DAMM OCH TÅRGAS PÅ VÄSTBANKEN

Västbanken 2008 – sextio år efter staten Israels grundande. Ibrahim som kastar sten, israelisk beskjutning och ett motstånd som aldrig dör.

– Ducka när de skjuter och håll för mun och näsa när de börjar tårgasa.Det sade Tony – en engelsman på ett dunkelt hostel i östra Jerusalem – inför demonstrationen på Västbanken. Jag begav mig till byn Bil’in där man de senaste tre åren demonstrerat mot separationsbarriären som Israel bygger sedan 2002. En mur av elektrifierat taggtrådsstängsel eller betong som vissa liknar vid Berlinmuren – andra kallar den ett fängelse, många en säkerhetsåtgärd, några en lösning. En mur som reser sig sex till åtta meter hög i ett vackert landskap som härjats länge av ockupation och misstro. Välkommen till Israel/Palestina.

Gummikulor och damm

En hård knall ljuder i luften och fotografen bredvid mig faller till marken med ett skrik av smärta, träffad av en gummikula från de israeliska soldaterna två hundra meter bort. Demonstrationen har knappt varat i tio minuter, fotografen ligger chockad på marken och hopen av palestinier, mediafolk och aktivister förenas i ett enda sus av ilska och några förskräckta utrop. Hos en amerikansk-judisk demonstrant väcker skottet ilskan till liv och han ställer sig upp och skriker på hebreiska till soldaterna:

– Varför skjuter ni, vi har ju inga vapen!

Fotografen blir hjälpt därifrån, kulan stoppades av jeanstyget eller så snuddade den bara vid hans ben men händelsen gör folk oroliga. Ytterligare några skott skallar och det är något ödesdigert över tystnaden som följer – var kommer kulan att träffa? Jag kastar mig till marken. Det är hett, dammigt och förmodligen precis som vanligt i byn Bil’in på Västbanken denna fredag eftermiddag.

Minuterna innan dundrar de cirka hundra demonstranterna – mestadels unga pojkar i fronten och de äldre männen i bakgrunden – fram på vägen med fladdrande flaggor med bilder av politiska fångar och palestiniernas egen flagga i rött, svart, vitt och grönt. En liten pojke delade ut vita kepsar med texten ”Frihet åt fångarna” tryckt på skärmen. Dagen innan var det Palestinian Prisoner’s Day – en dag man tillägnar de cirka 11 000 palestinska fångar (varav ca 9000 uppges vara ”säkerhetsfångar”) som Israel har i sina fängelser, många utan legitim rättegång. Samma dag begravdes den palestinska Reuters-journalisten Fadel Shana efter att ha dödats i en av Israels attacker mot Gaza.

Framför demonstranterna springer fotografer och filmare, allt från civila personer till teveteam. Hur många journalister har inte sett och dokumenterat detta motstånd före oss? På jakt efter hettan i de unga männens ögon, den sträva envisheten i de äldre männens makliga gång.

Kullens topp är krönet på ett kuperat landskap där damm rörs upp av springande skor och solen kuvar varje svalkande vind. Vid vägens slut möts vi av ett mindre stängsel framför det större – den elektriska muren. På andra sidan skymtar sex–sju israeliska soldater i grönt bakom två skyddande murväggar. Några palestinier flyttar undan det första stängslet och strax därefter klyvs himlen av en vit rökslinga. Det första skottet avlossas.

Vägspärrar

Israel bygger en barriär mellan Västbanken och Israel för att hindra palestinier att passera obevakat. Enligt Israel ska den ha sänkt antalet självmordsbombningar med 96 procent. Självmordsbombningar som utförs av en extrem minoritet av palestinierna.

Konsekvenserna av muren ser olika ut i olika delar av landet. Det finns städer som Qalqiliya på norra Västbanken, där muren totalt omsluter de 38 000 invånarna och deras in- och utresor kontrolleras vid en ”checkpoint”, vägspärr vid den enda öppningen i muren. Ungefär som att Norge skulle ockupera Halland, mura in halländarna och tvinga dem att passera norsk gränskontroll för att komma in i Sverige.

I Bil’in lider bönderna, vars mark och vattentillgångar tas ifrån dem. Eller är den ständiga närvaron av soldater på en kilometers avstånd det värsta? Muren isolerar också de judiska bosättningarna som finns utspridda över hela Västbanken från palestinierna och det byggs enskilda vägar och vägspärrar för bosättarna. Bosättningarna uppmuntras av Israels regering med skattelättnader och billig mark för de inflyttande.

