– Du måste lära dig lyssna till den andre för att kunna göra musik. Du måste respektera den andre. Musikerutbildningen är den bästa träningen i interkulturell dialog som finns, säger gambisten, dirigenten och musikforskaren Jordi Savall. I vår är han aktuell med ett konsertprojekt kring Jerusalem där judiska, kristna och muslimska musiker spelar tillsammans. Ruth Illman träffade honom inför premiären i Barcelona.

Kontrasten kunde inte vara större. Då jag stiger in i Kungliga vetenskapsakademins imposanta sal byts Barcelonas livliga turiststråk La Rambla, med sina shortsklädda shoppare och finurliga gatukonstnärer, mot en väldig mötessal med mörka träpaneler, röd sammet, guld och en magnifik kristallkrona. På väggarna hänger tunga målningar av muser som förnöjt vakar över forskare i färd med att göra nya landvinningar för vetenskapen. Som tur är ser kulturjournalisterna i alla fall ut som hemma: bohemiska figurer som rusar in i sista stund med mikrofonsladden intrasslad i cykelhjälmen.Själv sveper han in en kvart över utsatt tid, pussar på kinder, slår sig ner vid podiet och börjar engagerat omständligt berätta om sitt senaste konsertprojekt. Jag förstår ingenting: det hela går på katalanska. Men jag ser att hans ögon tindrar.
Större klarhet får jag några dagar senare då jag träffar honom igen: gambisten, dirigenten och musikforskaren Jordi Savall. Inom sin egen bransch, tidig musik (grovt taget musik från medeltiden, renässansen och barocken), är han världsledande specialist och förgrundsgestalt. Succéfilmen Tous le matins du monde (Alla livets morgnar) gjorde honom dessutom till superstjärna och kändis år 1991: mer än en miljon skivor med filmmusiken såldes, gamban som instrument upplevde en hisnande renässans, Savall fick franska filmindustrins César-pris och nominerades för en Grammy. Idag har Savall ca 170 skivinspelningar i bagaget och ger nästan lika många konserter jorden runt årligen.
Vi möts en söndag då ytterligare en premiär står för dörren: Jerusalem – La ciutat de les dues paus: la Pau celestial i la Pau terrenal (Jerusalem – De två fredernas stad: den himmelska freden och den jordiska freden). Savall är vänlig och fokuserad: intresserat tar han sig tid att svara på mina frågor om hur han ser på kreativ religionsdialog och musiken som ett medel att föra samman folk av olika tro – frågor som engagerat honom i praktiken redan länge och som för mig utgör kärnan i min forskning.

RI:
Hur kom du på tanken att skapa ett konsertprojekt kring Jerusalem där judiska, kristna och muslimska musiker spelar tillsammans?

JS:
Jag har alltid fascinerats av Jerusalem och dess historia och när Cité de la Musique i Paris föreslog ett projekt kring temat nappade jag genast på idén. Vi (d.v.s. Savall och Manuel Forcano, poet, doktor i semitiska språk, expert på Mellanösterns historia och Savalls samarbetspartner i projektet) började spinna vidare på namnet Jerusalem och dess betydelse: de två fredernas stad, den himmelska och den jordiska. Vi byggde upp ett konsertprogram som följer stadens historia: som judisk, kristen, arabisk, ottomansk stad. Sedan följer en avdelning om asyl och exil i Jerusalem som berör såväl det judiska som det armeniska folkmordet och palestiniernas exil idag. Konserten avslutas i ljusare toner kring ett hopp och en gud. Genom hela konserten spelar judiska, kristna och muslimska musiker tillsammans.

RI: Du har genomfört många interkulturella och interreligiösa musikprojekt genom åren. Varför är musiken så väl lämpad att föra samman människor av olika tro?

JS: Det första du måste lära dig som musiker är dialog. Du måste ha en viss sympati med den andre, du kan inte göra musik tillsammans med någon som du inte är vänskapligt inställd till. För det andra måste du lära dig lyssna till den andre för att kunna göra musik. Du måste respektera den andre. Ni måste välja samma tonart, ni måste spela i samma tempo.

