Färre poliser

är en av följderna av det statliga produktivitetsprogrammet som diskuterades i förra fredagens Ny Tid. Samma dag gav både HS och KU-Viikkolehti djupare inblickar i innebörden av programmet, HS konstaterade att programmet för polisens del innebär att 600–700 tjänster försvinner. Redan nu har polisnätet ute i landet glesats ut och det kan knappast glesas ut ytterligare. Nedskärningen leder oundvikligen till att brottsundersökningar påverkas. Vissa poliser föreslår att skjutsningen av berusade och mentalt störda överförs till någon annan instans, men det kan ju inte lösa problemet ur statens synvinkel, om inte man antingen låter de berusade ligga kvar ute på gatorna eller låter kommunerna ta ansvaret för dem.
Forskningen drabbas naturligtvis också av nedskärningarna, trots allt vackert tal om forskningens betydelse för Finlands framtid. KU-Viikkolehti har försökt ta reda på hur nedskärningen med ca tusen arbetsplatser kommer att påverka statens sektorforskningsanstalter. Regeringen har visserligen förklarat att nedskärningen ”inte ska försämra universitetsutbildningens kvalitet eller vetenskapens och forskningens slagkraft”. Det har preciserats så att undervisnings- och forskningspersonalen inte berörs, utan bara förvaltnings- och stödpersonalen. Men om kanslipersonalen försvinner måste professorer och forskare ta över dessa uppgifter och det är knappast produktivt. En viss rationalisering sker så att en servicecentral i Vasa ska sköta ekonomiförvaltning och löneutbetalningar, men det kan inte rimligtvis ge en nettoinbesparing på tusen arbetsplatser.
Det var Matti Vanhanens första regering som hittade på produktivitetsprogrammet och år 2005 uppställde som mål att skära bort 11 700 arbetsplatser fram till år 2011, men senare sänkte målet till 9 645. Den nuvarande regeringen Vanhanen höjde däremot målet på nytt med 4 800 arbetsplatser. Riksdagen bromsade dock upp detta och krävde att de nya nedskärningarna görs först under följande regeringsperiod, 2012-15. Riksdagen tycks vara mer realistisk än regeringen.
Ändå är det förvånande att protesterna mot nedskärningarna inte varit starkare.

New Public Management

– som det också var tal om i förra numret – är ”den offentliga sektorns vrångheters far”, skriver Leena Eräsaari i Vääryyskirja (Vrånghetsboken), som gavs ut av FPA:s
forskningsavdelning 2006. Eräsaari, professor i socialt arbete, har själv undersökt hur det gick till när byggnadsstyrelsen förvandlades till ett affärsdrivande verk och sedan bolagiserades.
Åtminstone i detta fall är Eräsaaris karakteristik helt motiverad. Till de funktioner som finansministeriets herrar (liksom också kommunernas penningväktare) gärna privatiserar på ett eller annat sätt hör vård, matlagning och städning, på engelska har man talat om caring, catering och cleaning. Det handlar alltså om kvinnliga låglöneyrken där man gärna pressar ner lönerna ännu mer.
Så gick det för byggnadsstyrelsens städerskor. Byggnadsstyrelsen skötte om städningen i många av statens fastigheter, så antalet städerskor uppgick till flera tusen. Ägandet av fastigheterna överfördes till Senaatti-kiinteistöt och skötseln av dem till Engel-koncernen. Disponenterna och liknande i det förra bolaget fick säkert behålla sina löner och förmåner. Enligt lag ska de anställda i sådana här fall där verksamheten byter juridisk form få fortsätta som gamla arbetstagare, på gamla villkor. Så skedde inte i Engel, städerskorna fick välja mellan att fortsätta på sämre villkor, eller inte alls.
Städerskorna väckte åtal och staten fick mycket riktigt betala ersättningar, men sparade naturligtvis ändå. Statssekreterare Raimo Sailas, som var operationens drivande kraft medgav senare i ett teveprogram att man i finansministeriet nog visste att man sannolikt agerade olagligt, men att man ändå gjorde det eftersom staten på så sätt kunde spara.
Att statens mäktigaste tjänsteman visar en sådan inställning till lagligheten, utan nämnvärda reaktioner, visar att det är illa ställt med den offentliga moralen i landet,
När Engel-Yhtymä Oy år 2004 såldes till den danska städkoncernen ISS hade bolaget kvar 7 000 anställda. Några år senare såldes hela ISS till amerikanska investerare. Finländska städerskors (och numera i allt högre grad invandrarstädares) arbete har alltså ett värde, förutsatt att deras lön är tillräckligt låg.
Så brukar det vara i NPM-processerna: de går ut över mänskorna lågt nere i hierarkierna, inte över dem där uppe.

Socialpolitikens nya kurs

granskas i samma bok av akademiforskaren Raija Julkunen i Jyväskylä. Hon konstaterar att ett centralt kännetecken för den nordiska välfärdsmodellen är universalismen, som erbjuder goda tjänster åt alla, också åt sådana som skulle ha råd att betala för dem. Den andra möjligheten är ett selektivt system som hjälper dem som inte anses klara sig själv. Det tenderar att indirekt skuldbelägga dem som får den hjälpen och skapa misstro – i diskussionen om arbetslösheten är de dragen speciellt tydliga.
Enligt Julkunen har vi i Finland inte öppet gått över till en sådan amerikansk fattigdomspolitik, men små förändringar i den riktningen sker ständigt. Det har drabbat de arbetslösa speciellt hårt, deras ställning har kontinuerligt försvagats.
Julkunen har i andra sammanhang, speciellt i sin bok Suunnanmuutos. 1990-luvun sosiaalipoliittinen reformi Suomessa (Vastapaino 2001), granskat hur depressionen under första delen av 1990-talet fick uppenbarligen bestående följder för socialpolitiken i vårt land.
Hon ser depressionen som ”ett skede i en reformkedja som inneburit att Finland omformats /…/ till ett nytt Finland i ett nytt Europa eller en öppen ekonomi”.
Enligt henne har depressionens följder inte varit övergående, utan depressionen var en katalysator som startade en kursändring. Målet är inte längre, som under de senaste årtiondena, att förbättra medborgarnas sociala rättigheter eller den ekonomiska jämlikheten, utan anpassa socialpolitiken till de nya förhållandena, där staten är fattig.

