Poesidiskussionen fortsätter, den här gången med Katarina Gäddnäs, Ulrika Nielsen, Birgitta Boucht, Torsten Pettersson, Kaj Hedman, och Michel Ekman.
Ok, jag lovar att inte använda m-ordet mer, för att inte göra mig skyldig till poesimord. Men jag har bjudit in Michel Ekman i vår diskussion, en kritikerkatt bland poethermelinerna. Det var ju delvis hans debattartikel i Hbl i höstas som föranledde våra samtal. Är det verkligen så att det bara är vi poeter som intresserar oss för poesi? Och varför? Är ett sånt här poetsamtal egentligen kontraproduktivt?
Torsten Pettersson skrev tidigare i Ny Tid om den empiriska och rationella världsbilden som det dominerande paradigmet i vår civilisation, och att poesin kan vara ett viktigt uttryck för den egentliga verkligheten som vår världsbild bara delvis kan fånga. Vad denna ”egentliga verklighet” sedan är kan man ju fråga sig. Men jag antar att han menar poesin som ett uttryck för det irrationella, det bortomvarande, det undflyende.
Det är ju nästan omöjligt att få syn på sig själv i skrivprocessen. När jag skriver är jag i själva skrivandet, kan inte ställa mig utanför och betrakta. Ibland undrar jag om det att jag skriver poesi bara beror på någon felkoppling eller felslut i hjärnan. Det liksom hoppar och sprakar till, glider förbi några led och så blir det som det blir. Inte kan man ju förklara varför man skriver som man gör, eller kan man?
Kat GäddnäsJag tror att det är viktigt att inte stirra sig blind på försäljningssiffror eller utrymme för poesi i media. Samtidigt skulle det vara rättvist att inte endast se på vad Hufvudstadsbladet skriver om poesi, det finns många andra röster både på papper och på nätet. Poesi lånas fortfarande flitigt på biblioteken, och jag har fått det intrycket att poesiböcker tydligen lånas männi-skor emellan mer än prosa.
Själv har jag som poet ibland fått respons från oväntat håll: människor man inte alls skulle tro är intresserade av att läsa poesi och som man möter på bloggar, Facebook, i olika slags sammanhang, men även in real life, kan plötsligt säga: ”jag har alltid tyckt om dina dikter.” Fast jag skriver modern, postmodern, vad man vill kalla det, poesi, så möter jag människor i olika åldrar och från olika samhällskategorier som säger så. Det verkar också som om tonsatta diktsviter når fler än de som traditionellt läser poesiböcker.
Visst får man också höra att ”du är ju poet, men jag förstår mig inte alls på lyrik, och din är för
svår …”. Det har alltid förekommit. Inga jämförelser i övrigt men Björling blir väl aldrig mycket läst av många – ändå är han den främste under hela det föregåendet seklet.
För mig framstår det som om det fortfarande finns ett samband mellan att människor är intresserade av kultur, musik, olika slags uttryck i ord, bild och ljud – och poesin. Kanske många människor läser ”enklare dikt”, men det är ändå dikt. Vem kan slutligen dra upp skiljelinjer mellan seriös och mindre seriös poesi? Heidenstam ansågs på sin första storhetstid vara upphöjd över alla skalder, snart ansågs han dock av de flesta vara förlegad och övervärderad – men i dag har han en renässans, i varje fall av något slag. Att tillämpa Gustav III:s valspråk ”Snille och smak” kan vara en utmaning för var och en av oss även på 2000-talet och kan tolkas mycket olika.
Jag läste Torsten P:s artikel om poesin i den rationella världsbilden med stort intresse. Som en komplettering till hans sublima resonemang kan man kanske säga att världen ju dock inte enbart består av väldigt rationella och empiriskt lagda människor. Det finns även många, även läsande och skrivande människor, som växer upp och lever i en världsuppfattning som även utan initial påverkan av poesi och annan konst har starka inslag av irrationalitet, religiositet, andlighet … Det påverkar i sin tur poesin. Tänk på till exempel en sådan författare som Bengt Pohjanen!
