Kan Turkiet demokratiseras
under den nuvarande konstitutionen? Det är en fråga som EU borde ha ställt sig i ett tidigare skede. Svaret är nej. Över 90 procent av befolkningen är muslimer, som får utöva sin religion men som ses som ett lägre stående skikt. De har på ett elegant sätt utdefinierats från makten. Man får en misstanke om att det är just det som varit idén med det hela. Sekularism är knappast ett politiskt mål för ett parti någon annanstans i världen, men fungerar här som ett praktiskt redskap för att dela folket i (några få) får och (många) getter.
Ett litet skikt på några procent har av Kemal Atatürk ärvt den högsta makten och fått i uppdrag att försvara statens sekulära natur. Det kan ske med hjälp av armén, eller rättsväsendet. Konstitutionsdomstolen står över parlamentet och kan ogiltigförklara folkets röst. Den kan t.ex. deklarera att en regering som slopat förbudet mot huvuddukar vid universitetet kränkt konstitutionen, hur absurt det än kan verka.
En skribent i Today’s Zaman, Ruslan Khaydarov, uttrycker det lite tillspetsat: ”Folket, som nekats nästan alla sina mänskliga rättigheter under de senaste 80 årens sekulära styre, börjar nu känna sig som en del av den bredare nationen och vill ändå bevara sin egen identitet och kultur”. Det står dock inför ”en hård kamp mot den sekulära eliten som styrt så länge och är så väletablerad med en stark ställning i alla grenar av statsapparaten”. Nu har folket gett sitt stöd åt ett parti vars regering ”inte utgör ett hot mot det sekulära styret utan mot den lilla elit som varit van att styra landet utan att ens tänka på nationen. Annars skulle den inte så häftigt motarbeta åtgärder för att möjliggöra ett medlemskap i EU, eftersom detta skulle innebära att rättsstaten skulle utsträckas till hela landet.” En annan skribent i tidningen, Sevgi Akarçesme, fortsätter: ”EU-processen, som skulle stämma överens perfekt med Atatürks mål för Turkiet, började uppfattas som ett hot mot existensen av en sekulär enhetsstat styrd av sekulärt nationalistiska kretsar under ledning av jurister, åklagare, akademiker, officerare i avsked samt journalister. Det ironiska är att dessa samma mänskor som så häftigt vänder sig mot nästan allt västligt också anser sig ha anammat den västliga livsstil som Atatürk ville befästa i landet.”
Tunga artilleriet
tog generalstabschef Yasar Büyükanit till förra onsdagen när han vid en mottagning på Israels nationaldag kritiserade EU:s bruk av begreppet demokratisk sekularism för styrelseskicket i Turkiet. Det räcker med sekularism, underströk han – alla adjektiv är onödiga. EU:s utvidgningskommissionär Olli Rehn hade dagen innan upprepat EU-kommissionens stöd för demokratisk sekularism i Turkiet och kommissionsordförande José Manuel Barroso har använt liknande uttryck.
Büyükanit sade att det turkiska folket är kapabelt att definiera sig självt och att det inte finns något behov för andras definitioner. Landets högsta militär medgav alltså att demokrati inte är något som alla omfattar och att begreppet därför inte heller ska uppställas som ett ideal.
Om AKP förbjuds är den enda möjliga slutsatsen att landets konstitution tillämpas på ett sätt som gör att Turkiet inte uppfyller EU:s krav på demokratiskt styrelseskick. Bara en ny konstitution kan göra medlemskap möjligt.
Vänstern som försvann
är en av de stora gåtorna i dagens Turkiet. Det ena stora oppositionspartiet är nationalistiska aktionspartiet MHP som varit känt som Grå vargarna (egentligen namnet på partiets ungdomsorganisation) och representerat en ytterhöger som ofta agerat utanför lagens och parlamentarismens råmärken. Nu framstår det åtminstone tidvis som ett ansvarskännande parti som AKP i vissa fall kunnat ingå kompromisser med, de två partierna stod t.ex. tillsammans bakom upphävandet av förbudet mot huvuddukar i högskolorna. Språkbruket är också mera sansat än förr.
Republikanska folkpartiet CHP, Atatürks gamla parti som länge hade en monopolställning inom turkisk politik, har däremot utvecklats till något som närmast påminner om en elakartad form av Vennamos parti. Det kallar sig av gammal vana socialdemokratiskt, men den europeiska socialdemokratin känns inte vid det och vill få det uteslutet ur socialistinternationalen på grund av dess extrema nationalism.
Joost Lagendijk, den ena ordföranden för EU:s och Turkiets gemensamma parlamentariska kommission, sade häromdagen att de europeiska socialdemokraterna är pinsamt berörda över CHP:s politik, som är en ”total katastrof” genom sin extrema nationalism. Det fick CHP:s ordförande Denis Baykal att kräva att Lagendijk åsidosätts.
Denna nationalism riktar sig bl.a. mot kurderna, men under senare år allt starkare mot EU. I tiden hade CHP en positiv inställning till ett turkiskt medlemskap, men nu inser man att den demokratisering EU förutsätter hotar CHP:s positioner. Partiet representerar den lilla byråkratiska och militära elit som styrt landet i Atatürks anda, men dess parlamentariska inflytande är obetydligt. Byråkrater och generaler agerar på egen hand utan att bry sig om CHP. De extremaste uttalandena i den turkiska politiska debatten brukar komma från CHP.
