Nina Winqvist har skapat ett nätverk av utrikeskommentatorer åt Ny Tid (se kolumnen här intill). Den första frågan löd: Vad förväntar ni er av år 2008? Vi publicerar här svaren i sin helhet, en kortare version publicerades i tidningen 25/1 2008.
För en månad sedan sadlade jag om.
Efter att ha jobbat med internationella nyheter i över 20 år i egenskap av Washington Posts utrikeskorrespondent i Afrika, Asien, Europa och Mellanöstern samt utrikesredaktör i Washington bytte jag roller helt och hållet och blev inrikare. Jag jobbar nu som redaktionschef i New York, fortfarande för ”the Post”.
Det finns de som kanske skulle säga att bytet inte är så konstigt eftersom amerikanerna i mångt och mycket betraktar New York som ”utlands”. För mig innebar bytet en möjlighet att återvända till inrikesrapportering, något jag gjorde före min första utlandsodyssé 1986.
Det var också en möjlighet att lära mig själv lite mer om mitt land som har genomgått fundamentala förändringar under de år jag har varit borta och skrivit om andra länder.
Det är en otroligt spännande tid i USA just nu. Inom politiken är vi på väg att uppleva något historiskt. Om inget oförutsett sker kommer antingen en kvinna (Hillary Clinton) eller en svart (Barack Obama) att vara det demokratiska partiets presidentkandidat.
Och – journalister borde visserligen aldrig sia om framtiden – min instinkt är att detta land hungrar efter en grundläggande förändring, något som skulle ge den demokratiska kandidaten ett försprång inför valet i november. För närvarande visar nämligen opinionsmätningarna att det blir en demokrat som tar över Vita huset i november. I år kan vi mycket väl se den första svarta eller den första kvinnliga presidenten i USA!
De två frågor som klart dominerar diskussionen just nu är ras och kön. Vilken fråga är viktigare? Är amerikaner mer villiga att rösta för en kvinna eller för en svart kandidat? Kommer kvinnorna att bilda trupp kring Hillary och på det sättet övervinna ”feel-good”-auran kring Obamas historiska kandidatur? Dethär är fascinerande att följa med! Eller som den (konservative) kommentatorn Pat Buchanan sade: ”This is sisterhood versus brotherhood”.
tid för förändring
Denna vecka åkte jag till ett Obama-möte i ett gymnasium i närliggande New Jersey. Att historiens vingslag är närvarande märktes i antalet medier som försökte ta sig in; 300 journalister från Korea, Japan, England och överallt i USA stod i kö för ackreditering. Och publiken bokstavligt flödade över; 3 000 mänskor i gymnasiets gymnastiksal, och 2 000 utanför som inte rymdes in. Och New Jersey röstar inte ens förrän senare under processen (5.2.).
En känsla av att ett nytt kapitel i USA:s historia skrivs omger Obamas kampanj. Amerikanerna skulle så gärna vilja välja en mörkhyad president, om inte för annat så för att visa sig själva (och världen) att vi äntligen har vänt ett nytt blad i en historia som präglats av rasrelationer. Men Obamas kandidatur har egentligen inte en direkt ”svart” orsak, inte på samma sätt som Jesse Jackson eller Al Sharpton hade före honom. Han kandiderar framförallt för en förändring (”change”) och som en person som kan ena landet, som kan attrahera nya väljare och även s.k. independents och republikaner till något som har växt till en rörelse, en mission. Hans partiöverskridande karisma sågs i New Hampshire (där han förlorade mot Clinton med en marginal på två procentenheter). När folk fick frågan om vilken kandidat som representerar förändring svarade de Obama (51 procent) framom Clinton (28 procent).
Och se där Hillary Clintons problem. Hon har försökt ta över Obamas budskap om förändring genom att säga att hon har den erfarenhet som behövs för att åstadkomma en reell förändring (make change happen). Men hennes problem är att hon på många sätt representerar det förgångna. Att välja henne skulle vara att återinföra den Clinton-administration som rådde under 1990-talet. Sedan 1980-talet när George Bush sr kandiderade som Ronald Reagans vicepresident har det funnits en Bush eller en Clinton i varendaste ett amerikanskt val. Att gå från Bush sr till Bill Clinton till W. Bush tillbaka till ytterligare en Clinton imponerar inte på folk som suktar efter något nytt, på riktigt. Annars skulle det verkligen verka som om USA har trätt in i en period av politiska dynastier.
