Den kroatiska författaren Slavenka Drakulic har genom böcker som Balkan Express hjälpt oss att bättre förstå den tragiska upplösningen av Jugoslavien. Men det inlägg i veckotidningen The Nation som citerades i Ny Tid förra veckan riskerar att föra in läsaren på ett sidospår.

Slovener, kroater, bosnier, makedonier och montenegriner har kunnat lösgöra sig från det serbiska maktcentret i Belgrad efter ett uppslitande och utdraget skeende. Det finns goda skäl att uppleva inte bara processen, utan också resultatet, själva upplösningen av Jugoslavien, som en tragedi. Men ingen föreställer sig att det gjorda kunde göras ogjort, att den krossade krukan skulle kunna limmas ihop igen.

Däremot är det uppenbarligen många som anser att kosovaalbanerna* borde vara styrda från Belgrad också i fortsättningen. Ändå är det de som skulle ha haft orsak att få självständighet först av alla. De övriga stora folken i det sydslaviska kungariket, som sedan blev en socialistisk republik, var alla sydslaver, de kunde förstå varandras språk och kände en viss samhörighet – dock inte tillräcklig, skulle det visa sig.

Kosovaalbanerna däremot har varit ett styvbarn i den sydslaviska familjen, som aldrig behandlats särskilt bra – deras område har inte hunnit med i utvecklingen i landet i stort. I de nordliga republikerna såg man området som en barlast och för serberna har albanerna enbart varit ett störande element.

Under senare delen av 1930-talet laborerade man i ministerierna i Belgrad med planer på en etnisk rensning av området, man ansåg att albanerna som muslimer skulle passa bättre i Turkiet. Men kriget kom emellan och Tito hade en mer konstruktiv syn på samlevnaden mellan folken och Kosova fick en långtgående autonomi.

I själva verket är det bara under korta tider som Serbien haft kontrollen över Kosova, framför allt under 1200- och 1300-talet. Efter det turkiska styret tilldelades området Serbien av en ambassadörskonferens i London 1913, men det direkta serbiska styret varade inte många årtionden. Sedan Slobodan Milosevic avskaffat områdets autonomi styrdes det 1989–99 på nytt från Belgrad, men därefter av FN som ansåg att det brutala serbiska styret inte kunde få fortsätta.
Den situationen har inte förändrats, men ett FN-styre kan inte fortsätta i all oändlighet och självständighet har framstått som det minst dåliga bland alla dåliga alternativ.

* Kosova är det albanska namnet, Kosovo det serbiska.