Simone de Beauvoir 100 år

av Åsa Moberg

När Simone de Beauvoir avled 1986 begravdes hon vid Sartres sida, med Nelson Algrens ring på fingret och med fem tusen kvinnor i sitt begravningsfölje, skriver Åsa Moberg.

Hundra år har gått sedan Simone de Beauvoir föddes den 9 januari 1908. Det är slående när man betraktar hennes liv att det innehöll många olyckor som kom eftervärlden till godo; de samverkade så att hon fick möjlighet att skapa en helt ny kvinnoroll.

Efter hennes död 1986 har det kommit ett stort antal volymer med Beauvoirs brev och dagböcker, som avslöjar att hon inte själv förmått leva upp till det ideal hon skapat. Många blev då arga och besvikna. Själv blev jag än mer fäst vid den stora förebilden när den blanka mytens yta började krackelera. Vem kan älska det perfekta? Den levande människans brister är alltid mer spännande.

Dessa brister började (förstås) hos hennes föräldrar. De var ett klassiskt franskt par, som Beauvoir skildrat i första delen av sina minnen, En familjeflickas memoarer, och i den bok hon skrev efter mammans död, Avled stilla. (Båda är kolossalt bra böcker, som kan rekommenderas för den som vill hitta en ingång i Beauvoirs författarskap.)

Pappan Georges Bertrand de Beauvoir var statstjänsteman, född i den lägre aristokratin. Hans hustru Françoise hade en liten förmögenhet som placerades i ryska papper. De blev värdelösa efter revolutionen och pappans ideal, att leva på räntor, utan förvärvsarbete, gick inte att förverkliga. Han ville helst ägna sig åt nöjen och kultur men lyckades aldrig nå sitt eget överklassideal.

Mamman var djupt troende och ägnade sig åt att övervaka sina döttrar. Helst skulle de bli fint gifta, men det var en utväg som försvann med de ryska pappren eftersom ett fint gifte förutsatte en hemgift från brudens familj.

Den första hemmafrun
Man kan efteråt konstatera att pappans obegåvning för affärer och förvärvsarbete räddade döttrarna från ”äktenskapstvånget”. Genom att familjen tvingades byta social position, neråt, och flytta till en mindre och mörkare lägenhet fick den tioåriga Simone tidigt klart för sig att ingenting i tillvaron är en gång för alla givet; det mest självklara kan plötsligt förändras.

Mamman blev utan hemhjälp, vilket gjorde att den uppmärksamma flickan fick ett dubbelt perspektiv på hushållsarbete. Det var mycket ovanligt i hennes tid och samhällsklass att en mamma skötte sådant själv. Någon pigdebatt existerade inte; en vuxen kvinna hade antingen pigor eller också var hon piga åt någon annan. Däremellan fanns ytterst få kvinnoliv. Françoise Bertrand de Beauvoir blev en av historiens första hemmafruar. Då var denna ställning en skam för en gift borgerlig kvinna.

Företeelsen ”hemmafru” skulle inte bli modern förrän ungefär trettio år senare, samtidigt som Simone de Beauvoirs nästan 600 sidor tjocka essä Le deuxième sexe utkom och gjorde skandal i Frankrike 1949. När Det andra könet år 1973 äntligen kom på svenska var det ingen som klagade på att mer än hälften av originalet saknades. Själv blev jag hänförd över att den bland mycket annat innehöll en seriös betraktelse om hushållsarbete och dess meningslöshet, det var något helt nytt.

Det resonemanget tror jag möjliggjordes av den unga Simones upplevelse av att hennes egen mamma ”degraderades” genom att plötsligt tvingas utföra sådana sysslor i sitt eget hem. Françoise Bertrand de Beauvoir förvandlades från att vara hemmets härskarinna till att bli sin egen familjs hembiträde, en stor social omvälvning i en enskild familjs privata historia.