Alla de kandidater som nu kämpar för att väljas till president är överens om att den federala regeringen i Washington har ”gått sönder”; med det menar jag att det gamla gardet är fångat i ensakfrågor och paralyserade av bitter partisanpolitik. Alla är överens om att det måste ske en förändring i Washingtons politiska kultur innan det går att tackla de stora frågorna. Och de stora frågorna är allt från hur finansiera pensionerna till hur få bukt med den illegala immigrationen.
För Clintons del innebär förändring helt enkelt att amerikanerna bör välja henne i egenskap av demokrat och kvinna. De två attributen anser hon räcka för att bevisa att hon är kapabel att åstadkomma ”förändring”. För Obamas del betyder förändring att en ny generation skulle ta över, nykomlingar likt honom själv som inte har fastnat i Washingtons gamla, osunda vanor och är lobbyernas och specialfrågornas gisslan.
Obama hävdar för sin del att Hillary är oförmögen att åstadkomma en förändring då hon själv är en produkt av precis den politik hon säger sig vilja göra bukt med.
Hillarys andra problem är nämligen lite paradoxalt att hon hör till de mest kända kvinnorna i världen, medan Obama är ny och färsk. Varje amerikansk väljare känner till Hillary. Och många tycker inte om henne. Hon ses som en mycket polariserande, uppspjälkande person. Hon kan mobilisera det demokratiska grundvirket – fackmedlemmarna, lärarna, tjänstemännen – men hon alienerar republikanerna och the independents.
Hennes jargong är stenhård, hon talar i splittrande termer; Det är ”vi och dom” och ”jag mot republikanerna”. ”De har försökt haffa mig i 16 år och jag har en del ärr efter det”, sade hon i talkshowen Meet The Press. Hon tillade: ”Jag är emot det som de på andra sidan vill göra vårt land”.
Inte att undra på att väljarna i New Hampshire, när de tillfrågades om vem som bäst kunde ena landet, valde Obama framom Clinton med 44 mot 35 procent.
De flesta amerikaner är trötta på politikerna och deras icke-konstruktiva agenda. De vill att politikerna ska lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och jobba sida vid sida för landets bästa. Fler och fler mänskor identifierar sig själva som självständiga independents, och vägrar att liera sig direkt med det ena eller det andra partiet.
Ifall de två partierna trots allt går in för att nominera mycket polariserande, vi-och-dem-kandidater – Hillary hos demokraterna och kanske Mike Huckabee hos republikanerna – då kan ni vänta er att New Yorks borgmästare Mike Bloomberg som är en independent och self-made multimiljardör vill vara med och leka.
Aja, ännu ett bland många fascinerande fenomen: den största sakfrågan under senaste år, Irakkriget, nämns nästan inte alls i dagens kampanjtal. Våldet i Irak verkar ”under kontroll” i och med de massiva amerikanska trupperna där. Irak syns inte mera på de amerikanska tidningarnas förstasidor. Fler väljare är nu oroade över att landet drabbas av en recession än de är över hur man ska få tillbaka trupperna från Irak. Dethär kan förstås ändras över en natt ifall våldet trappas upp i Irak.
Och så kan USA förstås drabbas av ytterligare en terroristattack på egen mark vilket kunde ändra hela dynamiken igen.
Som sagt, det är ett fascinerande valår. Och ingen kan i dagens läge säga hur det slutar.
Keith Richburg
redaktionschef på Washington Post
Slutet på en era
Över nyår var Pakistan förstasidesstoff dag efter dag i de amerikanska tidningarna. Det var som om mordet på Benazir Bhutto på något sätt hade väckt den sovande jätten, utrikesnyheterna, till liv.
Men jag befarar att det var en alltmer sällsynt företeelse; det kommer att höra till ovanligheterna att se utrikesnyheter inta en prominent plats i de amerikanska medierna ifall det inte rör sig om en storkatastrof som direkt påverkar amerikanerna.
Särskilt utmanande för oss journalister som specialiserat oss på utrikes kommer det år 2008 att vara att bevaka krig; medierna koncentrerar sig här hos oss på det amerikanska presidentvalet – det har de redan gjort i flera månader.
Redan nu är kriget i Irak sällan förstasidesstoff och händelserna i Afghanistan har redan för länge sedan hamnat i skymundan. Du kan glömma konflikterna i Kongo och Somalia! Orsaken till detta är en häxbrygd av höga kostnader, mindre personal och en stegrande oro över en minskande läsekrets och tittarskara.