På Amos Andersons


museum kan man som bäst se ett utmärkt exempel på hur fattig staten kan göras. Där hänger nu bland verk ur Anders Wiklöfs samlingar Eero Järnefelts Vid bykstranden. Innan den nyligen gick på auktion gnisslade statens konstansvariga tänder över att staten inte hade pengar att köpa in denna klassiker inom vår bildkonst. Det hade däremot bilhandlaren i Mariehamn. I och för sig var det ju bättre än att målningen skulle ha försvunnit till okända öden i utlandet, men ännu roligare hade det förstås varit om den kunde ha fogats till våra gemensamma, allmänt tillgängliga konstsamlingar.
För en del är det helt eftersträvansvärt att en bilhandlare är rikare än staten. I en intervju i arbetsgivarnas tidskrift Prima förklarade försäkringsbolagschefen Björn Wahlroos förra månaden att skattesänkningar är mycket viktiga, bland annat för ett hålla statens utgifter nere. Det börjar påminna om de amerikanska skattebetalarnas strävan att krympa staten tills den blir så liten att den kan tvingas ned i ett badkar och strypas.
Wahlroos’ argumentation är inte helt konsekvent. Han talar om hur den viktigaste revolutionen inom nationalekonomin under de senaste 50 åren varit att man insett hur viktiga olika sporrar, som lön, skatter, subventioner, har i ekonomiska valsituationer. Samtidigt klagar han över att facket drivit igenom alltför höga löneförhöjningar, eftersom de hotar arbetsplatserna. Direktörernas lönepåslag och deras övriga inkomster genom optioner och dividender har under de senaste årtiondena ökat mycket snabbare än övriga löntagares inkomster, men det stör inte honom.
Det verkar som om det i Wahlroos’ värld fanns två grupper: de mänskor som behöver ekonomiska sporrar för att göra en bra insats (man kan kalla dem ”mänskor”) och de som ska lockas eller tvingas att arbeta med andra medel, han säger inte vilka, men kanske någon form av disciplinära medel (man kan kalla dem ”myror”). I vilket fall som helst understryker han att det bara är bra att inkomstskillnaderna växer.

Karavankapitalismen


bygger just på skillnaden mellan mänskor och myror. De senare ska få så lite betalt som möjligt eftersom deras behov är så futtiga och därför flyttas produktionen till allt fattigare länder (i denhär språkläran blir fattig och futtig samma sak).
Det var den tyske finansministern Peer Steinbrück som använde termen karavankapitalism om Nokias beslut att stänga sin fabrik i Bochum vilket innebär arbetslöshet för 2 300 Nokia-anställda och ett par tusen anställda i klustret kring Nokia. Denna karavankapitalism undergräver enligt Steinbrück det ekonomiska och sociala systemet. Men så är han också tysk socialdemokrat och har inte ännu fattat globaliseringens och nyliberalismens logik.
I den har myrorna inga känslor och man kan fatta stora beslut utan att tänka på dem. Nu har Nokia till sin förvåning märkt att myrorna inte är så obetydliga, utan att nedläggningsbeslutet lett till en köpbojkott som kan bita ekonomiskt på Nokia.
Också våra skogsbolag kan komma att till sin förvåning märka att myrorna spelar en roll. När de lägger ned en fabrik kan de samtidigt ta död på en landsända. Man har räknat ut att Stora Ensos beslut att lägga ned cellulosafabriken i Kemijärvi och vägran att tillåta att fabriken i fortsättningern används för något annat innebär att regionen – som nyss förlorade Salcomp till Kina – nu förlorar 1 700 arbetsplatser. Regionen har 15 000 invånare, vilket innebär att ett motsvarande slag mot huvudstadsregionen skulle lämna 250 000 mänskor utan jobb.
Regeringen beklagar, men kan inte göra något. Stora Enso har ändå sannolikt undervärderat den moraliska förlust aktionen innebär. Någon konsumentbojkott blir det knappast, men också skogsägarna är mänskor. Stora Ensos beslut bygger på föreställningen att virket som gått till Kemijärvi nu kan sändas till bolagets fabriker i Kemi och Uleåborg, men det kommer alla skogsägare helt enkelt inte att gå med på.
Varvsindustrins problem med att få arbetskraft – nu tvingas varvet i Åbo att betala stora böter för att fartygsleveranserna försenas på grund av arbetskraftsbrist – hänger också ihop med att man i tiden betraktade arbetarna som en själlös massa som kunde disponeras efter behov. När det inte fanns tillräckligt med beställningar i Helsingfors kunde man hålla arbetarna permitterade i oändliga tider fast det hade varit barmhärtigare (också ekonomiskt) mot dem att ge dem sparken. När sedan de norska ägarna beslöt flytta en stor del av produktionen från Sandviksdockan till Åbo förväntade man sig att en stor del av arbetarna snällt skulle följa efter.


Staten städar bort tjänster i stor skala, det började med städerskor, nu är t.ex. poliserna i riskzonen. (Arkivbild från 80-talet)

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.