Datorspel har funnits sedan början av sjuttiotalet. Från några enfärgade punkter som rörde sig fram och tillbaka över en teveskärm har de utvecklats till filmlika världar som man kan röra sig fritt i. Vissa liknade rena konstverk. Varje ny storfilm följs av en eller flera datorspelsversioner och snart kan man inte skilja utséendet i spelet från filmen. Spel och film växer sig närmare och närmare varandra.

I Sverige har datorspel också sakta smugit sig in i det kulturella finrummet. På kultursidorna kan man läsa om de nyaste spelen och spelreklamer visas på teve. De är inte längre en nördig hobby i periferin. Patrick Bach är producent på spelföretaget DICE.
– Film handlar om människor. Det gör också oftast spel. Man använder samma knep för att få människor att känna igen sig.
Film- och datorspelskännaren Orvar Säfström menar att det finns en stor skillnad mellan spel och film.
– I filmer tar man del av handlingen men i spel är man en del av den. Man identifierar sig mer med ett spel, säger han.
Identifikation leder till att man känner för rollpersonen.

Göra själv
Även om man själv är en del av historien så dansar man egentligen helt efter spelproducentens pipa. Det blir ofta som nån slags interaktiv film. Under en period försökte man också sätta ihop spel och film, förklarar Orvar Säfström. Man skapade spel som skulle likna film.
– De tog C-skådisar och gamla porrskådisar och satte ihop olika filmklipp som man själv fick styra mellan. Det funkade inte. Film är bra. Spel är bra. Men mittemellan kanske inte nödvändigtvis är bra, säger Orvar Säfström.
Filmbranschen har länge motverkat att man som konsument blandar sig i verket. Det är inte okej att klippa om filmen och göra sin egen version av den. I datorspelsvärlden är det tvärtom. Det började med att spelare gjorde egna nivåer och små ändringar. Nuförtiden skapar till och med datorspelsföretagen program för att man lättare skall kunna gå in och göra sina egna förändringar.
Ett dator- eller tevespel kostar runt 10–15 miljoner euro att framställa. Inom spelbranschen, liksom inom filmen finns det storbolag som skapar de stora titlarna, blockbusters. Ett problem är dock att de mindre, mer vågade projekten saknas.
– Vi har Led Zeppelin och Queen, nu väntar vi bara på punken, förklarar Orvar Säfström.
– Spelbranchen ligger lite efter filmen, säger Bach. Vi är nån gång på åttiotalet, kanske vid Rambo ungefär. Det är mycket stora muskler och stora bröst fortfarande.

Pojkleksak
I mitten av åttiotalet rådde kris på spelmarknaden. Just då skulle det stora teve-spelsföretaget Nintendo släppa sin nya spelmaskin. Ingen var intresserad av teve-spel. För att överhuvudtaget få den såld lanserade man den istället som en leksak. Och på den vägen är det.
Datorspel är en manshobby. Spelarna är numera oftast män eller pojkar. Genomsnittsålder ligger kring 35 år och det finns relativt få kvinnliga spelare. Säfström och Bach tror det beror på att man hittills mest gjort spel som kretsar kring våld och bilar. För att det skall tillverkas fler spel som riktar sig också till kvinnor måste kvinnor spela mer, menar Bach.
– Om de spelar spel, börjar de också göra spel, säger han.
I biosalongens mörker är det okej att gråta. Inget konstigt med det. Men vem gråter till ett datorspel? Om man själv är delaktig i historien borde man väl känna mer för rollpersonerna? Ofta är historierna ännu inte lika välskrivna som filmmanus. Inom en genre fungerar de dock ofta bättre än film, menar Säfström.
– Spel kan verkligen väcka känslor. Till exempel skräckspel. De är ofta mycket läskigare än en skräckfilm, säger han.