Krig kostar och för journalister är Irak överlägset det dyraste av dem och utgör en huvudorsak till den allt tunnare plånboken i medieorganisationer. Självmordsbomber och kidnappningar i Irak har för alltid förändrat definitionen av säkerhet – och det kostar att gardera sig mot dem. Förutom de faror journalister alltid har mött i krig, tvingas de nu för tiden dessutom leva i fängelseliknande förhållanden med lite eller ingen frihet att röra sig då de försöker samla material. Organisationerna tvingas hyra privata säkerhetsvakter som kostar tiotalstusen dollar varje månad.
Jag började min journalistbana som frilans och reste då under två år med Mujaheddingerillan i Afghanistan och skrev om soldaternas krig och deras liv. Det var de artiklarna – särskilt en där jag utklädd till en afghansk kvinna smugglades in i sovjetockuperade Kabul för att undersöka och skriva en story om gerillan – som gjorde att jag blev fast anställd på New York Times. Jag brukade försvinna i de afghanska bergen i flera veckor utan någon som helst kommunikationsmöjlighet med den yttre världen. Jag blev beskjuten och tvingades fotvandra genom minfält och satt och väntade dagarna i ända med frustrationen som enda sällskap. Det var farligt, ensamt, fascinerande. De lärdomar jag fick om den afghanska kulturen har varit otroligt nyttiga för mig under senare år.
Tyvärr är den formen av på-djupet-rapportering en raritet idag.
Utrikeskorrespondenterna har allt mer tvingats jobba som brandmän, de slängs in och ut i konfliktområden och får snabbkurser i de områden de ska bevaka samtidigt som de tvingas skriva on-line.
Krig, särskilt Irak och Afghanistan, är dyra att bevaka. Journalisterna behöver arméutrustning, satellitelefoner så att de kan vara i kontakt med hemmaredaktionerna ofta och i vissa fall livvakter. Att leva i Kabul eller Baghdad, där konflikterna har skapat en ”bubblans ekonomi” (skyhöga kostnader inom ett minimalt område) är mycket dyrt. När jag levde i de afghanska bergen kostade jag ingenting. Jag åt med mujaheddinerna och sov på jordgolv i byar tillsammans med dem. Den världen existerar inte mera.
Frilansjournalister – de som ofta bevakade de långvariga konflikterna – kan inte konkurrera på den nya mediemarknaden. Det är de stora nyhetsorganisationerna som har en möjlighet att stanna på ort och ställe. De mindre tvingas allt mer förlita sig på nyhetsbyråmaterial.
Den här stramare linjen märks också hemma då redaktionerna gör sig av med personal och har allt färre utrikeskorrespondenter. I fjol lade Baltimore Sun, en prestigefylld medelstor tidning som hade varit bland de första amerikanska tidningarna att öppna byråer i Kina, ner sin Pekingredaktion och även alla sina övriga utrikesredaktioner. Det blev för mig en symbol för slutet på en era och jag undrade om inte texten på gravstenen borde lyda: ”Vad händer med utrikesnyheterna nu?”
En annan historia är den om hur de journalister som fortfarande jobbar på bland krig och konflikter mår; vi lever nu i en värld där nyhetsflödet pågår 24 timmar om dygnet och där det inte längre räcker med att producera en grej per dag. En värld där YouTube har blivit viktigare för många som informationskälla än en prestigefylld dagstidning och där varje sekund räknas då en nyhet ska rapporteras. Förutom den stress som omger en överallt då man bevakar ett krig, finns där dessutom ytterligare den stress som har att göra med att allt mer ska rapporteras allt snabbare. Det finns inte mycket tid att tänka, att känna efter och processa det vi bevittnar, att lära sig handskas med sig själv och den rädsla man upplever, ilska, ångest, konsternering, sorg och eufori – alla känslor som är närvarande då en journalist bevakar en konfliktsituation.
