Salka Sandén har skrivit en generationsroman för de på 70-talet födda världsförbättrarna. Äntligen.

Salka Sandén berättar i sin roman Deltagänget om en uppväxt i södra Sveriges alternativa vänsterkretsar. Inte uppväxt i den betydelsen att huvudpersonens föräldrar skulle ha bott i ett hippiekollektiv, utan så att hon hoppar av gymnasiet och flyttar in i ett ockuperat hus.
– Eftersom vi levde utan föräldrar blev det så att vi uppfostrade varandra. Vi hade en väldigt stark gemenskap. Det var där jag lärde mig allt jag kan egentligen, säger Salka då jag träffar henne i Mariehamn ett år efter att boken kom ut.
Deltagänget är ju en roman och trots att den långt är självbiografisk ska man inte läsa den som sanningen om Salka. Vilket jag trots alla goda förutsättningar märker att jag gör flera gånger då jag talar med henne, så jag får lägga till ett ja, om alltså den här detaljen överensstämmer med ditt liv. Lite hjälper det att boken är skriven i du-form.
– Det har jag fått många reaktioner på. Men det var faktiskt en grej jag var säker på från början, trots att alla inte var så förtjusta. Det är en provokation, om man inte håller med henne så kan det bli svårt att läsa texten. Och jag ville aldrig att alla skulle tycka om min bok.
Dessutom är ”du”, i den mån det alls är Salka, en yngre Salka,
som andrapersonsberättandet gjorde det lättare att skilja åt från nuets ”jag”.
– Och så hade det blivit genant att skriva ”jag” ibland, det hade känts skrytsamt.
En bok om mig
Själv läste jag Deltagänget med fascination. För mer än någon annan bok jag läst handlar den om mig. Visst har andra redan skildrat oss på 70-talet födda, som gick i skola på 80-talet och blev vuxna på 90-talet, och nog kan jag med stor behållning identifiera mig med utanförskapet och flykten i till exempel Hannele Mikaela Taivassalos Fem knivar hade Andrej Krapl. Men då är det jag som drar parallellerna, det blir bara en personlig läsupplevelse för mig, och säkert många andra.
Deltagänget är boken för dem som ens vill börja försöka förstå mig. För Salka Sandén lyckas med något mer, hon sätter konkreta ord på känslor och åsikter som också jag delar, men kanske aldrig riktigt förmått utrycka. Okej, jag har aldrig slagits med polis eller skinheads, aldrig suttit i fängelse. Men då Salka förklarar varför hon som 16-åring flyttade in i Malmökollektivet Borgen, och varför hon några månader senare höjer ett järnrör mot poliserna som stormar det ockuperade huset, känns väggen som skiljer den verkligheten från den jag växte upp i otroligt tunn. Att jag gått färdigt skolan i stället för att flytta in i ett ockupationskollektiv handlar inte så mycket om ett val som om att jag aldrig insåg att man kunde göra det.
– Det kanske inte fanns ockuperade hus på samma sätt i Finland, tröstar Salka.
Som hon skriver i Deltagänget:
”När du skolkar åker du oftast in till stan och tittar på dom ockuperade husen. Du känner hopp när du ser dem. På ett fönster står det Här slutar Sverige. Det tycker du mycket om …
Husockupant ska du bli. Du måste le. Jag har en framtidsplan. Flott värre! I Tynnered håller sig inte många med begreppet framtid.”
Tynnered är alltså den Göteborgsförort Salka kommer ifrån.
Snuskgubben Edenborg
– När jag började skriva på boken tänkte jag att den skulle bli mer fragmentarisk, poetisk. Det kändes omöjligt att skriva en sammanhållen text. Men sen blev det så i alla fall, som av sig själv.
– Och nu känner jag en liknande beundran inför folk som kan skriva böcker som de bara hittar på. Men vem vet, kanske det också går en dag.
En sak jag undrat över är det foto på en halvklädd, maskerad tjej som finns på bakpärmen.
– Det är jag! När jag var 16 eller 17. Det är många som undrar över det, det kanske borde stå att det är jag. Många verkar tro att det är Edenborg som är en sån snuskgubbe att han absolut ska ha nakenbilder på alla böcker han ger ut.
Ja, det måste jag ju medge, det är precis vad jag tänkt. Och jag har undrat varför boken kommit ut på just Vertigo, Carl-Michael Edenborgs förlag som jag förknippar med Gunnar Blå, Klitty-deckarna och annan erotisk litteratur.
– Jag funderade igenom var olika böcker jag läst kommit ut, och kom fram till att Vertigo var ett ställe där de nog skulle förstå vad jag ville, där jag kunde få en redaktör jag kände förtroende för.
– Och jag är väldigt nöjd med vårt samarbete, det är ett lagom litet och gammaldags förlag. Och bilden på mig var Edenborg faktiskt tveksam inför, så den fick bara vara på baksidan. Den är från en serie bilder vi tog i ett anfall av självironi. Jag tycker den säger mycket om rollerna som finns i boken. Att vi var förklädda, farliga aktivister. Men samtidigt väldigt unga flickor.
Ja, jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är väldigt ungt att ge sig i närkamp med samhället vid 16.
– Ja, jag kan tycka att det är lite märkligt när jag tänker tillbaka. Vissa var så unga som 12-13. Men vi hade en livsstil som gjorde det möjligt. Jag bestämde att jag var vuxen när jag var 14, och så var jag det.
Det känns småborgerligt att fråga vad hennes föräldrar tyckte. Salka säger att hon nog var lite nervös och försökte förbereda dem innan boken kom ut, eftersom de ändå inte känt till allt hon hade för sig. Men att hennes mamma sagt att hon ju såg att det var bra människor Salka kom i kontakt med, och att hon utvecklades som människa. Och att det är vad en mamma i grund och botten önskar sina barn.
– Min mamma är en väldigt modig människa. Mycket mer än vad jag är.

Salka Sandén uppträdde på ”Tillblivelse och sammanbrott – världsbild(er) i rörelse”, Åbo Akademis biblioteks seminarium som i år ordnades för nionde gången i samband med Mariehamns litteratudagar.
Tom Karlssons recension av Deltagänget publicerades i Ny Tid 43/2007 och finns att läsa på www.nytid.fi.

Solveig Arle

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.