830
Mumintrollens farliga midsommar, som går upp på bio den här veckan, är en omklippt och uppiffad version av en polsk-österrikisk teveserie från 70- och 80-talen som gjordes i samarbete med Tove Jansson.
Mina barn och jag utgjorde hela publiken när det var pressvisning av den svenskdubbade versionen häromveckan. En lyx som jag hoppas inte upprepas på de vanliga visningarna, för det är en sevärd film, för barn och muminologer i alla åldrar. Den är inte vuxen-flirtande på det moderna Disney/Pixar-sättet med en ironisk och dubbeltydig nivå. Utan på det tovejanssonska viset. Det här är nämligen äkta vara för alla som genom åren ondgjort sig över den japanska animationsseriens slätstrukenhet och mumintrollens allmänna kommersialisering.
Intrigen följer ganska troget Janssons Farlig midsommar. Mina barn, som är fem och tre, har hittat Mumin just via de där japanska teveanimationerna, som också innehåller en egen version av midsommarberättelsen. Sedan har vi gått vidare till att läsa böckerna, så Farlig midsommar var bekant, till den grad att jag var rädd att barnen skulle bli uttråkade – jag var faktiskt ganska lättad över att vi inte var omgivna av seriösa, lättirriterade filmrecensenter.
Sen gick det ju tvärtom. Eller irriterande var vi väl, på vårt sätt. Knappt tjugo minuter in i filmen ville Nemo, som är tre år, gå ut. Vilket han upprepade ganska ofta, ganska högt, under den följande dryga timmen. Han tyckte filmen var för skrämmande. Vulkanen, teaterråttan Emma och värst av allt: ”portvakterna”, d.v.s. parkvakten och parktanten.
Värre skrämmande var det inte än att vi satt kvar till slut. Ensamma i salongen och så satt jag där med ett barn i famnen och ett på armstödet. ”Mamma varför tog du oss på den här filmen när du vet att jag är rädd för portvakten?” Tala om orättvisa anklagelser, det har aldrig varit tal om port- eller parkvakter, bara Morran och det visste jag ju att hon inte är med i den här berättelsen.
Men det som skrämmer fascinerar också. Flera kvällar under veckan som följde ville de höra mig läsa om just Snusmumrikens triumf över parkvakten. Så filmen var nog en bra upplevelse, fast den var lite skrämmande. Tänker jag mig. När jag försökte få Nemo att hålla med sa han: ”Jag tycker vi ska göra så alltid”. Så långt var det ungefär vad jag ville höra. ”Att vi inte går på dagis utan är med dig. Men den där filmen behöver vi inte se fler gånger.”
Intrigen följer ganska troget Janssons Farlig midsommar. Mina barn, som är fem och tre, har hittat Mumin just via de där japanska teveanimationerna, som också innehåller en egen version av midsommarberättelsen. Sedan har vi gått vidare till att läsa böckerna, så Farlig midsommar var bekant, till den grad att jag var rädd att barnen skulle bli uttråkade – jag var faktiskt ganska lättad över att vi inte var omgivna av seriösa, lättirriterade filmrecensenter.
Sen gick det ju tvärtom. Eller irriterande var vi väl, på vårt sätt. Knappt tjugo minuter in i filmen ville Nemo, som är tre år, gå ut. Vilket han upprepade ganska ofta, ganska högt, under den följande dryga timmen. Han tyckte filmen var för skrämmande. Vulkanen, teaterråttan Emma och värst av allt: ”portvakterna”, d.v.s. parkvakten och parktanten.
Värre skrämmande var det inte än att vi satt kvar till slut. Ensamma i salongen och så satt jag där med ett barn i famnen och ett på armstödet. ”Mamma varför tog du oss på den här filmen när du vet att jag är rädd för portvakten?” Tala om orättvisa anklagelser, det har aldrig varit tal om port- eller parkvakter, bara Morran och det visste jag ju att hon inte är med i den här berättelsen.
Men det som skrämmer fascinerar också. Flera kvällar under veckan som följde ville de höra mig läsa om just Snusmumrikens triumf över parkvakten. Så filmen var nog en bra upplevelse, fast den var lite skrämmande. Tänker jag mig. När jag försökte få Nemo att hålla med sa han: ”Jag tycker vi ska göra så alltid”. Så långt var det ungefär vad jag ville höra. ”Att vi inte går på dagis utan är med dig. Men den där filmen behöver vi inte se fler gånger.”
- Mumintrollens farliga midsommar, 2008. Regi: Maria Lindberg. Manus: Minna Karvonen och Iivo Baric. Regi/svenska röster: Elisabeth Öhman. De svenska rösterna görs av: Mark Levengood, Markus Riuttu, Joanna Wingren, Åsa Wallenius, Frank Skog, Maria Sid, Marcus Groth, Max Bremer, Birthe Wingren, Johanna af Schultén. Producent: Tom Carpelan. Längd: 88 min. Barntillåten. Premiär: 18/4. Av de 22 premiärkopiorna är två svenskdubbade.
Solveig Arle