RI: Men ändå spela olika instrument …

JS: Just det, eftersom vi alla är olika. Det här är dialogen: vi är alla olika men kan ändå diskutera tillsammans utan att förlora våra personligheter. Därför är musikerutbildningen den bästa träningen i interkulturell dialog som finns: man måste börja med att lära sig lyssna och spela den klassiska repertoaren, först sedan kan man göra något nytt och annorlunda.

RI: Du framhåller ofta att du inte vill blanda samman olika musikstilar, utan att musiken istället borde vara en respektfull dialog där alla får visa sitt eget ansikte.

JS: Jag tycker inte om cross-over. Musikalisk dialog betyder inte att vi tvingar muslimer att spela Bach eller att vi spelar modern musik på barockinstrument. Men det finns många perioder i musikhistorien, speciellt medeltiden, som bjuder på beröringspunkter mellan instrument och musikaliskt språk över religionsgränserna. Här kan vi bygga på det som förenar. Men den musikaliska dialogen blir mycket bättre om alla får använda sin egen stil.

RI: Du fungerar som ambassadör för EU:s temaår för interkulturell dialog i år. I det sammanhanget har du sagt att musiken är den mest andliga av alla konstformer och därför kan föra samman folk. Ser du den andliga sidan som central för dialogen?

JS: Jag tror att musiken går direkt till våra hjärtan. Med ord kan vi ljuga, men inte med musik. Musiken existerar bara i den stund vi framför den, sedan vilar den som ett minne i vårt inre. Det är just det här andliga elementet i musiken som kan röra våra hjärtan och förändra oss. Om musiken berör oss förändras vi. Musiken möjliggör kontakten mellan det jordiska och de högre dimensionerna, den andliga tillvaron. Men för att detta skall lyckas måste vi uppfatta musiken som något större än endast den njutning vi finner i sången eller skönheten i tonerna: vi måste se även insidan. Om vi tar bort den andliga sidan av musiken och endast har skönheten kvar är det inte längre mänskligt: också i Auschwitz spelades det vacker musik.

RI: I presentationen av din skiva Orient-Occident (2006) talas det om att gå från en dialog mellan kulturer till en dialog mellan själar. Är det just detta du avser, att ge rum för den andliga sidan i musiken som kan förena människor från olika traditioner?

JS: Javisst. Det är via känslorna som vi börjar kommunicera med andra, börjar leva med dem och känna med dem. Den andliga dimensionen är den vi skapar genom skönheten, kärleken, känslorna. Visst kan vi bli djupt berörda av realiteter runt omkring oss, men konsten lägger till ytterligare en dimension som kan nå ännu djupare, ett budskap. Därför är konsten verklighetens högsta dimension. Man kunde säga att musiken är mänsklighetens emotionella minne, och det är den dimensionen som gör oss levande. Utan känslor finns det inget liv – eller i alla fall inget mänskligt liv.
En verklig dialog skapar vi då vi kommunicerar via musik, konst, kärlek – allt som innehåller också en andlig och emotionell sida. Det här kan också vara något mycket konkret, som när musiker möts ansikte mot ansikte för att spela tillsammans. Jag tror att det är både nödvändigt och möjligt att utveckla praktiska sätt att föra en sådan kreativ dialog.

RI: Inom forskarvärlden ser man ändå oftast dialogen som en intellektuell fråga snarare än en emotionell sådan: Koranen säger si och Bibeln säger så och hur ska vi få detta att gå ihop så att alla är nöjda?

JS: Det är förstås sant att varje religion och varje civilisation har sitt eget etos, sina egna koncept som kan vara väldigt olika varandra men också kan stå varandra mycket nära.

RI: Som judendom, kristendom och islam.

JS: Men ändå har alla dessa tre religioner olika sätt att se på verkligheten och värdera den. Om du vill skapa en dialog måste du därför först och främst glömma din egen säkerhet! Dialog betyder att ge upp sitt försvar. För att kunna träda in i dialogen måste du först klä av dig din rustning. Det betyder att en kristen som vill föra dialog med en muslim eller en jude måste lägga bort sina övertygelser och verkligen lyssna. Först sedan kan man tala.

RI: Den här synen på dialog rör inte bara hur vi tänker, utan också hur vi känner; inte bara huvudet, utan också hjärtat.