Jag skulle gärna ställa den här frågan till er andra: hur mycket har ni påverkats av poesi som är skriven i randområdena av eller utanför vår rationella, moderna västerländska kulturkontext? Poesi från ursprungsfolk, till exempel? Religiös poesi? Poesi från fjärran Östern?
Kaj Hedman
ETT LÄSARPERSPEKTIV
Jag har läst inläggen i poesisamtalen och funderat på vad mitt bidrag kunde vara. Något självklart svar har jag inte kommit till. Mycket vackert och en del klargörande har här sagts om poesin. Allt har sagts av poeter. Hur intressant skulle det inte vara att läsa ett liknande samtal fört av artikulerade läsare, frivilliga sådana som inte har en professionell bockfot, vare sig som författare eller kritiker? Men jag försöker kanske då välja läsarens perspektiv eftersom jag upplever kritikern som i första hand läsare. Ni andra är i första hand skrivare, som jag ser det.
I det här sammanhanget intresserar mig inte frågor om poesins väsen så mycket. Mera skulle jag vilja tala om dess tillgänglighet och förmåga att intressera. För ett par månader sen disputerade litteratursociologen Åsa Warnqvist på avhandlingen Poesifloden. Utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995. Bland det hon kommer fram till är att poeternas medelålder blivit högre och diktsamlingarnas genomsnittliga försäljning lägre under perioden. Jag tror inte att det finns några patentmetoder för att vända på den sorgliga utvecklingen, men tycker ändå ibland att poeterna själva tar väl lätt på den.
Nuförtiden finns en kompensatorisk halvoffentlighet bestående av skrivarkurser, seminarier och bloggar. Den är trevlig för deltagarna, särskilt så länge det ännu finns offentliga medel – studiemedel, stipendier, tryckningsbidrag – som nödtorftigt håller igång den. Men den innebär att poesin – och annan mera krävande litteratur – försvinner ur det offentliga meningsutbytet. Dess roll har alltid varit liten, men den har funnits där. Också detta samtal, hur givande det än kan vara, har i hög grad rört frågor som är intressanta för dem som själva skriver poesi. Vad som förvånar mig speciellt när det gäller finlandssvenska poeter är hur sällan de skriver artiklar i media som når tänkbara läsare som inte själva finns i litteratursvängen. Till exempel ordentliga essäer om betydande poeter, kända eller okända.
Poesins utseende präglas av den offentlighet där den finns. De språkmaterialister som gjort sig breda i svensk litteraturkritik har en supporterskara bestående av en handfull förlagsredaktörer, kritiker och skrivarskoleelever. Men eftersom dessa finns på betydande platser i det stockholmska litteraturcentret har de en synlighet som annars kunde användas för mer betydande dikt med något större förutsättningar att nå läsare. Poesiläsarna – som inte är så många – läser i stället äldre poeter vars dikter kan användas till annat än seminariediskussioner. De ges ut i pocket. När de är döda är kanske poesin det också, som skriven litteratur. Uppläsningarna är en annan sak.
Michel Ekman
Egentligen har jag inte tid att delta i det här samtalet. All min tid de senaste dagarna har gått åt till att leta efter en viktig anteckning som jag förlagt. Den hittar jag nog inte. Men allt möjligt annat dyker upp.
”Dikt är ett anrop, till mångas förskräckelse. Ett tyst försök att väcka stor uppmärksamhet. Vore det högljuddare skulle effekten omedelbart förtas. Förväxla inte diktaren med en ambulansförare!”
”Vi söker sambanden. Koden för det gemensamma. En gestalt för härligheten. Ja. Det är inte räddning vi eftersträvar, bojar på ett villande hav. Det är vi som är bojarna. Vi söker härligheten.”