Den berömda pakten
Det ekonomiska obestånd familjen levde i måste ha upplevts som en olycka av föräldrarna. Flickorna led av jämförelser med förmögna släktingar, men bristen på pengar skulle bli de vuxna döttrarnas befrielse. Föräldrarna inpräntade tidigt att bildning och kultur var viktigare än pengar. Simone var äldst, hon var mycket duktig i skolan. Pappan var kluven, han visste ju att hon måste ha en utbildning, men hans konservativa natur hade hellre sett att hon varit måttligt intellektuell och blivit fint gift.

Men äktenskap var det inte tal om när Simone de Beauvoir vid tjugo års ålder mötte sitt livs första stora kärlek. Jean-Paul Sartre, 23, var en man som från början deklarerade att han vägrade vara trogen en och samma kvinna. Den berömda ”pakt” som han dikterade betydde att förhållandet skulle vara öppet och barnlöst. Båda skulle berätta allt om sina andra relationer för den andra. Så småningom skulle detta framträda för omvärlden som en ny samlevnadsmodell.

Efter sin död berättade Beauvoir i postumt publicerade dagböcker och brev om sina erotiska relationer med kvinnor. Hon var alltså bisexuell. Grunden i hennes relation med Jean-Paul Sartre var från början arbetet: när de möttes som filosofistudenter vid Sorbonne engagerades hon för att hjälpa honom plugga. Han hade missat sin examen året innan, nu behövde han hjälp för att skärpa sin redan skarpa hjärna.

Det fungerade, de gick ut som etta och tvåa. Han före henne, även om en av examinatorerna senare uttalade att hon var den mest begåvade. Frankrike var dock inte redo för en kvinna som årets mest begåvade filosofistudent, Beauvoir var den sjunde kvinnan i landet som avlade ”agrégation” i filosofi, en examen som gav rätt att undervisa på läroverk och universitet i ett manligt och ytterst prestigeladdat ämne. Medan Sartre läste samma kurs flera gånger gjorde Beauvoir motsatt manöver och kombinerade under sitt första läsår flera kurser som annars brukare ta ett år var.Sikte på evigheten

Filosofi var ett viktigt gemensamt intresse, men de förenades också av samma yrkesdröm: båda visste att de skulle bli berömda författare. Berömd var lika viktigt som författare, det ska man hålla i minnet när man beklagar sig över ”dagens ungdom” och nutidens fixering vid berömmelse. Vilken ung människa har någonsin drömt om att bli en oläst och okänd författare?

För eftervärlden har denna tidiga övertygelse om den egna personens historiska betydelse varit till stor glädje. Den ledde till att både Beauvoir och Sartre tidigt skrev med tanke på evigheten, också i dagböcker och brev, och att allt sparades. Det gällde även det som länge påstods förkommet, som Sartres brev till Beauvoir.

De hittades märkligt nog i en garderob efter hennes död och publicerades av hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir tio år senare. Där framgår att ”pakten”, idealförhållandet med den totala öppenheten, var en sårig historia i levande livet. Såren var så öppna ännu sexton år efter Sartres död och tio år efter Beauvoirs att en av de unga älskarinnor som paret en gång ”delat” fann sig föranlåten att skriva en motbok.

Titeln på Bianca Lamblins Mémoires d’une jeune fille derangée (1991), anspelar på första delen i Beauvoirs memoarserie, En familjeflickas memoarer, på franska Mémoires d’une jeune fille bien rangée (1958). Den utgjorde inledningen på en memoarsvit som på svenska blev fem band. Det är läsvärda men tillrättalagda böcker där Sartre (förutom i den första barndomsdelen) upptar nästan lika stor plats som huvudpersonen själv.

Man förstår när man läser Lamblin varför Sartre hade ett rykte som dålig älskare. Han tycks ha varit lika hopplöst okänslig vid närmare kroppskontakt som han var betagande som samtalspartner. Kanske fick Beauvoir faktiskt det bästa av honom, när hon livet ut fick behålla samtalsdelen? Deras sexuella relation var en kort historia. Andra män fanns också i hennes liv, dock inte många. Claude Lanzmann var den enda man hon någonsin bodde tillsammans med, under sju år på 50-talet, och han hävdade bestämt när han gav en intervju för min bok Simone och jag (1996) att alla hennes kärlekshistorier då var kända.

