”Poesi”, ”lyrik”, ”dikter” – det är för mig utbytbara termer, men vad betyder de? Eftersom man traditionellt bara erbjuds en banal definition som ”texter på ojämna rader”, formulerar jag min egen: poesi är ett individuellt uttryck som i full frihet avviker från en etablerad världsbild.

I dagens västerländska samhälle betyder det: en empirisk och rationell världsbild. Den behärskar vardagslivet, vetenskapen och ofta också den berättande prosan, som generellt måste rätta sig efter tidsföljd, rumsliga möjligheter, kausalitet och rimlig psykologi.

Poesin som upptäckt

Poesins avvikelse från allt detta är ibland bara ett ”tänk om”, en kort semester från våra ingrodda tankevanor. Men därutöver är den ofta och skall helst vara en överraskande upptäckt.
Det får exemplifieras av en mening i den engelska poeten Elaine Feinsteins dikt ”Marriage”: ”We have taken our shape from the / damage we do one another” (The Bloodaxe Book of Contemporary Women Poets, 2000: 120). Vilken ahaupplevelse! Kanske vår identitet inte bestäms av det som vi vanligen tänker oss – familjeförhållanden, yrkesval, hobbyer, smak – utan av detta: hur vårt liv påverkar andra och särskilt av det onda som vi gör dem.

Eller ta dikten ”Att minnas” ur Gösta Ågrens Jär (1988: 17):

Att minnas är
att låta framtiden
ingripa i skeendet.
Allt ordnas upp. Också
kaos får namn. Ingen
gör motstånd. Ödet
härjar förgäves.

Här destrueras vardagsförnuftets regel att en senare tidsperiod inte kan påverka en tidigare, men någonting konstrueras också: en ny insikt i minnets natur av retrospektivt ordningsskapande. Denna idé formuleras så extremt och paradoxalt –så poetiskt! – att den blir en upptäckt.

Just så fungerar poesin ofta: den bryter upp ett etablerat seende men erbjuder ett annat i stället. En metafor för det ur min diktsamling Livets namn är alltid (1994: 16):

Mechelingatan skiljer
mentalhusets rispark
från militärbasens funkis. På
varandra vore de diktens

flyende ordning,
världen som världen

osäkert syftar på.

Om man kan se de två bilderna på varandra, om man samtidigt kan föreställa sig självsvåldigt vildvuxna träd och en sträng arkitektur – då har man en god bild av poesins natur, menar jag. Militärförläggningen och mentalsjukhuset är naturligtvis också varandras motsatser och som sådana inte alltid lätta att förena. Det första känns nu för mig som en alltför hårt hierarkisk bild av diktens ordning, men det senare förblir en tankeställare. Det påminner om gränserna för det individuella uttrycket.

Publicerad – eller i varje fall förlagspublicerad – poesi är alltid en kompromiss mellan den hänsynslöst individuella världsbilden och det som ändå är så pass tillgängligt och normanpassat att ett förlag vill lägga fram det i offentligheten. Det totalt individuella finner kanske sitt uttryck i aldrig offentliggjord poesi. Eller i ett skrik, en tystnad eller en världsbild som är så apart att dess bärare bryskt avfärdas som mentalt sjuka.

Poesin som insikt?

När texten fortsätter beskriver den diktens ”flyende ordning” som ”världen som världen // osäkert syftar på”. Det aktualiserar en svår men oundviklig fråga: Vilka anspråk har poesins egenartade livstolkning i förhållande till den empiriska verkligheten?

Ett första enkelt svar är det ludiska: semestern, en uppfriskande men anspråkslös fantasilek. Ett besläktat, psykologiskt svar är att dikten avtäcker nya kombinationsmöjligheter i den mänskliga hjärnan och i vår kultur, vare sig de kan bekräftas i den yttre verkligheten eller inte. Men jag tänker mig också ett anspråksfullt tredje svar: dikten beskriver den egentliga verkligheten, som vår vanliga världsbild bara partiellt kan fånga.

