I sin nyutkomna bok reser journalisten Catrin Ormestad runt i Gaza under stigande häpnad och vanmakt inför våldet.

Inför Catrin Ormestads reportagebok Gaza – en kärlekshistoria dyker en mycket stark läsupplevelse från min ungdom upp: Bernadette Devlins Priset för min själ från 1969. I båda fallen spänns först en ungdomlig nyfikenhet, förutsättningslöshet och stark närvarokänsla inför ett samhälle i djup social kris mot en personlig berättelse om kärlek. I båda fallen överflyglas det privata av en stigande häpnad över all ondska och allt lidande krisen skapar, närvaron blir naturligt andtruten och till sist får det privata inte plats intill alla dessa lidande människor.
I fallet Devlin gällde det katoliker mot protestanter på Nordirland. Hennes karisma fick tidsandan att tala om en modern Jeanne d´Arc. Hon blev Englands yngsta parlamentsledamot i fem år, hon avbildades gigantiskt förhärligad på gavelväggar i Derry. 1974 förlorade hon sitt mandat och försvann ur offentligheten, men Ulsters protestanter glömde henne inte. De bröt sig in i hennes hus 1981 och sköt henne med nio skott inför hennes barn. Att hon överlevde är ett under.

”ödets” stjärnor

Catrin Ormestad, journalist från Gävle, bor i Tel Aviv sedan ett par år tillsammans med den judiske journalisten Gideon Levy, som är tämligen ensam om att systematiskt kritisera Israels politik i medial offentlighet. Han är också en kvinnokarl och kärleken har många reservationer. Men till sist är det bara häpenheten över de friheter undan folkrätten som Israel under de senaste åren tagit sig gentemot Gazas befolkning, och ondskan i slaget mellan Fatah och Hamas som behåller sin plats i dramat. Catrin Ormestad reser varv på varv runt i Gaza bland 1,5 miljoner palestinier, varav många är flyktingar från nuvarande Israel, under stigande häpnad och vanmakt inför våldet.
Det är svårt att glömma hur soldater från Hamas i juni 2007 går runt med laptops med långa personlistor där röd stjärna betyder ”likvideras”, blå stjärna ”skjutas i benen så knäskålen sprängs”, svart stjärna ”arresteras” och ingen stjärna ”misshandlas och sedan släppas”.
Det är svårt att glömma bilden från Haifa där duvor flaxar genom de gapande hålen i tåggaragets tak, sedan tjugo 220 mm-raketer från Hizbollah träffade staden och dödade åtta civila. Raketerna var fyllda med blyhagel och ett av tågen i garaget var helt perforerat av små hål – några timmar tidigare hade reparatörerna stått där. I det blodiga vattnet mellan rälerna ligger en tidning med en bild av försvarsminister Amir Peretz: ”Vi tänker inte låta Hizbollah komma i närheten av gränsen”.
Onekligen får man intrycket att Hizbollahs raketer dödat fler israeler än vad som officiellt erkänns – den vanliga krigspropagandan att förringa egna och mångdubbla motståndarens förluster?
Men det är också svårt att glömma Islam al-Atamneh, fjorton år, i Beit Hanoun, Gaza. Här har israeliska artillerigranater fallit, bulldozers farit fram och jämnat husen med marken, översvämmat byn med avloppsvatten, rivit den 850 år gamla Umm al-Nassermoskén som tidigare överlevt både turkar, britter och egyptier. Islam låg och sov när granatregnet inleddes mot morbroderns hus och hon störtade ut på gatan. Morbroderns fyra barn träffades och har alla undergått den enda drastiska behandling sjukhusen i Gaza behärskar: amputation av armar eller ben. Islam sitter uppe i vindsvåningen där ett vintrigt solljus faller in genom ett jättehål i taket. Två av hennes syskon dog, fem skadades. Hon berättar hur hon såg sin mor och farmor dö och hur kroppar slets i bitar på gatan.
Det är svårt att glömma Marya Aman, sex år, i hennes rullstol som hon styr med hakan på rehabiliteringskliniken Alyn i Jerusalem. Så märkligt är nämligen också detta ”lågintensiva” krig: efter internationella påtryckningar kan ett palestinskt barn få exklusiv vård i Israel, efter att ha råkat befinna sig på fel plats när en israelisk helikopter attackerade. Marya är tvungen att hela tiden sitta i en respirator, vilket inte skulle vara möjligt i Gaza, redan därför att elförsörjningen är så oregelbunden. Hon har rödmålade naglar. Fadern sitter vid hennes sida. Han hoppas att hon nångång ska kunna röra på fingrarna igen. Det är nu ett par år sedan hon blev totalförlamad vid helikopterattacken. Hur det ”kommer att gå” är det ingen som vet.
Alla dessa oerhörda bilder på näthinnan som förmedlas av Catrin Ormestad är omöjliga att lägga åt sidan, eller rangera in i ett enkelt schema av entydighet. Fruktansvärt våld utövas av alla inblandade, Israel har störst resurser och borde kunna visa återhållsamhet – oavsett allt. Oavsett allt oerhört som har hänt vid olika tidpunkter så måste detta krig utan krigsförklaring bringas till sitt slut.

Tomas Löthman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.