Nelson Algren
Den mest omvälvande kärleken i Beauvoirs liv var den amerikanske författaren Nelson Algren, som hon mötte under en föreläsningsturné i USA 1947. I romanen Les mandarins 1954, Mandarinerna på svenska 1992, berättade hon deras historia. Romanen tillägnades Algren, som blev upprörd när den utkom på engelska och därefter offentligt utsatte Beauvoir för hård kritik.

Parets privata kontakter fortsatte dock i sjutton år och man kan följa kärlekshistoriens upp- och nedgångar i Simone de Beauvoirs brev. Algren ville gifta sig och få familj, Beauvoir ville gärna vara hans, men bara på deltid. Hon tillhörde Sartre och Paris. Breven utgör också en fantastisk tids- och skvallerkrönika. Observera att den engelskspråkiga utgåvan A Transatlantic Love Affair i detta fall utgör originalet medan den franska, i något elegantare språkdräkt av Sylvie Le Bon de Beauvoir, är en översättning. Algrens brev är inte publicerade, men bådas ligger till grund för den intressanta danska romanen Smærtfelden av Anastassia Arnold (2007).

Av breven till Algren framgår att Beauvoirs huvudsakliga inspirationskälla till Det andra könet är Gunnar Myrdals An American Dilemma – The Negro Problem and Modern Democracy, som hon inte läste i USA utan i ett privat bibliotek i Frankrike. Den utkom 1944. Det är Beauvoir som från Europa uppmärksammar Algren på detta epokgörande verk, inte tvärtom, som Beauvoir-kännare trodde innan breven till Algren publicerades.

Det andra könet är också inspirerad av själva landet USA och dess märkligt könsdiskriminerande kultur. Själv hade Beauvoir inte upplevt några hinder, ansåg hon, även om hon senare insåg att hon givetvis gjort det. Hon var inte feminist när hon skrev den, det blev hon först i början av 1970-talet.

Man kan vara kvinna och skriva en bok om kvinnoförtryck utan att förstå att det gäller en själv, förklarade hon, men man kan inte åldras och skriva om Ålderdomen, som hon också gjorde, utan att fatta att man själv är berörd. Kanske är det inte bara en slump att hon förklarade sig vara feminist ungefär samtidigt som hon skrev La vieillesse i början av 1970-talet.

Då blev hon en centralgestalt i den andra vågens feminism. En liten grupp aktivister möttes varje söndag hemma hos henne. Man planerade och genomförde spektakulära demonstrationer och aktioner på olika nivåer, av vilka den mest kända är ”Le Manifeste de 343 salopes”, De 343 slampornas manifest, publicerat i Le Nouvel Observateur 1971, där hon var en av 343 kända och okända kvinnor som offentligt bekände att de genomgått abort.

För Beauvoir var det en principiell bekännelse, någon egen abort hade hon inte upplevt. Men debatten var väckt och laglig abort blev möjlig. För den som vill veta mer om denna kvinnogrupp rekommenderas Claudine Monteils Söndagarna med Simone (Atlas 2001), en rapport med levande närvarokänsla.

lysande filosof
Beauvoir skrev i alla genrer, och nästan allt har en märklig hållbarhet. Hon blandar skönlitteratur och essä, polemik och filosofi, reseskildring och debatt. Ibland tror jag att hon skrev allt hon ville ha sagt i minst tre versioner: en privat i form av brev eller dagböcker, så en filosofisk essä och slutligen en skönlitterär version.

Verken kan sägas höra ihop gruppvis, så att exempelvis Det andra könet 1949 utgör det filosofiska och idétekniska skelettet till den skönlitterära konstruktionen i Mandarinerna 1954, där de olika sätten att vara kvinna i ett modernt samhälle illustreras med levande exempel.

