En annan värld är möjlig, säger Attac. Ett annat Ryssland är möjligt, tror mänskorättsaktivisten Jurij Dzjibladze. Men det kommer att ta tid.

Förra veckan besöktes Helsingfors av ryska mänskorättsaktivister. De kom i flera grupper, men deras budskap var samstämmigt: ramarna kring medborgarsamhället blir allt snävare, det börjar kännas som på Brezjnevs tid. Jurij Dzjibladze var en av aktivisterna och hans analys kändes glasklar (mer på mitten).
Fredsduvan
Jurij är i 50-årsåldern och född i Moskva, fast han som namnet visar på faderns sida också har georgiska rötter. Båda föräldrarna är läkare och han gick i deras fotspår och utbildade sig till kardiolog. Han arbetade sedan i yrket 1980 – 85, men var samtidigt aktiv i medborgarrörelsen på den tiden.
– Det var inte möjligt att inte vara aktiv på den tiden, det hände så mycket. Det var tiden för Michail Gorbatjovs perestrojka med en ny frihet och öppna landskap. Jag var tillsammans med vänner mycket aktiv i den demokratiska rörelsen och bl.a. inom den informella organisationen Golubka, fredsduvan. Det var ett amerikansk-ryskt initiativ som syftade till att stärka sovjetmedborgarnas beredskap för sociala förändringar icke-våldsvägen. I detta arbete använde man erfarenheter från olika länder: Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse, Gandhis läror och de gamla ryska icke-våldsförespråkarna som Leo Tolstoj.
Det var speciellt etniska spänningar man var rädd för.
– Vi kände att det under de stora förändringarna fanns stora risker för våld, det märktes t.ex. i Nagorno-Karabach.
Golubka var en av de första medborgarorganisationerna som registrerades på Gorbatjovs tid enligt en ny lag 1991.
– Det första året arbetade vi utan någon finansiering på rent frivillig bas och det fungerade perfekt. Vi utbildade, ordnade konferenser o.s.v. Golubka verkar fortfarande.
Interetnisk dialog
Efter sju år i Golubka gick Jurij vidare och ägnade sig åt olika projekt för interetnisk dialog i norra Kaukasus, bl.a. Ingusjien.
– Det var i början av det första kriget i Tjetjenien och jag var den ena koordinatorn i koalitionen för aktiviteter mot kriget. Då hade jag redan lämnat medicinen när jag sett att jag kunde göra en insats på dethär området. Visst saknar jag medicinen, det finns en viss speciell magi i förhållandet mellan patient och läkare och man kan hjälpa en mänska. Ändå har jag aldrig ångrat mitt val.
I mitten av 90-talet fick Jurij tillfälle att studera utomlands och gjorde också detta snabbt och effektivt, efter två års studier vid Columbia University i New York blev han magister i internationell politik och rätt.
Efter återkomsten till Moskva 1998 startade han Centret för utvecklande av demokrati och mänskliga rättigheter i Moskva, som han nu lett i tio år.
Fiender överallt
Jurij förklarar sitt engagemang med sin familjebakgrund.
– Mina föräldrar var mycket intellektuella och frisinnade människor. Min morfar dog i Stalins förföljelser. De anhöriga fick först långt senare veta vad som hände. Det hade meddelats att han dömts till 10 års fängelse, men de fick aldrig någon kontakt och först efter många år kom det fram att han skjutits efter bara tio dagar i häkte. Anklagelsen var trotskistisk aktivitet på arbetsplatsen, luftfartsuniversitetet i Moskva. Några kolleger hade angivit honom för att ha berättat skämt riktade mot Stalin.
Om påståendena var riktiga kan ingen veta, att de skulle leda till dödsdom är groteskt. Förföljelserna motiverades med den kanske mest absurda teori som Stalin utvecklat, om hur klasskampen hårdnar ju mer socialismen närmar sig sin fullbordan. Ju bättre samhället mådde, desto fler fiender måste alltså likvideras.
