Det var inte meningen att det skulle gå så här. För bara två månader sedan ansågs Hillary Clinton vara i det närmaste oövervinnerlig inför partiets presidentkandidaturnominering. Hon ledde över nykomlingen Barack Obama i alla nationella gallupundersökningar med upp till 20 procent. Hon ansågs ha de absolut bästa rådgivarna, den mest effektiva markorganisationen (för att lyckas få väljarna till vallokalerna) och hon hade mest anhängare bland partiets politiska etablissemang. Clintons plan var att paketera det hela snyggt och prydligt den 5 februari när 21 stater röstade på samma dag på den så kallade Supertisdagen (eller Tsunami-tisdagen såsom medierna också kallade dagen).

Fortsatt jämt spel
Men Supertisdagen blev inte någon Clinton-seger. Det blev i stället jämnt spel. Clinton vann i de stora staterna Kalifornien, New Jersey och i hemstaten New York. Men Obama ståtade med en imponerande serie segrar i synnerhet i de södra och västra delarna av landet. Den kandidaten som går vidare till det egentliga presidentvalet i november behöver 2025 delegater under nomineringskonventet senare denna sommar.
Under veckoslutet 9 och 10 februari vann Obama i ytterligare fyra stater; Maine, Louisiana, Nebraska och Washington. Obama inte bara vann utan han vann rejält. Tisdagen den 12 februari inföll den så kallade Potomac Primary, kallad så för att de tre områden som då röstar (Virginia, Maryland och Washington D.C) alla delar floden Potomac. Och Obamas segerprocent var hög i alla tre; 64 i Virginia, 61 i Maryland och hela 75 i federationens huvudstad Washington.

Säkra kort för Obama
Denna veckas val är i Obama-säkra Wisconsin och Hawaii – Wisconsin för att det ligger nära Obamas hemstad Chicago och Hawaii för att han föddes där och betraktas som ”en av de våra”. Clinton satsar därför nu på de kvarvarande stora staterna Texas och Ohio den fjärde mars (och Pennsylvania i april om kampanjen fortsätter).
Clintons strategi har hittills varit att satsa stort på segrar i de största staterna med flest invånare (typ New York, Kalifornien och Texas) och att försöka bagatellisera Obamas vinster genom att påpeka att han bara vinner småorter (typ Maine, Delaware) och ställen som ändå kommer att vara ”republikanska” i själva presidentvalet och därför inte räknas (typ Utah, Wyoming, Kansas), eller stater där Obama i egenskap av svart kan ty sig till en stor svart befolkning (Louisiana, Georgia, South Carolina och Washington D.C.).

Högt spel för Hillary
Men genom att inte gå ut hårt nu utan först senare, i mars och eventuellt april, spelar Clinton ett farligt spel. Hon måste absolut vinna i de staterna medan Obama har råd att komma nära eller jämt med henne och ändå vara med i nomineringsspelet. Och genom att tillåta att Obama får en rad av åtminstone åtta segrar mot hennes noll riskerar hon att låta honom skapa momentum och framstå som vinnare. Hon har också låtit Obama gå ut med uttalanden om att han kan vinna var som helst i landet (norr, öster, söder och väst) medan Clinton bara förmår knipa stora, blandade och traditionellt demokratiska stater.
Resultaten från Virginia och Maryland 12 februari var speciellt oroväckande för Clintonkampanjen. För det första kunde Obama vinna åt sej kvinnorna d.v.s. Clintons mesta anhängarskara (60 procent av de kvinnor som röstade valde Obama). Och i Virginia vann han 52 procent av de vita rösterna, enastående för en svart kandidat. Och dessutom vann han 54 procent av de ”latinamerikanska” rösterna i Virginia.
De latinamerikanska rösterna har hittills varit Clinton trogna som en följd av traditionellt groll mellan minoritetsgrupperna i USA. Politiker har under åratal försökt åstadkomma en så kallad svart-brun koalition utan att lyckas. Clinton vann Kalifornien på Supertisdagen till stor del för att 60 procent av latinamerikanerna backade upp henne, och hon hoppades på samma slags stöd i Texas då det bor många latinamerikaner också i den staten.

Clintons Alamo?
Men om Obamas resultat från Virginia håller i sig den fjärde mars i Texas kan staten visa sej vara Clintons Alamo (för er icke-amerikaner: Alamo var det slag mellan Mexico och Texas som på tretton dagar år 1836 ledde till att de trupper som kämpade för ett självständigt Texas slaktades inne i ett fort).
Jämfört med demokraternas spännande svängar kan republikanernas närmast liknas vid en sömngångarnas kamp. Men den har sina intressanta aspekter. Vid det här laget verkar det ganska klart att det är senator John McCain som nomineras. Men McCain har svårigheter att vinna över de mest konservativa elementen i sitt parti.
Ändå är McCain konservativ nästan oberoende hur man ser på saken – han är mot abort, han är för vapen och amerikanska trupper i Irak. Men i de väljares ögon som kallas ”värderöstare”, d.v.s. de religiöst konservativa som utgör republikanernas bas, har McCain gjort ett par allvarliga misstag. Han har i tiden varit på samma sida som demokraterna för att få igenom en lag som reglerar kampanjfinansiering. Han är för stamcellsforskning. Han vill bevilja illegala immigranter som är verksamma i yrkeslivet en sorts amnesti. Och, värst av allt, han röstade mot president Bushs massiva skattesänkningar.

Ideologisk klyfta
Den konservativa revolten mot McCain kommer inte att vara tillräcklig för att hindra honom från att bli nominerad. Men den pekar på en djup klyfta i det republikanska partiet.
Demokraternas tudelning baserar sej mera på personer: är Obama eller Clinton i en bättre position att leda landet post-Bush? Republikaneras klyfta är emellertid ideologisk och handlar om vilken väg partiet bör välja. Och en ideologisk, värdebaserad klyfta är alltid svår att åtgärda.
Stay tuned. Det är först nu det börjar hända!