Demonstrant i rullstol

Efter några skottsalvor har demonstrationen splittrats och endast de ihärdigaste demonstranterna vågar sig fram till stängslet, resten sitter hukade utmed grässlätten.

Jag ser Ibrahims gängliga gestalt resa sig där framme och slunga iväg en sten. Ibrahim är uppvuxen i Bil’in och bor här med sin familj. För några månader sedan träffades han av en gummikula i huvudet. Följden blev en månads dödsvånda i respirator och ett djupt ärr i pannan som ger honom ett ständigt bekymrat uttryck.

Det var inte första gången Ibrahims föräldrar vakade över en sons sargade kropp. Första dagen på andra intifadan, det palestinska motståndet, för åtta år sedan sköts Ibrahims bror Rani av israelisk militär i ryggen med skarpa skott. En chockad folkmassa bar hans blodiga kropp på gatan i Ramallah innan han togs till sjukhus där han opererades i sju timmar. Han förlorade inte livet men rörelseförmågan från midjan ned och i höger arm. Idag medverkar Rani i demonstrationen i rullstol och palestinasjal tillsammans med Ibrahim och deras pappa.

Varje fredag samlas motståndarna, varje fredag tågar de mot muren, varje fredag protesterar man. Det har blivit en tradition. I februari demonstrerade två tusen människor i Bil’in, för att fira tre års kamp mot muren. Priset blev femton skadade demonstranter. Sedan demonstrationernas start har tio palestinier dödats i protester mot muren. Många har skadats allvarligt, både kroppsligt och själsligt.

Tårgas och klädstreck

Bakom en liten kulle sitter fyra palestinska pojkar. De ser lugna ut, och blir inte lika rädda som jag när skotten visslar över huvudet.

Vi kikar upp mot elstängslet som är tema för demonstrationen. Det är ingen mur, men likväl en symbol för ockupationsmaktens budskap. Halt, här får ingen passera, här kommer ingen förbi. Några palestinier klättrar upp på räcket med den palestinska flaggan höjd mot en klarblå himmel. En man ropar ut över dalen och lyfter gång på gång armarna från marken mot himlen, som en uppmaning till resten att stå upp. Var inte rädda. Res er.

Svarta granater flyger över slätten och slår ner med ett väsande läte. Tårgasen smyger sig in i näsa, ögon och strupe; stickande, kvävande.

En fotograf från den israeliska motståndsgruppen Anarchists Against the Wall ger mig en servett med alkohol, det rensar luftvägarna säger han. Minuten senare landar en granat vid mina fötter och vi springer.

Jag kommer allt längre från fronten och hamnar på en gård där en stor kvinna står och hänger tvätt och ett teveteam intervjuar några demonstranter. När granaterna landar nära gården blir vi bortkörda. För dem som bor här är det samma visa varje fredag. Gummikulor, tårgas och springande demonstranter.

Uttorkad sätter jag mig bakom ett buskage med två västerländska aktivister och anarkistfotografen. De två aktivistvännerna kastar en flaska vatten mellan sig och för en sekund syns ett stråk av rädsla i fotografens ansikte. Han skrattar nervöst när han förstår att det inte var en granat som kom flygande.

Ljudnivån på slätten är låg mellan skottsalvorna och granaterna, hettan tycks kväva den tidigare sprittande energin hos demonstranterna. Västerländska aktivister, israeler och palestinier småpratar om vad man gör annars. Kisar mot solen och undrar hur länge det ska hålla på.

Det här är en av de lugnare demonstrationerna i Bil’in. I februari blev en demonstrant svårt misshandlad av sex-sju soldater vilket dokumenterades av en israelisk filmare. I januari sköts en japan strax intill ögat, han vet fortfarande inte om han kommer att återfå synen. De tre israeliska aktivister som hjälpte japanen bort från demonstrationen blev också beskjutna.

– Welcome, welcome, säger en kortväxt kvinna med samma intensivt gröna ögon som Rani och pussar mig på kinderna. Det är Ranis mamma, hon ler stort.