Jurij ser paralleller till nutiden. Också nu talar regimen om fiender på olika håll.
– Mantrat om en belägrad fästning används för att mobilisera folket. Medborgaraktivister beskrivs som agenter för främmande makter.
Lätt bli extremist
– För tre år sedan infördes i lagstiftningen begreppet extremism, som påminner om det gamla begreppet antisovjetisk aktivitet och är mycket brett. När du angrips under en offentlig demonstration och försöker göra dig fri kan detta betecknas inte bara som huliganism utan också som extremism och straffet kan bli högt. Detta används som ett vapen mot journalister, medborgar-aktivister och politiska aktivister.
Ett extremt exempel på detta är en rättsprocess som nu inletts i Ingusjien mot ledare för organisationen Beslans röst, som samlar föräldrar till de över 300 barn som dog i polisens attack mot den av terrorister ockuperade skolan i Beslan år 2004. De anklagas nu för extremism för ett brev de skrev år 2004 där de krävde att myndigheterna skulle ta sitt ansvar för den misslyckade operationen och anklagade president Vladimir Putin för delaktighet.
Jurij understryker att Ryssland ännu inte är så totalitärt som Sovjetunionen var.
– Mänskorna har i alla fall erfarenheter av ett friare liv under 90-talet och det är fortfarande möjligt att läsa vad man själv vill.
Men utvecklingen går i en mycket oroande riktning.
– Många män som nu sitter vid makten har en bakgrund i KGB/FSB. Det förklarar deras sätt att fungera. De ser fiender på många olika håll. De sitter nu på olika nivåer i statsapparaten. Landets ledare säger att det var KGB som räddade landet från sammanbrott. Under sovjettiden sade man att våra män i KGB var de bästa patrioterna.
Det förflutnas makt
Något som förklarar mycket av situationen är att Ryssland aldrig gjort upp med sitt förflutna, inte ens med Stalins förföljelser.
– Det finns medborgarorganisationer som Memorial som gör sitt bästa för att sprida kunskap om det förflutna. De ordnar t.ex. uppsatstävlingar i skolorna där eleverna ska ta reda på hur mänskor levde under gamla tider. Men på regeringsnivån kör man mer och mer med linjen att vi ska vara stolta över vårt förflutna. Under 90-talet publicerades flera historieböcker med en öppen inställning till det som skett, men de godkänns inte och kan därför inte användas. På dethär sättet hindrar man nationen från att lära sig av det förflutna.
Mänskorättsaktivisterna kan ändå inte ägna sig alltför mycket åt att diskutera dessa frågor – de har inte råd att framstå som mänskor som enbart kritiserar nationen. Ändå skulle det vara viktigt att mänskor finner det förflutna, för att undvika att det upprepas.
Mänskorättsrörelsen har det svårare nu än för några år sedan, konstaterar Jurij. Positivt är ändå att man nu bättre förstår sin identitet och sitt uppdrag, inser att det är att föra frågor kring demokrati och mänskliga rättigheter ned till gräsrotsnivån.
– Regimen påstår ändå att detta är en kuliss för utländska ansträngningar att undergräva vår suveränitet.
– Vi inser mer och mer att det inte räcker med att förändra regimen, vi måste också få mänskorna att förstå det praktiska värdet av dessa rättigheter och ta dem till sig. De måste förstå att det inte räcker med att staten är stark genom sin olja, sin gas och sina missiler.
Jurij hoppas också på ett större stöd från medborgarsamhället
i olika länder. Regeringarna har han blivit besviken på, de sluter ögonen för mänskorättskränkningarna i Ryssland, antingen för att samarbetet med regimen är alltför värdefullt till följd av framför allt energin, eller så för att man anser den nuvarande regimen vara ett hopplöst fall, omöjlig att påverka.
– Men medborgarsamhällena kan vara mer sofistikerade och villiga att ge stöd än regeringarna.
Hoppingivande är också att många ungdomar anslutit sig till medborgarrörelserna.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar