarande styva i kroppen och framstår som smått utvecklingsstörda, vilket de ju på sitt sätt är. De vet inte hur man beter sig, när de inte har pengar stjäl de glass av en pojke i samma ålder, men så småningom verkar de vänja sig vid livet utanför muren. Fadern gråter över att han blivit utskämd sedan historien kommit ut i tidningarna, medan den ansiktslösa modern i sin mörka chador bara svär och förbannar.

Berättelsen är fascinerande i sig, men jag frestas att också tolka den allegoriskt: Modern/de religiösa ledarna går mycket långt för att förhindra att flickor och kvinnor befläckas av männens blickar och fadern/det världsliga styret verkställer dessa direktiv. När sedan en utomstående makt framtvingar en lösning har de tidigare isolerade fångarna svårt att anpassa sig till den nya friheten, de beter sig “ociviliserat” och vet inte vad de vill.

En lite besläktad tematik förekommer i Mehrdad Oskoueis Friheten kommer alltid sent som handlar om pojkar i ett ungdomsfängelse. Friheten spelar också här en central roll och vill man kan man också här se den allegoriskt, men det ska man knappast göra.

Filmen har producerats av bolaget Sheherezad, och namnet känns lämpligt, iranierna kan berätta. Men så verkar de också exhibitionistiska. Det känns ännu tydligare i Mahnaz Afzalis Kvinnornas WC, där många av de kvinnor som kommer in på en allmän wc inte tycks ha något emot att berätta om sina intimaste hemligheter.