I Mandarinerna utvecklas också resonemang om våld och hämnd, som inte var teori utan blodig praktik i efterkrigstidens Paris. Krigets frågor hade Beauvoir då redan behandlat i sitt enda teaterstycke Les bouches inutiles, De onödiga munnarna, 1945, och i essän För en tvetydighetens moral 1947.

Det är en lysande text, som Beauvoir själv avfärdade med förklenande omdömen, kanske för att Sartre inte tyckte om den. Han ville själv vara filosofen. Den intellektuella balansen i paret krävde att hon höll med om att han var det. Själv skulle hon i den balansakten vara romanförfattare. Det var hon ju, en lysande sådan, men det har krävts en hel internationell kår av akademiker för att efter hennes död återupprätta hennes ställning som filosof.

Männens frihet
Beauvoirs pjäs De onödiga munnarna ställde redan 1945 frågan på sin spets. I en medeltida by i Flandern har byborna fördrivit sin lokale förtryckare, men i väntan på stödet från kungens trupper håller matförråden på att ta slut. Undsättningen kommer att dröja tre månader. Då beslutar sig männen för att döda alla onödiga munnar: barn, kvinnor, åldringar. Bara så kan maten räcka länge nog för att rädda friheten. Så mycket tydligare kan det inte uttryckas att ”frihet” så som ideologer och filosofer dittills beskrivit den, är en manlig angelägenhet.

Simone de Beauvoir var en alltigenom politisk varelse, hon var ”vänster” men aldrig kommunist. Efter kriget kom hon att arbeta tillsammans med Sartre i en lång rad politiskt betydelsefulla projekt. Båda stödde befrielsekampen i Frankrikes koloni Algeriet och den franska militärens terroristiska stödtrupper i Paris placerade en bomb vid Sartres lägenhet. Det var alltså inte fråga om någon riskfri intellektuell opposition. 1967 blev paret frontalfigurer i Russelltribunalen i Stockholm, den genomlysning av USA:s krig i Vietnamn som ingen internationell domstol ville befatta sig med.

1968 blev dessa båda ”åldringar” (så minns jag att jag uppfattade dem) ungdomsidoler i hela västvärlden när de gav sitt stöd till studenterna som ockuperade sina universitet i Paris, och till Frankrikes strejkande arbetare. Som kvinnokampsaktivist på 70-talet var Simone de Beauvoir med och ockuperade ett hem för unga ensamma mammor, en grupp som utsattes för samhällets kollektiva förakt. Hon gav sitt stöd till utsatta kvinnor i ord och handling och dessutom ekonomiskt; hon delade generöst med sig av sina stora bokinkomster, bara det inte framgick varifrån pengarna kom.

1963 hade hon mött den unga Sylvie Le Bon som senare blev hennes adoptivdotter. På bilder syns de ständigt sida vid sida. Under 70-talet gled Sartre ifrån henne, politiskt allt längre mot den yttersta vänstern, kroppsligt in i fysiska plågor. När han blev blind förde de en serie bandade samtal som publicerades efter hans död, tillsammans med Beauvoirs dokumentation av hans fysiska sönderfall.

Den bok på svenska där Beauvoir dokumenterade allt detta heter på svenska Avsked – Farväl till Sartre. Så gör man inte med en avliden stor man, löd kritiken, men hon ansåg nog att hon följt ”pakten” in i det sista: Var ärlig och berätta allt. Sannolikt kommer boken att bli historisk som den första där en stor mans svaghet finns dokumenterad i detalj, tillsammans med hans in i det sista bestående skarpa, roliga och självkritiska intellekt.

Sartre dog 1980. Det var en fasa som Simone de Beauvoir inte hade trott att hon skulle överleva. Reslysten och äventyrslysten hade hon alltid varit, Sylvie Le Bon tog henne nu med på en tur med Hurtigruten längs den norska atlantkusten. Hon fick rullas ombord i rullstol men de norska fjordarna fungerade som livselixir: hon återfick livslusten. När hon avled 1986 begravdes hon vid Sartres sida, med Nelson Algrens ring på fingret och med fem tusen kvinnor i sitt begravningsfölje.

Åsa Moberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.