De här tankarna formulerade jag för mer än tjugo år sen. Under alla de år jag skrivit lyrik, prosa, debattinlägg, LL-böcker har den mesta tiden gått åt till att formulera uppmuntrande tankar för mig själv. Jag tror inte alls att poesins utseende präglas av den offentlighet där den finns, som Michel säger. Jag tror att poesins utseende präglas av det liv vi poeter lever, av det samhälle vi trivs eller vantrivs i, av den världsbild vi omfattar, av de mänskor vi älskar och blir älskade av.
Bra idé med ett samtal fört av lyrikläsare, bra idé med essäer om betydande finlandssvenska poeter. Hur många gånger har inte de idéerna redan framkastats utan att våra dagstidningar, vår offentlighet, har nappat? Hur många sådana påstötar har inte bemötts med tystnad?
Kaj frågade om vi påverkats av poesi från andra kulturkretsar? Jag minns när jag var i Kairo i början av 1990-talet och umgicks med egyptiska poeter. Jag imponerades av deras sätt att recitera sina dikter utantill, hur de dialogiskt slängde dikter på varandra, och uttalade sig föraktfullt om politiker som inte kunde skriva egna dikter. Knappast ens citera andras. Det var en skam.
Inte för att jag längtar efter att höra Matti Vanhanen läsa egna dikter i teve eller i rättegångssalen. Men jag längtar efter bredd i det som kallas ”offentligheten”. Dit hör arbisgrupper, skrivargrupper, bloggar, enskilda samtal om poesi, läsecirklar, unga och gamla. Jag kan inte se något kompensatoriskt i detta. Fattar överhuvudtaget inte vad Michel är ute efter. Att tysta de samtal som faktiskt förekommer är väl inte så smart?
Bitte Boucht
Hej där. Jag måste erkänna att det förvånar mig själv att jag yttrar mig nu, för jag tycker att samtalet är på något sätt förvirrat och jag tror inte att jag är den som kan bidra till mindre förvirring – vilken är den (gemensamma) plattform utifrån vilken vi för det här samtalet? Vad försöker vi riktigt tala om, vad vill vi uppnå? Jag ryggade tillbaka redan i början: ”Säg inte att poesin är marginaliserad för då kanske den blir det”. Men det är klart som fan att poesin är marginaliserad.
Hur som helst, angående Michels inlägg: Det handlar inte om att poesin försvinner ur offentligheten utan att offentligheten försvinner höll jag på att säga; nej, men den ser annorlunda ut. Du kallar det halvoffentlighet, det rör sig om många mindre offentligheter och tvärtom mot vad du föreställer dig så är inte dessa offentligheter slutna rum, utan i högsta grad öppna (för åhörare/läsare/dig).
Det är möjligt att den här utvecklingen förefaller hotfull för dem som upplever sig få minskat inflytande i de nya strukturerna. Utvecklingen är också beklaglig för dem som framhärdar i att söka information och dylikt i de traditionella kanalerna enbart, för också de är ju förändrade.
Idag är hierarkierna inte så tydliga, inte förbehållna en enda instans att upprätta. Men det här fenomenet kan inte frånkopplas samhällsutvecklingen i övrigt, de nya teknologierna, etc. Lika lite som poesin kan frånkopplas den verklighet i vilken den uppkommer, som du Bitte är inne på. Samtida svensk poesi har influerats av och förhåller sig till de postmoderna insikterna, Wittgensteins språkfilosofi, fransk filosofi etc. och det är inget konstigt eller fel med det, konstigare vore det om poesin låtsades som ingenting. Däremot tycker jag nog det är ett problem om språket ses som en låda med leksaker, legobitar och annat som man kan flytta runt och pyssla med och that’s it, poesi som smakar som appendix till mina studier känns inte så levande heller. Man kan få en känsla av att poeterna målat in sig i ett hörn och gjort sig av med en del väsentliga verktyg. Men också denna skepsis, som nog inte bara är min, leder till nya skrivsätt, mer eller mindre tillgängliga.