JS: Just det. Det som gör dialogen så problematisk är att alla är övertygade om att just de äger sanningen. Då är det svårt att inleda dialog. För mig betyder dialog att skapa en öppen kommunikation med en annan människa och försöka förstå vad hon säger. Då måste jag börja med att lyssna. Men det är omöjligt om jag redan på förhand har väldigt låsta uppfattningar, då blir det konflikt.

RI: Så olikheten i sig är inte ett problem?

JS: Nej, olikhet är inte ett problem! Problemet är övertygelsen: ”Jag har rätt och du har fel”. Sanningen existerar ju bara i anden. Ett annat problem är att vår civilisation de senaste tretusen åren präglats av en krigets kultur. Allt vi åstadkommer, allt vi vinner – det tar vi av andra med våld. Alla gränser har dragits upp med våld. Och vi bara fortsätter. Så länge vi inte ändrar på dessa realiteter ser jag inget hopp för dialogen.

RI: Är du ändå optimist eftersom du fortsätter att driva olika dialogprojekt? En kritiker kunde säga att musiken varken stoppar bomberna eller får slut på krigen.

JS: Visserligen, men musiken gör folk lyckliga och det föder fred. Raimond Panikkar (berömd filosof på det interkulturella och interreligiösa området) förklarade det en gång för mig så här: Att leva i ett våldsamt sammanhang utan fred, det är svårt. Men att leva utan fred i hjärtat, det är omöjligt. Många kan överleva i de mest fruktansvärda förhållanden om de bara har fred i hjärtat, och det är något som musiken kan föra med sig. Musik och kärlek är de enda mediciner som ger fred i hjärtat, och där börjar förändringen. Musiken har en kreativ kraft som vi inte förstår att använda till fullo, vi kan verkligen förändra världen med musik. Men vi måste börja från början, med fred i vår familj, fred med våra vänner och våra närmaste.

Vad de här tankarna betyder i praktiken får jag erfara några timmar senare då Savall – lågmält, utan att ställa sig själv i centrum – leder sin trettio personer starka musikerkår bestående av européer, israeler, palestinier, syrier, armenier, irakier och flera därtill genom Jerusalems musikhistoria. Upplevelsen är oerhört gripande och konkret, kreativ dialog i ordens mest påtagliga betydelse. Tänk dig följande: en ung judisk sångare reciterar intensivt Psalm 137 om sitt eget folks exil, fångenskap och lidande: ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion” – detta ackompanjerat på flöjt av en palestinier, som ju idag upplever sitt eget folks exil så tätt knuten till samma berättelse. Eller en sufier som virvlar fram över scenen – till tonerna av en judisk trumma. Lekfull improvisation förbyts då historien framskrider i korsfararnas hotfulla tongångar, lamentationer på arabiska och arameiska, kaddish för offren i Auschwitz, minareternas böneutrop och al-Ghazzalis hoppfulla poetik tolkad i tre olika traditioner.
Det handlar inte om tävling eller missunnsamhet, inte om musikaliskt mischmasch, inte om ett påtvingat samarbete med konstlade kombinationer för att övertyga de politiskt korrekta finansiärerna. Det handlar inte om oöverbryggbara olikheter, utan om respektfull öppenhet och lyhörd integritet, om en gemenskap stor nog att rymma även de oförenliga variationerna och varje musikers unika uttryck som individ och traditionsbärare samtidigt. Känslan av allvar varvas med glädje, lycka, förtryck – folkmord och framtidshopp tolkas just så som Savall ville ha det: med egen stil och egna instrument men i samma tonart och samma tempo.
De här musikerna går i alla fall inte ut och slår ihjäl varandra, tänker jag efteråt. Det var inte bara naiva konstnärsdrömmar – världen är verkligen förändrad.


  • Begreppet andlig (eng. spiritual) är mångtydigt och kräver en förklaring. Idag får det ofta beteckna t.ex. personliga, mera individcentrerade trosformer som tar avstånd från etablerade religiösa samfund. Man kan också avse extatiska fenomen inom väckelserörelser eller en nyandlighet som alls inte har med traditionella religioner att göra. Vad Savall avser är, tror jag, en mera omedelbar betydelse av begreppet som tar fasta på de upplevelsemässiga aspekterna av tron som förenar känsla och tanke till en personlig erfarenhet. I detta specifika sammanhang fungerar katolsk kristendomsuppfattning som klangbotten.

Ruth Illman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.