Det är inte bara de tiotals tusen unga amerikanska soldater som fraktas hem i militärplan som kommer att vara förföljda av krigsdemoner utan också allt fler journalister som har varit med. Och då är det ju inte så att vi journalister skulle vara ovetande om att faran att traumatiseras finns, det är snarare så att var och en tror att just han eller hon är immun och inte märker den ovälkomne vännen som tyst smyger sig på och sakta stryper dej. Många inser inte faran i tid och vet inte hur de ska gå tillväga för att få hjälp. En vän som har upplevt tiotals hemska konflikter beskrev nyligen sitt inre kaos för mig så här:
”Jag är medveten om alla symptom men precis som killarna från ’Nam tog jag min tillflykt till sprit och valium; jag började använda allt mer alkohol och droger när jag var i Afrika och sedan blev det ett sätt att döda alla tankar som började dyka upp. Jag tittade på en dokumentär om Rwanda för några år sedan och plötsligt fanns lukten av döda kroppar överallt i min lägenhet. Under en halv timme sökte jag frenetiskt för att hitta orsaken till lukten bara för att inse att det inte fanns någon reell orsak. Värst är det den femte november då amerikanerna firar Guy Fawkes med fyrverkeri. Då måste jag verkligen droga ner mig då jag absolut inte kan hantera någon form av raketer.”
Donatella Lorch
är tidigare korrespondent för NYT, Newsweek och NBC news i bland annat Afghanistan, Kosovo, Irak och Afrika. Numera frilansjournalist och lärare.
förändrar olympiaden Kina?
Den 13 juli 2001 var jag i Peking på ett cocktailparty. Mina värdar var två gryndare, Kinas mesta kungar. Festen hölls på taket till ett av gryndarnas hus i östra delarna av staden. Män med svarta kostymer och snygga snaggade frisyrer och kvinnor med små svarta klänningar med diskreta slingor av violett och rött i håret drev omkring smuttandes på fruktdrinkar och dålig champagne. Och sedan hörde vi nyheten. Kina skulle bli värdland för Olympiaden 2008.
Staden exploderade. Hurraropen ekade runt kvarteren och inom några sekunder uppmanades vi alla ta oss till Tiananmen, Det Himmelska Fridens Torg. Takterrassen tömdes och några minuter senare befann jag mig i baksätet av en BMW bredvid en muskulös modellkille som viftade med en kinesisk flagga som han hade spikat fast på ett kvastskaft.
Chang’an Boulevard, Pekings huvudartär som leder till Tiananmen, förvandlades i ett slag till en parkeringsplats fullproppad med bilar och tjoande, jublande kineser.“Kina har stigit upp”, skrek mänskor från öppna fönster. De använde samma uttryck som Mao myntade då det kommunistiska Kina grundades hösten 1949.
Vid det laget hade jag redan bott i Kina i många år och hade vant mig vid historiens ironi. Förra gången jag hade varit på väg till Tiananmen med så många mänskor var under den studentledda protesten 1989. Då marcherade mänskorna till fots och var mot regeringeringen.
Och nu åkte de i sina egna bilar för att fira den kinesiska staten. Då slutade det hela i ett blodbad. Men den här demonstrationen åtnjöt statens fulla stöd.
Mycket trycksvärta har gått åt i Västpressen om vad de Olympiska spelen egentligen betyder för Kina. De amerikanska Kina-åthutarna har jämfört spelen med Berlin 1936 och Moskva 1980. Andra har använt termen ”Folkmordsolympiad” p.g.a. Kinas stöd till Sudan och Burma.
Jag har en litet annorlunda syn på saken. Det jag såg den där julidagen var en rörande glädje över att Kina var det land den Internationella olympiska kommittén valt, och att kineserna nu äntligen skulle få visa upp sitt land och vad det i dagens läge förmår prestera. Jag såg också kinesernas – inte bara regeringens – stora längtan efter att bli accepterade som medlem av världssamfundet oberoende av de många stora problemen med Kinas politiska och ekonomiska system. Den natten bevittnade jag en djup längtan, ett stort hopp om förändring.
Så om jag får frågan:”Vad tror du att Olympiaden innebär för Kina?” måste mitt svar bli: Tänk inte på Berlin 1936 och nazismens järnklackar eller Moskva 1980 och landets oövervägda äventyr i Afghanistan. Tänk hellre på Söul 1988. För det var efter de olympiska spelen som Sydkoreas politiska system verkligen började demokratiseras. Vilken roll olympiaden hade i det är omöjligt att avgöra men demokratiserinsprocessen började samtidigt i Sydkoreas historia. Landets ekonomi växte så det knakade, och som många av mina kinesiska vänner – även muskelknutten som åkte bredvid mig i BMW:n och viftade med det kommunistiska Kinas röda flagga – var även de redo för en förändring. ”
John Pomfret
är Washington Posts korrespondent i Kina.
Frånvarande intelligentsia
Intelligentsian lyser med sin frånvaro i de brittiska mediernas Kenyabevakning.
