– när man hör det budskapet två dagar i rad blir man förstås betryckt, också om det inte kommer som någon större överraskning. Den första kommentaren gäller Serbien, där den nationalistiska högspänningen inte visar tecken på att minska. Den andra gäller Ryssland, där marschen tillbaka till det förflutna verkar fortsätta.
Men är det eurocentristiskt att utgå från egna (väst)europeiska värderingar, borde man istället ”ta seden dit man kommer” och låta folk gå sin egen väg? Markku Kangaspuro, forskningschef vid Alexanderinstitutet, Östeuropaenheten vid Helsingfors universitet, har talat om hur det Europa som organiseras i EU hegemonistiskt vill bestämma också det övriga Europas identitet och det kan låta kulturimperialistiskt. Kangaspuro talade när boken Constructed Identities in Europe (Aleksanteri Series 7/2007, 272 s.), som han redigerat, förra veckan presenterades på institutet.
Europaretoriken har enligt Kangaspuro använts politiskt för olika områden. Immanuel Kant baserade sina tankar om ett förenat Europa på en imperialistisk världsdel som ville skydda sina handelsförbindelser sedan marknaderna fått en större betydelse. Friedrich Hegel skrev åter om kulturen som fötts i Asien, men fick sin blomstring i Europa och kom till att de västerländska värdena är universella.
Sedan den franska revolutionen utgår makten från folket (tidigare förvaltades den av kungarna på uppdrag av Gud) och det innebär att de styrande måste ha medborgarnas förtroende. Mellan EU och medborgarna finns dock en klyfta som vuxit med utvidgningen. Utanför EU står i den östra delen av Europa ännu bl.a. Ukraina, Ryssland och Serbien. I det forna Sovjetunionen är fortfarande, utom i vissa områden som Georgien, en sovjetidentitet dominerande. Vad som sker i fortsättningen lämnade Kangaspuro öppet.
En stark nationalism
är det dominerande svaret i Ryssland och Serbien på locktonerna eller maningarna från väst. De båda länderna har mycket gemensamt: nostalgi efter en försvunnen större union vars randrepubliker gått åt olika håll, ovilja att erkänna problem i det förflutna, en igelkottsställning inför omvärlden. I Serbien anser många fortfarande att alla serber borde få leva i ett och samma land – samma inställning som ledde till krigen i Jugoslavien och för-hindrat en lösning i konflikten om Kosovo, där bara en liten minoritet av befolkningen är serber. Försvar av ryssarnas ställning i forna sovjetrepubliker har lett till konflikter i Estland, Lettland och Ukraina.
Alexanderinstitutets bok baserar sig på ett seminarium institutet ordnade i oktober 2006 kring frågan om de nya identiteter som EU-utvidgningen för med sig är kompatibla med varandra. I boken konstaterar Moskvaforskaren Irina Kobrinskaja att nya identiteter inte uppstått över en natt, utan att de tar form långsammare än vad integrationen framskrider. Det gäller också den nya ryska identiteten som behövs inte så mycket med tanke på EU, utan utgående från den nya kartan efter Sovjetunionens sammanbrott.
Grundantagandet är att Ryssland har en egen identitet mellan västlig individualism och östlig kollektivism. På 90-talet kunde man ännu fråga om Ryssland skulle välja europeisering och integration med Europa, men nu är svaret klart: Ryssland går sin egen väg och bygger upp en identitet som understryker de drag som skiljer det från väst. Den har i litteraturen fått drag som Kobrinskaja finner dystra: en blandning av medeltid (Ivan den förskräcklige), sovjetisk isolering, radikal antivästlig inställning med högteknologiska element eller kaos.
Kobrinskaja talar om ett splittrat medvetande: eliten är proeuropeisk, men det eurasiatiska tänkandet är utbrett och strävandena att på nytt skapa en supermakt bygger på det, med den gamla Sovjetunionen som en möjlig modell. Kobrinskaja ser därför en dragkamp mellan den gamla och den nya tiden.
”Färgrevolutionerna” i Georgien, Ukraina och Kirgizistan har visat att man i dessa länder inte vill återgå till det gamla. De har oroat de ryska ledarna, dels för att de delvis varit riktad mot det ryska inflytandet, dels för att man varit rädda för att något liknande skulle hända i Ryssland. Det började egentligen med den serbiska studentrörelsen Otpor! som år 2000 ledde revolten mot Milosevicregimen och senare gav konsulthjälp åt oppositionen i Georgien och Ukraina. Otpor! fick ekonomisk hjälp från USA.
Ryssland, som tidigare hade en bred buffertzon kring sig, har nu förlorat den till största delen – i Europa återstår av den egentligen bara Vitryssland. I Ryssland har man, kanske i högre grad än vi insett, en känsla av att vara en belägrad fästning som man samlar krafterna för att försvara. Det har nu efteråt sagts att ungdoms(ligist)gardet Nasji (de våra) upprättades framför allt för att stoppa någon form av en orange revolution i Ryssland och att det nu inte längre behövs. Men regeringspartiet har kvar en annan ungdomsorganisation, Molodaja Gvardija (det unga gardet).