Sen tror jag det är förenklande att kalla all poesi man inte själv ser som kommunicerande/berörande/betydande för språkmaterialism. Den polariserade debatt mellan ”språkmaterialister” och ”traditionalister” som dominerat 2000-talet i Sverige önskar jag verkligen inte bidra till. Nu börjar det förresten äntligen kännas som att den låsningen är förbi, man kan liksom andas igen; landskapet förändras hela tiden.
Det är viktigt att läsa med öppna sinnen tror jag, inte reflexmässigt utgå från att jaha det här är sån och sån poesi. En kollega gav exempelvis ut en bok som endast uppmärksammades för sin språkhantering. ”Men ingen skrev att den handlar om min fars död.” Och det var, vill jag påstå, uppenbart i det här fallet; språket var inte ”bara språk”, det berättade något. Den här slagsidan i receptionen av svensk samtidspoesi har varit närmast regel de senaste åren. Lika betänkligt är det väl om det är tvärtom: ”det här handlar om det och det” – och så skrivs inget om hur det handlar om det fast det borde vara uppenbart i vissa fall att ”huret” är överhängande. Det senare är rätt vanligt på finlandssvenskt håll, särskilt när det rör sig om romaner. Fast nu kanske jag generaliserar.
Ulrika Nielsen
AKTION MOT POESISKEPTIKER
Poesi är för mig något magiskt: berusande att skriva och i många fall uppenbarande att läsa. Något att hänföras av utan att riktigt förstå varför. Därmed är det egentligen befängt att dryfta poesi som brist – på läsare, på ”tillgänglighet”, på medieutrymme. Det är som att säga att diamanter är dåliga för att man inte ser dem särskilt ofta. Men eftersom detta nu har blivit en diskussionspunkt att fokusera, låt oss ta en grabbnäve grus!
För den som grips av poesi är det svårt att fatta att så många männi-skor upplever den som något helt ovidkommande. Särskilt när man betänker att dessa människor kan vara kloka, omdömesgilla och kanske så litteraturintresserade att de årligen läser några dussin relativt avancerade romaner. Men aldrig i sitt liv har de läst en diktsamling från pärm till pärm. Kuriöst!
Jag har kommit till att detta inte i första hand handlar om ”tillgänglighet”. Visst finns det svår poesi, men det finns också mycket som en van romanläsare inte borde ha svårt att förstå.
Till en del består problemet snarare i en myt om ”otillgänglighet”, poesins oförtjänt dåliga rykte som ”obegriplig”. Här finns det fördomar att bekämpa och ett folkbildningsarbete att utföra.
Djupare ligger emellertid problemet att de flesta litteraturläsare söker något annat än det som poesin erbjuder. Den stora litterära attraktionen ligger som bekant hos romanerna, men inte för att de nödvändigtvis är lättare att ”förstå”. Tvärtom kräver de ofta intellektuella ansträngningar: tiotals personer och deras relationer att hålla reda på, deras ibland svårförklarliga handlingar och egenheter, tråkiga utredningar av t.ex. historiska och etnografiska förhållanden, en hel del ren Sitzfleisch p.g.a. textens omfång. Men som motvikt har romanerna det som de flesta söker: en lång berättelse att följa, en stor fiktionsvärld att gå in i, andra människoliv att identifiera sig med och i bästa fall uppslukas av.
Att detta är den springande punkten visar en jämförelse med andra genrer och konstarter. Den breda populära vägen fram paraderar romanerna hand i hand med spelfilmer, musikaler och ibland teaterpjäser. De är den stora publikens genrer just för att de erbjuder en omfattande alternativ (pseudo)verklighet. Allt annat har svårt att attrahera de många: poesi, essäer, kortfilmer, tavlor, fotografikonst, ja till och med noveller – en form som verkar idealisk för den jäktade nutidsmänniskan men ändå är notoriskt svårsåld. Dess fiktionsvärld är inte tillräckligt stor och omslutande. Kontrasten är då de riktigt storsäljande internationella romanerna, i snitt kanske 450 sidor långa.
