Skräckgenren är inte speciellt vanlig på teaterscener. Därför blir jag väldigt nyfiken när det visar sig att två teatrar i Helsingfors ungefär samtidigt har tagit sig an genren, Kansallisteatteri med Jari Järveläs Arkku och Svenska Teatern med Susan Hills Svartadamen, dramatiserad av Stephen Mallatratt.
De två föreställningarna tar båda sin ansats i det som traditionellt kopplas samman med skräck och kusligheter: natt och mörker, hårda hjärtslag, folk som lever ensamma på udda ställen, oklara dödsfall och gengångare. I båda uppsättningarna spelar också ljudmiljöerna en stor roll. Musiken markerar ett tilltal samtidigt som ljuden fungerar som både stämningsskapare och skrämseleffekter. Men ungefär här tar likheterna slut mellanSvarta damen och Arkku. De två har valt helt olika sätt att förhålla sig till den genre de tagit sig an.

Duktiga är vi

Jag ser Svarta damen först av de två, och på väg till teatern funderar jag på vad jag förväntar mig av en skräckhistoria på scenen – jag, som vägrar gå på skräckfilmer för att jag är så lättskrämd. Föreställningen är förbjuden under 15 och presenteras som en magisk afton. Jag funderar på om en föreställning som vill vara skrämmande kommer att försöka komma sin publik nära, både fysiskt och mentalt. Och så hoppas jag att en ny genre kan medföra ett nytt och fräscht formspråk. Innan jag går in i salongen försöker jag också förbereda mig på att det säkert kommer att bli en del billiga skrämseltricks.
Svarta damen är ett seriöst försök att göra spökteater efter en traditionell gotisk skräckroman. Vi serveras en gammal engelsk landsbygdsmiljö med hedar, dimma och skriande hästar. Pjäsen har sin form i det muntliga berättandet: föreställningen är följden av advokaten Arthur Kipps behov av att berätta den hemska historia som han upplevt. Han får hjälp av en teaterregissör som spelar Kipps i dennes berättelse inom berättelsen.
Jag utgår från att tanken är att det skall vara skrämmande, men när jag efter hand blir mer och mer osäker vänder jag mig till programbladet för att få svar. Där finner jag, utöver en historia om Svenska Teaterns egna gengångare och en kort utredning om skillnaderna mellan olika sorters spöken endast en hyllning till dem som står bakom föreställningen. Jag får i detalj veta hur osedvanligt meriterade författarna, regissören och scenografen är. Osökt dras mina tankar till det senaste numret av Första raden där teaterns gamla och nuvarande chefer klappar varandra på ryggarna och konstaterar: ”Så otroligt vad fina pjäser vi haft och vad duktiga vi varit!”
Svarta damen är inte skrämmande. Inte det minsta faktiskt. Och det är ingen bra egenskap när den kombineras med förväntningar om det motsatta. Rollpersonernas rädslor når mig heller aldrig i publiken. Men det som trots allt håller föreställningen flytande är den återkommande visuella leken som försiggår längst bak på scenen. Med ljus- och ljudeffekter skapas en känsla av overklighet och mardröm. Greppet känns visserligen väldigt separat från resten av föreställningen, men är ändå en tillstymmelse till det där nya formspråket som jag hade hoppats på.

Roligt men tryggt

Där som Svarta damen försöker göra skräck sådan den är i gamla böcker och filmer, ärArkku ett försök att utforska skräckgenren utifrån där vi befinner oss idag. Det handlar om en djupdykning i förhållningssättet till döden, en nästan pervers studie i döden som underhållning och drivkraft.
Suorsa är mannen som driver en egen begravningsplats och har en mycket pragmatisk relation till döden. Sedan träffar han Elina, 19-åringen för vilken de allra brutalaste skräckfilmerna utgör en väg ut ur ett liv och bort från en känslomässigt rubbad pappa. För henne är tevesporten (pappans favorithobby) mycket mer skrämmande än en skräckfilm. Hon identifierar sig med monstren och döden på skärmen så till den grad att gränserna suddas ut och de tillslut befinner sig i samma verklighet.
Överlag har Arkku ett väldigt avslappnat förhållande till olika nivåer på scenen. Man har inte brytt sig om att desto mera markera vem som är levande, vem som är död, vad som sker på teve och vad som sker ”på riktigt“. Inte så att man inte skulle förstå detta, men alla nivåer befinner sig i samma fiktiva rum vilket skapar läckra kontraster i scenspråket. Där vi nyss såg ett svartklätt barnspöke tyst skrida fram med ett ljus i handen ser vi nu en tävlare i skidskytte med full mundering eller en motorsågsmördare på jakt efter sitt nästa offer.
Arkku är stundvis väldigt rolig och pjäsen erbjuder många intressanta gravar att gräva i. Men inte heller Arkku kan möta förväntningarna på skräck och rädsla. Jag börjar undra hur teatern ska göra för att få ut publiken på osäker mark. Filmens och bokens medel funkar ju uppenbarligen inte. Så vad har teatermediet som inte filmen eller boken har? Kanske en möjlighet till större medvetenhet om den verkliga platsen och nuet där verket möter sin publik. Och kanske en chans att utmana sin publik och sig själv samtidigt, att våga ta steget utanför det trygga och bekanta tillsammans med sin publik. Förutsatt att viljan finns alltså.