Efter en månad i Kalifornien finns det bara ett ämne att skriva om: Clinton eller Obama, ”USAs mest impopulära kvinna eller den misstänkta muslimen vars namn rimmar (?) med Osama, och vars andranamn är Hussein” som en sur kommentator skrev. Men vi såg aldrig en dekal eller person som var för McCain, istället ett massivt stöd för de demokratiska kandidaterna på bilar, förortsgräsmattor, knappar. Efter att ha varit luddigt positiv till båda hemma i Finland blev det dags att välja. All identitetspolitik ställdes på sin spets: är kön, ras, klass eller ålder viktigast?

I tjugo år har antingen en Bush eller en Clinton suttit i Vita huset – en dynastipolitik som skulle anstå Indien. Det vore sympatiskt jämställt att se USA:s kändaste politikerpar ta turer – som med smutsbyket – på världens mäktigaste jobb. Men skulle Hillary klara det bättre än Bill?
Barack Obama var för mig bara bekant från teve: en lång gänglig figur med tindrande leende. Den amerikanska svärmorsdrömmen personifierad: den artiga, stiliga, välutbildade svarta mannen som inte är arg, inte vill tänka på ras hela tiden. Pressen skrev om själva tävlingen. För att få kött på benen gällde det som vanligt att läsa boken. Obama har skrivit två: Dreams of My Father och The Audacity of Hope. Mannen kan skriva (efter George W får man vara tacksam om en amerikansk president kan läsa).
Den första boken är en underligt rörande självbiografi om en ung ambitiös man som söker sig själv, sin frånvarande kenyanska far och hur just han ska förbättra världen. Han bär ett allvar tyngre än sina år och en ansenlig men tyglad ilska mot den vita värld som tillåter sig att stöta bort mänskor på grund av deras hudfärg. Den andra boken är mer ett politiskt program: han sitter redan i Senaten (som enda svarta) och följer systemet inifrån. För att vara en så uppenbar arvinge till den svarta medborgarrättsrörelsen är han överraskande konservativ och kritisk mot 60-talet med dess hårda polarisering och politisering. Det verkar vara hans sätt att ta avstånd från den självupptagna babyboom-generationen: klyftan mellan deras uttalade solidariska ideal och deras glupande individuella aptit, såttiga moral och ovilja att ta ansvar (Clintons: I didn’t have sex with that woman o.s.v.).
Obama stöder deras ungdomsdrömmar (och alienerar därmed inte den generationen röstare) men hävdar att något gick snett. Ett av hans argument är att form är innehåll, den demokratiska processen inte bara ett tekniskt medel utan ett mål. En smutsig process där alla politiker är beroende av lobbyister och penningdonationer och bara spelar för att vinna kan inte användas för att nå progressiva politiska mål (som Clinton hävdar då hon hänvisar till sin erfarenhet i Washington), utan korrumperar dem. Målet helgar inte medlen.
Obama är en försoningens demagog och född outsider som inte vill spela identitetsspelet. Hans djärvhet består i att tro att han har en chans, att inte vara för cynisk för att hoppas, att täckas sätta sin tillit till amerikanerna och deras goda vilja och förmåga att förstå en komplex verklighet. Amerikansk politik har länge vädjat till folks lägsta instinkter: rädsla, lathet. Obama vädjar till de högsta: rättvisa, pliktkänsla, självdisciplin, medborgaranda. Han verkar inte beredd att säga och sälja vad som helst för att bli vald, och kanske det blir hans fall. Men ett bättre erbjudande för unga amerikaner som vuxit upp under geriatriska presidenter och missat all idealism värd namnet kommer knappast. Som han skriver: I have brothers, sisters, nieces, nephews, uncles and cousins, of every race and every hue… and I will never forget that in no other country on earth is my story even possible. Kanske folk i sista hand röstar för en berättelse om sig själva och sitt land då de väljer president. Vilken story kunde då vara mer attraktiv än Obamas?