Här i Storbritannien har det varit intressant att följa med hur medierna har bevakat den kris som följde på valet i Kenya. Jag bodde i Nairobi under fyra år på 1990-talet och filmade överallt i Afrika, så jag känner till landet väl.
Först måste jag vara rättvis; visst har vi fått bevittna en del mycket bra, analyserande journalistik av sådana typer som Michaela Wrong, en journalist och författare som var Financial Times korre i Kenya när jag bodde där samt FT’s ex-Afrikachef Michael Holman. Och visst har vi fått ta del av några kenyanska kommentatorer i kvalitativa nyhetsprogram såsom BBC Newsnight där Joseph Warungu från BBC World Services Afrika Service nyligen intervjuades.
Men i ett land där intelligentsian är massiv på alla fronter – det finns otaliga politiska forskare, ekonomer, författare, filosofer, fredsaktivister – lyste den med sin frånvaro i medierna. Och de enda kenyaner som intervjuades på bred front var mänskor vars hyddor just hade bränts ner, ”offren”, eller unga oppositionsdemonstranter som ropade efter mera fiendeblod. Det vi serverades var det sedvanliga Afrika-i-kris-formuläret: ”stamfejder”, oförklarliga blodsdåd. De kenyanska moderata rösterna hördes så småningom men först flera dagar senare.
På Oxfam har vi försökt få en djupare och mer ”sofistikerad” syn på det hela – förstå hur fattigdom och ägoförhållanden, framförallt bland den arbetslösa urbana ungdomen, samverkar med etniskt ursprung. Vår personal i Kenya, som nästan alla är kenyanska medborgare, jobbar med lokala organisationer för att ge en röst åt fredliga och progressiva kenyaner. De är mycket klara med sitt budskap: politik som förgiftar och fattigdom är konfliktens verkliga orsaker, etnicitet är bara en ”linje” som missnöjet och desperationen utmynnar i.
Som före detta teveproducent har jag än en gång störts av televisionens möjligheter att lika mycket rådda till som klargöra ett händelseförlopp. Då våldet varat i två dagar i Nairobi gjorde jag ett litet personligt experiment: jag lyssnade till kvällsnyheterna såväl på BBC teve som på BBC radio, båda i ett öra. Och det var som att lyssna till två vitt skilda berättelser, visserligen från samma land!
På teve fascinerades jag av de intensiva bilderna av hyddor som brann och arga mänskomassor, jag förmådde egentligen inte ta in ett vettigt ord av vad som sades. Nyhetsankaret som flugits till London för att göra ”live”-bitarna pratade antingen i apokalyptiska toner om en nära förestående kollaps av hela Kenya. Sedan följde en lång rapport om turister på beachen i Mombasa och en intervju med en idyllisk blond expat-familj i en vacker trädgård.
Radiorapporteringen gick ut på att journalisten befann sig på en gata i Nairobi och berättade att det visserligen fanns ”fickor av våld” (pockets of violence) den dagen men att situationen de facto var ganska lugn. Därefter följde flera analytikerkommentarer, kenyanska, amerikanska och brittiska som behandlade alla de viktigaste politiska vinklingarna av händelserna. Mot slutet av inslaget – som varade i ca 20 minuter – kände jag att jag verkligen förstod vad som hänt på senare tid i landet
.Det är en sak att presentera en ofullständig bild av en händelse – och en falsk bild av Afrika – för enbart den brittiska publiken. Men kolleger i Kenya har uttryckt oro för att den endimensionella våldsdominerade stam-mot-stam-rapporteringen på internationella tevekanaler kan inflammera situationen ytterligare, särskilt i ett land som Kenya där många av hävd följer med CNN, Sky och BBC World. Att täcka entiska konflikter utan att presentera en kontext ter sig lätt som om det som sker är obegripligt och inte går att stoppa; mediebevakninen blir en självuppfyllande profetia. Så har också Kenyas medieråd (Media Council) skickat ett brev till alla de större internationella tevenätverken för att påminna dem om mediernas ansvar som en aktör som direkt kan påverka händelseförloppet.
Slutligen fanns det nyss i Guardian en bra text av kolumnisten Madeleine Bunting som kritiserade alla Rwandajämförelser: ”Det som görs gällande är att allt våld i Afrika är likadant. Nåväl, det är som om någon skulle säga att de brinnande förorterna i Paris år 2005 innebar ett nytt Bosnien”.
Helen Louise Palmer
var tv-producent i Nairobi på 1990-talet. Numera är hon medieansvarig på Oxfam i London.
RED
