Problemet Serbien

Minnet är selektivt

men i fallet Kosova verkar det vara speciellt selektivt. I Serbien minns man alltför väl den blodiga junidagen 1389 när furst Lazar förlorade slaget på Trastfältet i en kamp som senare framställdes som en kamp mellan kristenheten och islam.
Däremot har man förträngt det mesta som hänt efter slaget, och speciellt det som hände under 1990-talet när Slobodan Milosevic som en del av de jugoslaviska krigen inledde en etnisk rensning av Kosova, som fick Nato att ingripa för att stoppa processen. Ändå hann mycket ske, enligt vissa uppgifter drevs 800 000 albaner och 200 000 serber på flykt och 10 000 albaner dödades. Det minns man inte i Serbien, man medger inte att albanerna skulle ha skäl att vägra fortsatt samarbete.
Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic tog större hänsyn än många serber. I ett inlägg i The Guardian förklarade han att ”ett erkännande av Kosovo skulle i praktiken vara det samma som att säga att den serbiska demokratin måste bestraffas eftersom en tyrann – en som begick avskyvärda handlingar mot kosovoalbanerna under 1990-talet – blev obestraffad”. Med detta gick han längre än de flesta serber skulle gå. Men rubriken för hans inlägg var ändå ”En nation, odelbar”, vilket tyder på att han egentligen inte förstår vad det handlar om.
Den brittiske historikern och Balkanspecialisten Mark Mazower har för sin del i ett inlägg i den amerikanska veckotidningen The Nation konstaterat att serberna har svårt att försvara sin sak med tanke på hur de behandlat kosovaalbanerna. ”Speciellt efter massfördrivningarna 1999 – vare sig de genomfördes för att hämnas Natos bombningar eller utgjorde en del av en länge förberedd plan – var det omöjligt att föreställa sig att albanerna skulle leva under serbiskt styre”.
Det gjorde de ju inte heller, utan de levde under FN:s styre i mer än åtta år. Eftersom FN inte längre vill styra protektoratet och en återgång till serbiskt styre var svårtänkbar, återstod inte just några andra lösningar än att ge kosovaalbanerna den eftersträvade friheten.

Martti Ahtisaari

konstaterade vid ett diskussionstillfälle häromveckan att Serbiens ledare länge känt till att det inte fanns någon återvändo till det gamla. Redan innan han utsågs till FN:s medlare hade den av Kofi Annan utsedda kontaktgruppen slagit fast tio riktlinjer för en uppgörelse om Kosova, där en var att ingen återgång till läget före 1999 var möjlig, kontrollen skulle alltså inte kunna återgå till Belgrad. Detta förmedlades till ledarna för de olika parterna, i avsikt att de skulle bereda sina folk på vad som förestod. Detta gjorde de serbiska ledarna dock inte.

Det enda sättet

att säkra stabiliteten i västra Balkan – så bedömde Tanja Tamminen, forskare vid Utrikespolitiska instititut (UPI) Kosovas självständighetsförklaring vid samma diskussionstillfälle som UPI ordnade i riksdagens nya byggnad, Lilla parlamentet (UPI fungerar sedan 1.1.2007 i anknytning till riksdagen). Tamminen, som är UPI:s specialist på Balkan och fredsbevarande uppdrag, hade en halv vecka tidigare återkommit från Kosova, där atmosfären kring självständighetsförklaringen hade varit ”obeskrivlig” – folk hade varit lyckliga på gatorna i Pristina och också i en flerkulturell småstad i södra Serbien hade atmosfären varit lugn.
Nu står Kosova inför uppgifterna att skapa en fungerande administration och ekonomisk tillväxt, och ingendera är någon lätt sak. Till de största problemen hör att få med sig Kosovas serber i arbetet och att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Man kan tänka sig att serberna också i fortsättningen upprätthåller ett eget skolsystem med hjälp från Serbien. Däremot kan det egna serbiska domstolssystemet som de upprätthåller i norra Kosova inte fortsätta. Tanja Tamminen har rätt stor tillförsikt till att serbernas rättigheter kommer att respekteras – de krav som Kosovoplanen ställt har inarbetats i lagstiftningen i Kosova och detta erbjuder enligt henne ett tillräckligt skydd för Kosovaserbernas mänskliga rättigheter.
Kosovas befolkning är den yngsta i Europa – hälften är under 25 år. Det kan i något skede bli en välsignelse, men än så länge är det snarare en förbannelse. Nu har man inte alls tillräckligt med skolor så eleverna får gå i skola 3-4 timmar om dagen i tre eller fyra skift. Därför borde andra europeiska länder ge möjligheter för ungdomar från Kosova att studera hos och arbeta hos dem.