Kolumnisten Bülent Kenes i Today’s Zaman skräder inte orden: ”Baykals politiska linje är arkaiserande, polariserande och baserar sig på ett försök att få Turkiet att sluta sig i sitt skal”, det är ”en linje som försöker sabotera landets politiska mekanism och binda den turkiska vänsterns händer och fötter”. Under Baykals ledning har CHP enligt Kenes ”blivit ett parti för kemalistiska byråkrater och dess dörrar har därmed stängts för verkliga socialdemokrater, liberaler, EU-vänliga, landsbygdsbor, aleviter och kurder”.
Den enda resten av CHP:s vänsterförflutna verkar vara stödet för fackföreningsrörelsen, som kom till uttryck t.ex. i kritik av Istanbulpolisens brutala attack mot fackets förstamajfirande. AKP:s svala inställning till facket kunde vara en meningsfull angreppspunkt för CHP, men den extrema nationalismen har blivit viktigare.
Detta gäller i ännu högre grad det lilla arbetarpartiet, som ursprungligen var maoistiskt inriktat, men nu överväldigats av nationalismen så att partiordföranden häktats som misstänkt för medverkan i Ergenekon-sammansvärjningen.
Av tradition har en stor del av Turkiets intellektuella varit aktiva på vänstersidan och stött CHP. Det hårdnande intellektuella klimatet och t.ex. de många rättegångarna mot författare och andra som påstås ha kränkt ”turkiskheten” (enligt den beryktade § 301 som denna månad lindrats, men inte avskaffats) har dock fått många att dra öronen åt sig.
Jakten på förrädare
intensifieras, och där har just § 301 i strafflagen varit ett verktyg. Många (bland dem EU) hoppades att den skulle avskaffas helt, men regeringen ville eller vågade inte gå så långt. Det lär dessutom finnas 38 andra paragrafer som tillämpas mot sådana som säger det som inte får sägas. Framför allt är det nationen som inte får kränkas.
Cengiz Çandar, en av landets mest kända journalister, sade förra veckan i en intervju i The Guardian att det är fråga om en ny och extrem nationalism. ”Tanken är att för att bevara Turkiet är det nödvändigt och legitimt att göra motstånd på alla tänkbara sätt. Och var och en som är proeuropeisk, liberal, som talar för ökade rättigheter för minoriteter o.s.v. är en förrädare.”
Enligt Çandar är det flera olika faktorer som bidragit till den växande nationalismen: problemen i Turkiets anslutning till EU och den debatt om den nationella identiteten som denna process fört med sig, uppkomsten av en stark halvautonom kurdisk region i norra Irak som många befarar kan sporra kurderna i Turkiet, och AKP:s valframgångar. ”När det inte längre finns en möjlighet att stoppa dem med demokratiska medel blir andra medel lockande för de extrema nationalisterna”, säger Çandar till The Guardians Jason Burke.
Burke ger några smakprov på nationalisternas argumentation. Ordföranden för NHP:s lokalorganisation i Istanbul Nazmi Celenk beklagar starkt att § 301 lindrades. Om han hade makten skulle han invadera Syrien och dela upp staten mellan Turkiet och Irak. Den kurdiska motståndsrörelsen i sydöstra Turkiet skulle krossas inom ett dygn.
Advokaten Kemal Kerincsiz var den som väckte de många åtalen på basen av § 301 och han anklagas nu för medverkan i Ergenekon-sammansvärjningen. Hans advokat Mehmet Demirlek förnekar bestämt Ergenekons hela existens. ”Detta är en till 100 procent politisk affär. Allt har diktats ihop av regeringen och de imperialistiska makterna, CIA, Mossad, den judiska lobbyn och EU för att eliminera den turkiska nationalismen.”
En amerikansk röst
kan kanske fungera som motvikt. American Enterprise Institute (AEI) har under George W Bushs presidenttid fungerat som administrationens utrikespolitiska tankesmedja, där skisserade de ledande neokonservativa, som ”mörkrets furste” Richard Perle, upp riktlinjerna för USA:s politik i Främre orienten och österut. Ambitionerna finns kvar.
Michael Rubin, som på AEI har Iran, Irak och Turkiet på sitt bord, har förstås haft händerna fulla med Irak och Iran – han hanterade i Pentagon frågor om dessa länder före Irakkriget och verkade sedan en tid som politisk rådgivare på ockupationsmyndigheten i Bagdad. För Irans del har han föreslagit lönnmord på president Mahmud Ahmadinejad som det enklaste sättet att lösa konflikten (när han i mars 2006 talade vid utrikespolitiska institutet i Helsingfors om USA:s syn på det iranska kärnproblemet var han dock försiktigare i sina rekommendationer.)
Men han har också hunnit ägna sig åt Turkiet och hans syn på läget där är alltmer kritisk. Han betecknar AKP som islamistiskt och ser med stor oro på EU:s strävanden att minska militärens inflytande som han ser som oansvariga om de inte ersätts med något annat system för att begränsa regeringens makt. (Man kan undra hur han skulle ställa sig till krav på att Pentagon ska begränsa presidentens makt i USA.) Han har anklagat premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans män för att inte bara islamisera landet utan också försnilla pengar i sådan skala att de efter en valförlust kommer att söka skydd i Saudiarabien.
När valförlusten inte kom i juli 2007 var han besviken och varnade dystert för att Turkiet kunde komma gå samma öde till mötes som Iran 1978, då ayatollah Ruhollah Khomeini återvände från sin exil. Han gav dock inget namn på den turkiska motsvarigheten. För en månad sedan gav han i en artikel i National Review namnet: Fethullah Gülen. Ledaren för den moderata islamiska rörelse som bär hans namn leder från USA ett stort skol- och medieimperium (som bl.a. omfattar Zaman), men har inte uppvisat några politiska ambitioner. Enligt Rubin måste USA stoppa en sådan utveckling. Med vilka medel återstår att se.
Peter Lodenius