Den orange revolutionen
i Ukraina har däremot bidragit till att demokratisera landet och stärka rättsstaten (i det gamla systemet kunde ju presidenten ge order om att likvidera en besvärlig journalist). Det tar dock tid att utveckla en gemensam nationell identitet, delningen mellan västra och östra Ukraina har så djupa rötter. Bland ryssarna i öst finns en naturlig inriktning på samarbete med Ryssland och en nostalgi för den gamla Sovjetunionen, medan ukrainarna i väst har blicken på Polen och andra länder i det utvidgade EU. Man räknar med att en miljon västukrainare arbetar i väst och en miljon östukrainare i öst.
Men inriktningen på ett framtida medlemskap i EU är oomtvistad och Arsenyj Synarenko, som skrivit om Ukraina i boken från Alexanderinstitutet, tror att den västliga identiteten kommer att vara klarare om 10 – 15 år.
Fallet Serbien
behandlas i det intressantaste blocket i boken. Irena Ristic, forskare i Belgrad och Tyskland, skriver om den historiska utvecklingen av den serbiska identiteten. Eller de två konkurrerande identiteterna – Ristic anser nämligen att det finns två serbiska identiteter som rätt långt är motsatta varandra. Den ena är en europeisk identitet som bygger på liberala värden och ställer individen, inte nationen i förgrunden. Den är representerad i städerna. Den andra utgår från den serbiska nationen, understryker det slaviska och ortodoxa arvet och inriktar sig i hög grad mot Ryssland, liberala värden är inte centrala och kollektivism går före individuellt ansvar. I utländska medier har man sett det serbiska presidentvalet som en kamp mellan dessa båda identiteter. En av bokens skribenter, Jelena Obradovic, ser dock slutsatsen som förhastad (se s. 6).
Att det serbiska identitetsbygget varit svårt beror framför allt på att Serbien från 1400- till 1800-talet ingick i det osmanska riket. De kontakter den medeltida serbiska staten haft med Västeuropa och kyrkan i väst bröts och osmanerna införde sina egna politiska, ekonomiska och kulturella mönster. För att bevara sin särart utvecklade serberna en stark inbördes solidaritet och en hög grad av etnisk isolering. Man samlades i familjen och klanen och den enda viktiga nationella institutionen var den serbiska ortodoxa kyrkan. Denna fick därför ett betydande inflytande på kultur, seder och religiösa föreställningar.
Sedan Serbien blivit självständigt blev landet påverkat av inflytanden framför allt från det habsburgska riket och tsarväldet, tidvis mera från det ena, tidvis mera från det andra hållet. Detta fortsatte i det av serberna styrda första Jugoslavien efter 1918. Efter brytningen med Stalin 1948 hade president Titos inte längre helt serbstyrda Jugoslavien kontakter mera med väst än med öst, även om man hade sitt eget system med självstyrelsesocialism.
Efter Titos död vände sig den serbiska politiska eliten igen bort från väst, mot Ryssland. Man inledde en ”återtraditionalisering” av den politiska kulturen som innebar att man förkastade liberala värden och gick in för kollektivism. Efter Milosevics fall år 2000 närmade sig den nya regeringen väst. Ristics slutsats är att så länge den nationella identiteten är så kluven som den är kommer Serbien att ha svårigheter att bli medlem i EU under en överskådlig framtid.
Traditionaliseringen
som i dragkampen med moderniseringen stått så stark i Serbien, starkare kanske än i något annat land i Europa, har inte bara varit en följd av historien, utan också underblåsts av regimen under krigen på 90-talet. Medieforskaren Jovanka Matic i Belgrad konstaterar i sin artikel att de politiska omvälvningarna i Europa efter murens fall inte nådde Serbien. Det härskande partiet stärkte sitt grepp om medierna och skapade en bild av ett på alla fronter hotat land som måste bevara sin enighet. Den som ifrågasatte regimen var en landsförrädare. Oppositionen stämplades som ”Natos Balkanavdelning”.
Medan moderniseringen stått för europeisering, urbanisering, demokratisering och utveckling av samhället stod traditionaliseringen för en orientering österut, och en fokusering på staten, en stat som skulle förena alla serber på Balkan, i stället för på samhälleliga förändringar. Signalen gavs i Slobodan Milosevics tal vid 800-årsfirandet av slaget vid Kosovo Polje 1389, och sedan dess har Kosovo varit den centrala symbolen, ”centrum för nationens moraliska geografi”.
För att få fram sitt budskap använde regimen under hela 90-talet en stark styrning av medierna, vilket för många som växte upp under detta decennium skapade en världsbild som fortfarande präglar dem.
Peter Lodenius