Poesin delar alltså sin plats vid sidan om paraden med andra former av kortare konstnärlig gestaltning. Och i jämförelse med t.ex. kortfilmen och fotografikonsten är dess mediala och kulturella ställning trots allt inte så tokig.
Men hur kunde den ställningen förbättras? För det första bör alla poesivänner resa ragg varje gång de hör påståendet att poesin är svårbegriplig. Det kontras bäst med några ständigt medhavda eller utantill inlärda, korta och lättbegripliga dikter från en relativt nära samtid. De läses upp och diskuteras sedan gemensamt med poesiskeptikern: ”det här kan du väl inte påstå att du inte förstår?”.
För det andra borde litteraturkännare i samma anda skriva om poesi och öka förståelsen för den i så breda medier som möjligt. Hur skulle det vara med en liten poesiskola som en artikelserie i Hbl, varje gång en dikt åtföljd av nyktra men inlevelsefulla kommentarer?
Slutligen kunde vi poeter fundera på den stora fiktionsvärldens attraktion. En omfattande, sammanhängande diktbok – som inte är en splittrad ”samling” – skulle kunna besvärja fram en sådan värld och därmed attrahera större läsarskaror. Även poeter måste väl kunna tappa kraft ur denna väldiga resurs: att människan knappt vill leva en enda dag oavbrutet i verkligheten.
Torsten Pettersson
Till Bitte: jag är inte ute efter att förbjuda författarnas inomfackliga meningsutbyte. Men det gör mig bekymrad när det ersätter diskussionen i offentligheten. Och att vänta sig att någon annan skall känna ett ansvar för poesin som är större än poeternas eget och be dem träda till poesins försvar är knappast tillräckligt. Sen är jag nog inte så solipsistisk att jag tror att någon, inte ens den sublimaste poet, skriver helt oberoende av de samhälleliga villkor litteraturen existerar i.
Den borgerliga offentligheten är svårt åtgången. Allt som kan göras för att bevara den smala konstens lilla synlighet i den, och lyhördheten för de värden som t.ex. Torsten så väl utlagt, borde göras. Och jag har svårt att tänka mig vem som skulle brinna mera för detta än författarna själva. Själv känner jag mig träffad av Claes Anderssons karakteristik av poesirecensionerna som mystifierande och pseudolärda, men har haft som en medveten strävan under det senaste decenniet att komma bort från ett sätt att skriva som var dominerande när jag för drygt tjugo år sen började skriva kritik – och som jag då villigt anslöt mig till.
Läsaren jag har i tankarna är den jag var när jag i tonåren, i en omgivning där absolut ingen läste dikter, mer eller mindre av en slump upptäckte poesin. Förutom Munksnäs filialbibliotek var det dagstidningarnas kultursidor – Husis och DN, som vi hade hemma – som gjorde att intresset blev mer än övergående hos mig. Och jag tror fortfarande att kritikseminarier och smala bloggar är svårare att hitta till för en novis än dagstidningarna. Dessutom, och detta borde kanske seminariehajarna tänka på – har offentligheten den fördelen att dikten där existerar sida vid sida med ekonomi, politik, idrott, skvaller m.m. Den finns liksom i livet i stället för i klassrummet, för att utrycka sig lite populistiskt.
Michel Ekman
Den här gången blev tydligen vårt poesisamtal till att börja med mer olika slags deklarationer av varierande slag än dialoger. Ulrika, ditt exempel med dikten som handlade om någons döda far aktualiserar ett viktigt objekt, talet om diktens obegriplighet faller på sin egen orimlighet eftersom all dikt handlar om något, ifall den inte gjorde det så vore den enbart tomma blad och innehållslösa dokument.
