1,K
Få visste att det var möjligt när den 1,3 miljarder dollar saftiga affären mellan Abu Dhabi Tourism Authority och Franska parlamentet år 2007 var ett faktum. Till och med Louvren var alltså ett löstagbart brand som kan köpas, säljas och reproduceras. För drygt tre månader sedan undertecknades de sista dokumenten, vilket innebär att Abu Dhabi nu har leasat rättigheterna till Louvrens namn och samlingar för trettio år framåt.
I januari 2007 informerade Centre Pompidou i Paris att de kommer att öppna en filial i Shanghai, och Rodin-museet planerar att expandera till Brasilien. Sorbonne Abu Dhabi öppnade dörrarna redan i oktober 2006, medan Ecole Speciale Militaire de Saint-Cyr överväger att öppna en skola i Qatar. Inget av dessa initiativ har dock skapat sådana svallvågor i franska kulturkretsar som den så kallade “Öken-Louvren”.
Så snart nyheten läckt ut skapades en protestlista på internet under rubriken ”Våra museer är inte till salu!”, och på några månader hade nästan 5 000 kuratorer, konsthistoriker och arkeologer undertecknat den. Många har talat om att Frankrike genom affären säljer sin själ. Louvrens VD Henri Loyrette fick genast gå ut med försäkringar om att de mest emblematiska konstverken Mona Lisa och Venus de Milo aldrig någonsin kommer att lånas ut.
Både när det gäller ”Öken-Louvren” och det Guggenheim-museum som ska byggas precis intill ön Saadiyats kulturdistrikt kommer konsten att väljas utifrån annorlunda kriterier än i Paris och New York. Thomas Krens, VD på Guggenheim Foundation meddelar att publiken skall vara förberedd på att alla mänskliga figurer som framträder i konstverken kommer att ha kläder på sig. Dessutom kommer inga konstverk med religiösa motiv att ingå i samlingarna. Roland Recht, professor i konsthistoria på College de France, ondgör sig över att f.d. franska kulturministern har talat om fördelarna med att ”västerländsk kultur sprids till dessa delar av världen”, samtidigt som många konstnärers verk kommer att censureras bort. ”Om de censurerar innehållet är det inte längre fråga om fransk kultur”, menar Recht.
Fransk kultur har det aldrig heller varit, argumenterar konstvetaren Maymanat Farhat i sin intressanta artikel The Louvre Abu Dhabi, Exploitation and the Politics of the Museum Industry. Farhat påminner om att Egypten bett att få tillbaka ett flertal egyptiska objekt som finns utställda i Louvren, men att europeiska och nordamerikanska museer alltid på ett eller annat sätt försökt rättfärdiga att just de ska få behålla de omstridda föremålen. Hela tre av åtta avdelningar på Louvren innehåller konst från just Mellanöstern under beteckningarna ”Near Eastern Antiquities”, ”Egyptian Antiquities” och ”Islamic Art”. Enligt denna logik, menar Farhat, tänker sig Louvren alltså att man gott kan tillgodogöra sig konst från Mellanöstern och Nordafrika, medan allt som heter fransk kultur är heligt och måste skyddas från ”globaliseringens tentakler”.
I egenskap av sin status som ”universellt museum” kommer Louvren härmed att kunna kassera in 1,3 miljarder dollar för att man i Abu Dhabi ska kunna visa upp bland annat pärlor ur islamsk konst. Själar är nog till salu – men inte de franska, avslutar Farhat.
Nej, det är inte alldeles lätt att skilja på vad som egentligen köps och säljs här i kulturlivets egen franchising verksamhet. Men lite hisnande känns tanken att Louvren för nästa generation kanske kommer att klinga likt Subway för oss – ett koncept som fritt kan köpas och säljas.
I januari 2007 informerade Centre Pompidou i Paris att de kommer att öppna en filial i Shanghai, och Rodin-museet planerar att expandera till Brasilien. Sorbonne Abu Dhabi öppnade dörrarna redan i oktober 2006, medan Ecole Speciale Militaire de Saint-Cyr överväger att öppna en skola i Qatar. Inget av dessa initiativ har dock skapat sådana svallvågor i franska kulturkretsar som den så kallade “Öken-Louvren”.
Så snart nyheten läckt ut skapades en protestlista på internet under rubriken ”Våra museer är inte till salu!”, och på några månader hade nästan 5 000 kuratorer, konsthistoriker och arkeologer undertecknat den. Många har talat om att Frankrike genom affären säljer sin själ. Louvrens VD Henri Loyrette fick genast gå ut med försäkringar om att de mest emblematiska konstverken Mona Lisa och Venus de Milo aldrig någonsin kommer att lånas ut.
Både när det gäller ”Öken-Louvren” och det Guggenheim-museum som ska byggas precis intill ön Saadiyats kulturdistrikt kommer konsten att väljas utifrån annorlunda kriterier än i Paris och New York. Thomas Krens, VD på Guggenheim Foundation meddelar att publiken skall vara förberedd på att alla mänskliga figurer som framträder i konstverken kommer att ha kläder på sig. Dessutom kommer inga konstverk med religiösa motiv att ingå i samlingarna. Roland Recht, professor i konsthistoria på College de France, ondgör sig över att f.d. franska kulturministern har talat om fördelarna med att ”västerländsk kultur sprids till dessa delar av världen”, samtidigt som många konstnärers verk kommer att censureras bort. ”Om de censurerar innehållet är det inte längre fråga om fransk kultur”, menar Recht.
Fransk kultur har det aldrig heller varit, argumenterar konstvetaren Maymanat Farhat i sin intressanta artikel The Louvre Abu Dhabi, Exploitation and the Politics of the Museum Industry. Farhat påminner om att Egypten bett att få tillbaka ett flertal egyptiska objekt som finns utställda i Louvren, men att europeiska och nordamerikanska museer alltid på ett eller annat sätt försökt rättfärdiga att just de ska få behålla de omstridda föremålen. Hela tre av åtta avdelningar på Louvren innehåller konst från just Mellanöstern under beteckningarna ”Near Eastern Antiquities”, ”Egyptian Antiquities” och ”Islamic Art”. Enligt denna logik, menar Farhat, tänker sig Louvren alltså att man gott kan tillgodogöra sig konst från Mellanöstern och Nordafrika, medan allt som heter fransk kultur är heligt och måste skyddas från ”globaliseringens tentakler”.
I egenskap av sin status som ”universellt museum” kommer Louvren härmed att kunna kassera in 1,3 miljarder dollar för att man i Abu Dhabi ska kunna visa upp bland annat pärlor ur islamsk konst. Själar är nog till salu – men inte de franska, avslutar Farhat.
Nej, det är inte alldeles lätt att skilja på vad som egentligen köps och säljs här i kulturlivets egen franchising verksamhet. Men lite hisnande känns tanken att Louvren för nästa generation kanske kommer att klinga likt Subway för oss – ett koncept som fritt kan köpas och säljas.
Heidi Johansson