Teets sötma dövar min tunga, men tillfredställer min orkeslösa kropp. Hemma hos Ibrahim och Rani bjuds jag på te med nana (mynta) och turkiskt kaffe. Kontrasten till demonstrationen en kilometer bort och en halvtimme tidigare är nästan overklig. Tinningarna bultar fortfarande av stressen, men rädslan känns långt borta. Kanske är det barnens närvaro och den uppsluppna stämningen på verandan till det vitrappade huset som bidrar. Och utsikten – fri från taggtrådsstängsel.

Rani och de andra unga männen röker cigarett efter cigarett och tittar på oss utlänningar och på barnen som klättrar mellan bord och människor. Slagen av gästvänligheten mot mig och några andra tillfälliga besökare – en italienare med rött skägg, en israel från Tel Aviv och hans engelska väninna – sitter jag bara där och stirrar trött framför mig. Rani drar upp t-shirten och visar upp ärren från skadan som förlamade honom. Vi talar inte så mycket om demonstrationen och barriären, vad finns det mer att säga?

Istället dricker vi te som kallnat, precis som den fredsprocess som uppmuntras av Vita huset. En fredsprocess som skall omfatta en självständig palestinsk stat, men som beräknar fördelarna med fred ur Israels perspektiv.

– Khallas, säger jag till en av pojkarna som sliter i min kamera.

De andra småpojkarna skrattar när de hör min fattiga arabiska. ”Khallas” betyder ”nog” som i ”enough”. Ibrahim och jag går in i ett stenhus beklätt med graffiti i palestinska färger och symboler.

På väggen inne i huset vinkar Yasir Arafat från en affisch jämte en bild på Saddam Hussein. Två ikoner för palestinska frigörelsegrupper. Den senare har jag här blivit allt mer van att se idealiseras, men det får mig fortfarande att reagera. Saddam var en av de första av få arabiska ledare som uttryckte sin sympati för palestinska folket. Och gjorde det in i döden. För många är det anledning nog.

Ibrahim har inrett ett rum fyllt av krig, som han omvandlat till konst. Gummi, ammunitionshylsor, granater, rakethylsor och kulor ligger formade i hjärtan och delar utrymmet med palestinska hantverk i tyg och garn. Detta kan ingen separationsbarriär rå på, än så länge. Här samlas några av de yngre männen och pojkarna inför demonstrationerna. Värmen utanför är tryckande och vi skall strax ge oss iväg till stängslet där uppe på kullen. Det ligger en moské här intill och böneutroparen kallar till bön. Ibrahim går och köper juice och choklad som han bjuder på. Ärret lyser i solen.

– Yalla, let’s go, säger han.

Muren enligt internationell lag och mänskliga rättigheter
År 2004 gav internationella domstolen i Haag (ICJ) i enlighet med FN:s generalförsamling sin syn på separationsbarriären (observera att det endast gäller den del som byggs på ockuperad mark). Israel vägrade att samarbeta eftersom man ansåg att muren var av militär nödvändighet och att Internationella domstolen inte hade legitimitet i ärendet.

Några av punkterna löd:
Domstolen befarar att barriären sätter slutgiltiga gränser mellan Israel och en framtida palestinsk stat, istället för att utgöra en temporär säkerhetslösning som Israel påstod att murens syfte var från början.
Separationsbarriären hotar palestiniernas möjligheter till självständighet.
Separationsbarriären utnyttjas till att utöka bosättningarna och fördriva palestinierna från sina hem, vilket bryter mot fjärde Genèvekonventionen (internationell civil humanitär rätt).
Domstolen anser att Israel med uppbyggandet av barriären bryter mot internationella mänskliga rättigheter, till exempel rätten till rörelsefrihet, arbete, hälsa och utbildning.Internationella domstolens slutsatser:
Israel måste stoppa utbyggnaden av separationsbarriären.
Israel måste riva barriären som byggts på Västbanken och ersätta de palestinier som farit illa i och med uppbyggnaden av barriären.
Det internationella samfundet är skyldigt att inte erkänna den olagliga situationen och agera för att stoppa Israels förbrytelser, enligt Genèvekonventionen.Fakta om muren
År 2002 beslutade Israels regering att uppföra en fysisk separationsbarriär mellan Israel och Västbanken. Färdigställd faller cirka 10 procent av Västbanken under direkt israelisk kontroll.
Längd: cirka 400 km. Färdig beräknas den vara 720 km lång.
Antal palestinier som påverkas: cirka 498 000.
Antal israeliska bosättare på Västbanken: 438 000 (år 2005).

Cecilia Burman