Med nyaste numret av 00TAL får man Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född (Mormor förlag 2006, recenserad i Ny Tid 38/2006). Innan eller efter att man läser denna hysteriskt roliga och rasande tragiska uppgörelse med Sverige och samtiden kan man i tidskriften läsa dels Madeleine Grieves intervju med Klingspor, dels Anna-Karin Palms essä om hennes bok Nyckelroman.
Hela numret av 00TAL behandlar den självbiografiska litteraturen. Temat kan kännas lite uttjatat efter fjolårets ältande av och kring Maja Lundgren, men 00TAL tar diskussionen ett steg djupare – och några steg åt olika håll. Förutom Klingsportemat finns här en artikel om den uppdiktade författaren JT Leroy, ett utdrag ur Erlend Loes dagbok och mycket annat.
Grieve diskuterar dagens självbiografiska skrivande i relation till 70-talets, där Klingspor började. Grieve kastar fram tesen att det personliga utlämnandet var viktigt på 70-talet, medan dagens självbiografiska författare har mer fokus på att lämna ut andra än sig själva. Klingspor säger själv att hon inte längre exponerar sig som då: ”Om jag ser tillbaka på det idag när jag är 62 skulle jag inte skriva min första bok.”
Huvudkaraktären i Går det åt helvete … är en författare, och uttryckligen en icke bästsäljande författare med ekonomiska problem som jämför sig med mer framgångsrika kolleger. ”Det är den första regeln som författare: tänk aldrig på de andra författarna, de finns inte” säger Klingspor i intervjun.
Boken har hyllats av den svenska kritikerkåren, men blev refuserad av ett flertal förlag, bland dem Norstedts som varit Klingspors förlag i många år. ”Har du inte rykte om dig att vara ganska besvärlig” frågar Grieve. ”Håkan, min förläggare på Mormor förlag, hade fått höra det och blev varnad för att ge ut mig. Men han tycker inte att jag är besvärlig. En människa blir nog inte besvärlig om hon är på rätt plats.”
Solveig Arle