För egen del vill jag ta fasta på samsyn hellre än motsatser och anknyta till ett par tankar som förts fram här ovan. Förslaget om att skriva essäer eller artiklar om enskilda betydande (vad nu det ordet sedan kan innebära!) poetiska författarskap har Michel Ekman fört fram även tidigare, jag nappade en gång på hans idé i Hbl, och jag tyckte det var trevligt. Tanken är lika angelägen idag som den var för femton år sedan, men om den ska förverkligas i första hand av oss författare kan man diskutera. Jag tycker nog att den kan göra det, men nog vore en sådan sak också en rejäl utmaning även för stressade kulturjournalister och professio-nella kritiker.
Torsten Petterssons idé om diktböcker som bildar berättelser är inte endast en förträfflig tanke utan har ju även anor långt bak i litteraturens historia. Ett par exempel från modern tid kan vara på sin plats: Tomas Tranströmers Östersjöar och Göran Palms Sverige – en vintersaga, del 1–2! Det är bara att skrida till verket, bästa vänner …
Det är intressant att se hur olika referensramar man som poesiintresserad kan ha i sin barn- och ungdom. Michel mötte spontant poesin i Husis och Dagens Nyheter, medan till exempel jag fick den som man brukar säga med modersmjölken, föräldrarna badade i poesi redan då jag var liten. Kan detta betyda att Michels poesiläsning från början varit mer modern, medan min initiala bekantskap med poesin blev mer präglad av Bo Bergman och Pär Lagerkvist. Min poesiupplevelse var från början mer traditionell – det poetiska universum som Michel som ung man kunde ta till sig fick jag erövra i ett senare stadium eftersom jag var så impregnerad med traditionalism. Å andra sidan skrev säkert både Husis och DN också om andra än moderna poeter …
Torsten skrev en hel del om olika genrers relevans i det postmoderna läsande samhället. Vilken är egentligen poesins karaktäristiska essens i ett samhälle som präglas av etisk indifferens, narcissistisk ekonomi och modeschabloner? Kan man alls göra sådana distinktioner? Då en av mina husgudar, Wallace Stevens, skrev sina bästa dikter var samhället knappast heller särskilt engagerat i viktiga intellektuella språng mot framtida idealistiska och bättre visioner … Jag skulle i varje fall vilja peka på ett större rum än det lilla där vi ofta dväljs då vi pratar om var poesin syns och inte syns.
Vore det inte på tiden att vi skulle arbeta för en revitalisering av översättningar av ny poesi från andra kulturer och språkgrupper? Poesi lever och utvecklas på de mest osannolika platser i världen. Det skulle bara vara att ta för sig. Man kunde ju börja med de språk man har bäst tillgång till och sedan efter förmåga och möjlighet gå vidare. En globalisering av den poetiska utgångspunkten tror jag särskilt i dag vore en port till nya och mer nyanserade upplevelser av vad poesi kan vara.
Kaj Hedman
Ett förtydligande: jag vill – naturligtvis! – också gärna ha prunkande kultursidor – visst är det ett problem att något som liknar samtal sällan förs där. Men kultursidorna säger sig inte ha utrymme och annat. Kultursidor av idag vill ju dessutom vara så breda som möjligt i sitt tilltal och man ska helst inte använda för många svåra ord, helst inte så många ord överhuvudtaget – visst bekymrar detta samtida författare och andra litteraturintresserade, men litteraturen är nog fortsättningsvis ”i livet”, och jag undrar som Kaj om kultursidornas delvisa kris verkligen är författarnas ansvar i första hand? (Dessutom tar författarna ansvar, ett exempel är Fria seminariet i litterär kritik och essäistik och den nordiska tidskriften Kritiker som föddes ur dessa seminarier, båda med finlandssvenska inslag.)
Ulrika Nielsen
Här blev vi tvungna att klippa av samtalet mitt i, vi fortsätter ivrigt i nästa nummer …
Kat
