Zambezi är en välkommen problematisering av “det finländska” och “det mångkulturella”. Men de svåraste frågorna tangeras bara ytligt, medan kulturkrockarna istället får gestaltas av klichéer: Finnen super och pratar inte på bussen. Afrikanen pratar med alla och är aldrig i tid.

“Mamma klarade inte skammen och förnedringen.” Det är dottern till den finländska flyktingmamman Pirkko, som berättar. Steget från självförsörjande och självsäker medborgare i hemlandet till en snuttjobbande städerska beroende av socialen i ett främmande land blir för mycket för Pirkko. Dottern Vellamo överlever däremot och anpassar sig, trots stora trauman i bagaget.
Pirkko (Eija Ahvo) och Vellamo (Jenni Bergius) ingår i en finländsk familj som kommit som flyktingar till det fiktiva afrikanska landet Zambezi. Något har hänt i norra Europa, som skapat flyktingströmmar söderut i jakt på trygghet. Vi får följa med familjens ankomst, mottagande, liv och icke-liv i det nya landet. Allting utspelar sig i Zambezi – på den zambeziska flyktingcentralen, hos zambeziska myndigheter, på ett zambeziskt torg och på ett zambeziskt seminarium – men ändå handlar det om Finland från början till slut.
Den finländska flyktingfamiljen som hamnat i Zambezi fungerar som en spegling av en flyktingfamilj som hamnat i Finland. Det mesta vi ser på scenen fungerar så: spegelvänt. När den finländska familjen misstänks för att använda sin traumatiserade dotter som ett ankarbarn* ser jag misstänkliggörandet av flyktingfamiljer som söker asyl i Finland. Och när finländarna i Zambezi behandlas som brottslingar och avkrävs språkprov är det de finländska förhållandena jag ser framför mig.
Exotikfällan
Pjäsen, skriven av Ritva Siikala och Bengt Ahlfors, synliggör en hel del missförhållanden och problem i mottagandet av flyktingar och invandrare i Finland. Men den vågar tyvärr inte riktigt gå på djupet med de svåraste frågorna. Vem ska anpassa sig och hur mycket? Vilka kulturella skillnader måste man acceptera, vilka ska man inte godkänna? Är kvinnans ställning en kulturell eller en människorättslig fråga? Vad är religion, vad är kultur, vad är person? Sådana frågor tangeras bara ytligt, medan kulturkrockarna istället får gestaltas av klichéer: Finnen super och pratar inte på bussen. Afrikanen pratar med alla och är aldrig i tid.
Det är svårt att skilja på projektet Zambezi och föreställningen Zambezi. Zambezi är ett mångårigt projekt inom ramen för den mångkulturella föreningen Kassandra r.f.
Kassandras – och Zambezis – mål är att skapa tvärkulturella arbetsmetoder och göra den kulturella mångfalden i Finland till en del av rikskulturen. I föreställningen Zambezi finns värdet av samarbetet i sig ständigt närvarande. Där som pjäsen brister i att behandla en del av de frågor som för mig känns brännbara, har det konkreta arbetet med föreställningen alldeles säkert fört med sig många fruktbara möten. Den vi-stämning som ångar från scenen känns helande, trösterik och hoppingivande på många sätt.
Jag känner mig oerhört taskig när jag inte bara kan tacka och ta emot med okritiskt öppna armar. Men det är något som gör mig nedstämd. Vi befinner oss i Finland, i en finländsk teaterkonvention, ser en pjäs skriven och regisserad av finländare, med en finländsk scenograf och kostymör och med finländare i de bärande rollerna. Det spelar liksom ingen roll hur skickliga skådespelarna med utländsk bakgrund är i sina roller eller hur mycket afrikanska språk och sånger vi får höra på scenen, de förblir exotiska inslag i en finländsk verklighet på finländska villkor. Jag undrar: finns det inte mer utrymme att erbjuda?
Viktig och sevärd
Och ändå, eller kanske just därför att dessa tankar väcks, är Zambezi både viktig och sevärd. Jag hoppas att publiken hittar till Stoa och Alexandersteatern. Vi behöver problematisera “det finländska”, “det mångkulturella” och vårt förhållningssätt till människor i nöd.
Efter att vi fått se den finländska flyktingmamman gå under av förnedringen i det nya landet (en situation som kan tänkas vara mer än bekant för en stor del av de flyktingar som kommit till Finland) kan vi i programbladet läsa om migrationsminister Astrid Thors syn på varför Finland behöver fler invandrare: “Den viktigaste orsaken är nog vår befolkningspyramid. Utan invandring går vårt land ekonomiskt bakåt. Jag tror att bristen på händer kommer att bli allra störst inom servicen”.
Vi behöver alltså invandrarna för att de ska göra lågstatusjobb åt oss, de ska skrubba våra golv och byta våra blöjor. Och att säga så är fortfarande en dygd i Finland. Har du sett föreställningen, Astrid?

Sanna Huldén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.