Jobbet tar inte slut

sade studiekamrater åt Tanja Tamminen när hon för tio år sedan valde Albanien som ämne för sin gradu. Så sant som det var sagt – Finland har haft alldeles för få Balkankunniga personer, och har det fortfarande, också om situationen blivit en smula bättre. Dessa få sysselsätts effektivt.
Kontakterna mellan Albanien och Kosova har inte varit särskilt omfattande under seklernas gång och efter andra världskriget hörde invånarna i de båda områdena till konkurrerande ideologiska läger.
– När kosovaalbaner av serberna drevs till Albanien 1999 märkte de att de kom till en alldeles annan värld, en mycket fattigare, berättar Tanja Tamminen.
Fast nu har det blivit fattigt också i Kosova, fattigare än det var på 90-talet. Elförsörjningen har fortfarande inte kunnat sättas i stånd efter bombningarna och ström fås bara under korta tider. Det har lett till att industriell verksamhet är praktiskt taget omöjlig.
– Milosevics tid präglades av politiskt förtryck, men nu är gisslet den enorma arbetslösheten. Viljan att bygga nytt är väldig och albaner i utlandet är villiga att investera. Så länge områdets status var osäker blev det ingenting, men nu ger självständigheten möjligheter. Men industriell verksamhet eller gruvdrift förutsätter tillgänglig energi och en stor del av kraftverken bombades ut. Att reparera de gamla börjar bli olönsamt och att planera nya tar år i anspråk.

Kosovas framtid

hur ser den då ut? Tanja Tamminen funderar lite och ger sedan två alternativ, sanningen kanske finns någonstans mellan dem:
– Den optimistiska uppfattningen är att Kosovas förvaltning etablerar sig och börjar sätta igång med sitt arbete. Hittills har man talat om självständighet, nu kan man se framåt. Under FN-styrets tid gjorde man inte mycket utan väntade på att något skulle hända.
– Den  pessimistiska uppfattningen är att den politiska eliten i Kosova består av några starka klickar, grupperna vid makten är små och t.ex. unga och kvinnor har svårt att få inflytande.
Klanerna spelar fortfarande stor roll i Kosova, men partierna är inte klanbaserade utan klanerna finns representerade i olika partier, vilket innebär att hierarkierna inte är så totala som de kan vara i klandominerade länder.
En annan faktor som motverkar en alltför stark maktkoncentration är att det inte bara finns en religion. De flesta kosovaalbaner är visserligen muslimer och katolicismen är inte så stark som i Albanien, men det finns både katoliker och ortodoxa kosovaalbaner och katolicismen är äldre än islam.
– Det finns många berättelser om kryptokatolicism ute i byarna. Medan pojkar omskars till muslimer döptes ofta flickorna. Serberna har föraktat albanerna för detta och ansett att de varit alltför svaga i tron.
Det samma gäller ju muslimerna i Bosnien-Hercegovina, som av serberna stämplats som serber (eller kroater), som av opportunistiska skäl övergått till erövrarnas tro.

Serbiens självömkan

är antagligen ett ännu större problem för regionen än Kosovas ekonomiska efterblivenhet och armod.
– Visst blev jag i något skede överraskad över att premiärminister Kostunica visade sig vara så extrem. Att inta en sådan hållning, mitt i Europa, visst känns det tragikomiskt. Jag minns ju nog när jag 1999 studerade de stora serbiska demonstrationerna i Wien, och hur man begeistrat lyssnade på Milosevics tal i TV.
En del år senare bodde Tanja Tamminen i Belgrad som ett led i ett forskarutbyte, det var år 2005. När hon då diskuterade med högre tjänstemän uppfattade hon dem som mycket positiva till EU.
– Det gick bra att föra meningsfulla diskussioner där man förstod varandra. Men problemet är att det nog finns en utbildad tjänstemannakår som tänker västerländskt, men över sig har de politiska beslutsfattare som är bundna till den stora massans åsikter. På universitetet var det hemskt – de studerande har för det mesta åsikter som motsvarar det radikala partiets. Tjänstemännen får föga stöd av kritiska unga, deras antal är litet. Jag tycker verkligen synd om de serbiska unga som vuxit upp omgivna av en sådan retorik. I Jugoslavien hade man ju visumfrihet, så de unga kunde se andra verkligheter än den egna. På Milosevics tid spärrades gränserna.
Tanja Tamminen hänvisar till Judy Batt, en engelsk specialist på Serbien, som också talade vid UPI-tillställningen.
– Enligt henne är det nu värre än på Milosevics tid. Då fanns det ändå vissa motkrafter, nu är de alla kvävda.
En färsk antydan om det hårdade opinionsklimatet gavs i en notis häromveckan.  Enligt den har den regimkritiska radio- och TV-stationen B92 målat över kännetecknen på sina sändningsbilar eftersom våldshoten mot stationens journalister blivit så grova. Milosevics tid verkar ha varit lättare.
EU har försökt servera serberna diverse morötter, men Tanja Tamminen tror inte på dem.
– EU har inte längre några verktyg. En stat som hamnat i detta läge kan inte hjälpas utifrån, en tillfriskning måste komma inifrån.