Tidningen skulle kunna drivas i konkurs på ett par dagar, men regimen behöver ett fikonlöv eller två att visa upp för omvärlden: visst har vi en fri press, tror Nikolaj Donskov som arbetar på tidningens S:t Petersburgsupplaga. Det andra fikonlövet är radiostationen Echo Moskve.
– Vi fortsätter i alla fall envist, och våra läsare uppskattar oss för det. Det vi skriver om kan de inte läsa om någonannanstans, säger Donskov.
Många av de nuvarande ryska ledarna kommer ju från S:t Petersburg, så Donskov har ett visst perspektiv på dem. Han tror inte att någonting förändras när Dimitrij Medvedev väljs till president efter Vladimir Putin.
– Varken Putin eller Medvedev hör till mina hjältar. Jag upplevde Brezjnev-tiden och vill inte att den kommer tillbaka. Visst är det mycket som ändrats sedan dess, nu har vi stora privatägda bolag och många av ledarna i Kreml har bankkonton i väst eller barn som studerar i väst. Ändå finns det många gemensamma drag, kanske för att Putin är tidigare KGB-officer.
Ändå medger Donskov att det är bättre att Medvedev blir president än den andra huvudkandidaten Sergej Ivanov, som arbetat inte bara i Finland utan också i FSB, det forna KGB.
Att en så stor del av ryssarna stöder Putin och hans män förklarar Donskov med att många längtar tillbaka till tiden när Sovjetunionen var en supermakt. Och de har fått en viss tillfredsställelse de senaste åren.
– Putin säger att vi blir allt mäktigare och klarar oss utan västliga påfund. Det är en propaganda som går hem bl.a. för att de flesta medier kontrolleras av staten. Propagandan säger att vi lever bättre och bättre och att vi borde fortsätta med stabiliseringen. Men stabilisering kan bli stagnation, som på Brezjnevs tid.
Från sidan sett föreföll det som om Ryssland mådde bra av att det blev en bättre ordning på torpet efter det kaos som rådde under Boris Jeltsins tid, även om det senare gick snett.
– Ja, så länge Jeltsin levde var Putin inte så aggressiv, men omedelbart efter Jeltsins död blev han det.
Unga tänker dock annorlunda än äldre, de längtar inte nostalgiskt efter stormaktstiden, tror Donskov.
Donskov arbetar med teman som politik, ekonomi, brottslighet och sociala problem i S:t Petersburg och nordvästra Ryssland. Nyligen behandlade han de ekologiska riskerna med Gazproms planerade gasledning i Östersjön. I Finland ligger man ju lågt i frågan, men han fick en intervju med Sveriges miljöminister om saken.
Novaja Gazetas personal äger 51 procent av aktierna i tidningsbolaget, medan Michail Gorbatjov och bankiren och politikern Alexander Lebedev äger 49 procent Gorbatjov satsade pengar från det Nobelpris han fick 1990.
Tidningens huvudredaktion finns naturligtvis i Moskva och den svarar för huvudinnehållet i alla upplagor, men redaktioner i S:t Petersburg, Novosibirsk, Samara, Voronesj och Kazan bidrar med material för lokala upplagor. De lokala redaktionerna har blivit färre, nu senast stoppades den i Nizjnij Novgorod av myndigheterna, som vi rapporterade i höstas. Den sammanlagda upplagan har också varit större, nu har den sjunkit till
170 000.
Det har funnits vissa upplageökningar under åren, konstaterar Donskov:
– För några år sedan ökade antalet läsare klart när andra medier stängdes, t.ex. teve-kanalen NTV – nu kontrolleras all teve av staten (eller Gazprom, men det är samma sak).
Men mestadels har upplagan sjunkit under åren som gått. Enligt Donskov är förklaringen enkel:
– Folk vill inte läsa om tråkiga saker.
Novaja Gazetas chefredaktör Dimitrij Muratov.
Tidningen startades 1993 av Dimitrij Muratov, som fortfarande är chefredaktör, och hans vänner, främst från Komsomolskaja Pravda. Men det kom också journalister från Izvestija och därtill Literaturnaja Gazetas stjärnreporter Jurij Sjtjekotjikin, som förgiftades 2003 då han höll på med att undersöka korruption i de officiella strukturerna. Han var också medlem av duman, men det skyddade honom inte och fortfarande har ingen anklagats för mordet.
En annan undersökande journalist, Igor Domnikov, mördades 2000 medan han försökte reda upp vad vissa mäktiga män sysslade med. Och Anna Politkovskaja mördades som känt 2006, antagligen för det som hon skrev om kriget och förtrycket i Tjetjenien. Hennes bild av Putinregimen var inte heller smickrande.
– Mordet på henne var en effektiv signal till journalisterna att ta sig i akt.
dödslistan
Man kunde tro att en regim där FSB har en central ställning skulle klara av att reda ut dessa och många andra mord, men det har inte lyckats. I juni 2004 sköts etnologiprofessorn Nikolaj Girenko ihjäl i sitt hem i S:t Petersburg. Han var ordförande för medborgarorganisationen Memorial och en av landets främsta experter på rasism, så han var mångdubbelt hatad. Men trots att en nynazistisk grupp på sin webbsida skröt med mordet har fortfarande ingen åtalats för det. Också mordet på Galina Starovoitova, en av landets ledande politiker, likaså i S:t Petersburg, är fortfarande ouppklarat.
Donskov tror att det mest är radikala skinheads-grupper som står bakom morden och fallen av misshandel, åtminstone i S:t Petersburg. I samband med mordet på Girenko dök det upp en lista över mänskor som skulle mördas som ”fiender till den ryska nationen” och där fanns också Starovoitova och Politkovskaja. Han tror ändå inte att det finns någon central organisation bakom detta, åtminstone är skinnskallarna inte organiserade. Mest handlar det kanske om att extremnationalister hetsar upp varandra.
– Framför allt är det fråga om grupper som aktivt och aggressivt kämpar mot invandrare, speciellt sådana från Kaukasus och Asien. och som sprider rasistiska slagord.
Morden och överfallen fortsätter, fast de inte längre rapporteras så ofta. Att de inte stoppas och inte klaras upp har enligt Donskov en enkel förklaring:
– Många i polisen och specialstyrkorna tänker på samma sätt som extremnationalisterna, vissa ledande politiker likaså. Det beror delvis på kriget i Tjetjenien. Veteraner från det kriget hatar mänskor från Tjetjenien och Kaukasien. Om de ska jaga skinheads som tänker på samma sätt som de själva är de inte så effektiva.
Donskov har själv erfarenhet av att man helst sluter ögonen för detta. Han gjorde för några år sedan en film på 10 minuter om skinheads, som en del av ett större program. Man behandlade det allmänt som fiktion, nu är det blodig verklighet.
– Det väckte större intresse i USA än här.