Detta kognitiva synsätt är lätt att hävda när diktens poäng låter sig transponeras till vår gällande världsbild, såsom de upptäckter som vi har mött hos Elaine

Feinstein och Gösta Ågren. Men vad skall man säga när en sådan transponering är omöjlig eller blir absurd? Ta den näst sista dikten i Det finns inget annat (1999: 59), som i sin helhet lyder:

Stjärnornas träd står tänt,
det brusar av mörker.
Jag sover och hör.

Dikten låter sig lätt läsas ludiskt eller psykologiskt – men kognitivt? På den empiriska världsbildens villkor verkar det befängt: en föreställning om något slags egenartad supervarseblivning som en människa kan uppnå i sömnen. Är detta inte ett rent fantasteri som inte allvarligt kan hävdas som en insikt i verkligheten?

Nej, det behöver det inte vara, och lustigt nog bygger försvaret för denna position på det bålverk för förnuft och empiri som vetenskapen utgör.

Det är i dagens vetenskapsfilosofi en självklarhet att vi inte uppfattar och beskriver världen neutralt och objektivt sådan den verkligen är. Snarare gör vi det i enlighet med det ”paradigm”, den förklaringsmodell, som vi utnyttjar vid analysen. Modellen fungerar som ett filter som sorterar fram vissa iakttagelser men utesluter andra.

Termen ”paradigm” används idag ofta löst, men då den blev känd genom Thomas S. Kuhns The Structure of Scientific Revolutions (1962) stod den för de synsätt som definierar all vetenskap under hela tidevarv, t.ex. klassisk newtonsk eller modern einsteinsk fysik. I enlighet med detta vill jag hävda att vår nuvarande empiriska och rationella världsbild är just ett sådant paradigm som i vår civilisation är etablerat och dominant. Det fungerar väl för närvarande, det fångar en hel del verklighet, men säkert inte hela verkligheten.

Detta är inte alldeles lätt att förstå eftersom vi inte kan kontrastera vår gällande världsbild mot något annat som räknas som giltigt på samma plan: t.ex. en religiös världsbild frånkänns ju giltighet i empiriska termer. Inte desto mindre är det i ett bredare historiskt perspektiv uppenbart att vår nuvarande världsbild är bara en infallsvinkel, ett speciellt par glasögon inför verkligheten.

Hur ett alternativ skulle se ut kan vi inte veta; det hör till det heltäckande civilisationsparadigmets natur att man är instängd i det och inte kan lyfta sig ur det – tills det en gång krackelerar, brister och ersätts av ett annat. Men detta innebär också att det vetenskapsfilosofiskt sett vore osunt att döma ut det potentiella kognitiva värdet hos alternativen även om de för närvarande inte kan beläggas rationellt och empiriskt.

Hur blir sådana glimtar av det fundamentalt annorlunda möjliga? Jag tror att det beror på att det etablerade paradigmet läcker. Den mänskliga hjärnan har en flexibel och nästan gränslös potential för olika varseblivningsmönster. Det dominanta civilisationsparadigmet tämjer och begränsar denna potential, men aldrig helt och hållet. I djupet av vår personlighet slumrar en möjlighet att uppfatta också det som ligger bortom paradigmet.

Denna potential för andra mönster möter vi i våra drömmar, om och om igen men kaotiskt. Vi möter den i verkligt radikal förnyelse av politiska eller livsfilosofiska synsätt, men det sker sällan. Och vi ser den då poesin genom sina oväntade infallsvinklar väcker till liv inre, dolda varseblivningsmöjligheter. Hos författaren lyckas detta i många fall bara med långa tidsintervall. Hos läsarna kan det ske ofta om de bara öppnar sig för den lyrik som står till buds.

Poesin vill visa för oss att vi är något mer och något större än vi tror. I sina djärvaste stunder vill den rentav få oss att se den verkliga världen: den som den så kallade ”världen” bara osäkert syftar på.