Motståndare till uranbrytning och kärnkraft strömmade till Helsingfors senaste veckoslut. De brännande frågorna gällde uranbrytning, kärnkraft och slutdeponering av radioaktivt kärnavfall.
Utfrågningen i auditoriet i riksdagens tillbyggnad på fredag blev ett laddat möte mellan medborgarrörelser, riksdagsledamöter och representanter för kärnkraftsindustrins olika branscher.
Två namngivna platser lyste tomma i panelen – en passande symbol för läget. Trots att de bekräftat sin nävaro uteblev både Osmo Kaipainen, vd för Areva i Finland och Namura Finlands chefsgeolog, Toni Eerola. Medan hetsjakten efter uran pågår runtom i Finland syns sällan något ansikte bakom de utländska prospektörerna och deras finska mellanhänder.
Varför de inte kom?
Kanske utvecklingen på världscenen avskräckte dem.
Miljö- och hälsoeffekterna börjar ge sig till känna efter 60 år av urangruvdrift. Labrador, Nova Scotia, British Columbia, Navajo Nation, Virginia och andra regioner i Kanada och USA har utfärdat moratorium för urangruvdrift. Physicians for Global Survival (Läkare för global överlevnad) rekommenderar ett permanent moratorium för uranprospektering och -gruvdrift i Ottawaflodens vattendelare. Colorado Medical Society (Colorado läkarsällskap) har nyligen yrkat på ett statsomfattande förbud mot urangruvdrift för att skydda grundvatten och vattendrag. Stephanie Raymond-Whish, forskare vid Northern Arizona University, visar på samband mellan uran och bröstcancer.
I Finland tystas varningsklockorna och pressen tiger. Arevas inmutning 3–4 kilometer från ett vattentag har godkänts. Provborrningar inleds i höst.
– Femhundra människor bor inom en fem kilometers radie, säger Markku Aho från Eno Kontiolahti.
Vattentaget ger 3500 personer vatten dagligen. Området ligger 27 kilometer från Joensuu och 30 kilometer från Koli.
Mika Flöjt, klimatforskare vid Rovaniemi universitet, undrar över hemlighetsmakeriet.
– Människor får ingenting veta. Varför har Arbets- och näringslivsministeriet inte informerat om att det redan finns ett gruvrättsområde med uran som bimineral? Polar Minings guldgruva Juomansuo fick tillstånd 2006.
Areva gör för tillfället undersökningar i 16 kommuner i Lappland.
Varken Peter Tuominen från Fortum, Reijo Sundell från Industrins Kraft eller Fennovoimas Juhani Hyvärinen vill uttala sig om gruvdriften. Uranet till de finska kärnkraftverken köps på världsmarknaden, säger de unisont. Certifikat finns. Allt är i sin ordning.
Är det möjligt att de tre företagen inte känner till den råvara de använder?
Finland har köpt uran från Australien, Kanada, Uzbekistan och Niger (Rissanen och Tarjanne, 2001).
Areva har brutit 100 000 ton uran i Niger, som räknas till världens fattigaste länder, utan att landet fått någon vinst. Nu försöker man driva ut Areva. Camecos och Arevas gruvor i Kanada har trots certifiering ständiga utsläpp. De har förorenat sjöar och vattendrag. Människor insjuknar. Listan på hälso- och miljöproblem är lång.
Erfarenhet
från Lovisa
Simo, Pyhäjoki, Kristinestad och Strömfors har utsatts för Fennovoimas påtryckningar. Motståndet är kompakt.
– I början av 2000-talet var kommunens inställning entydig, säger Jyrki Ikonen från Strömfors.
Man stödde endast småskalig företagsverksamhet som inte påverkade den ömtåliga skärgårdsmiljön. Resultatet är att man idag har traditionella skärgårdsnäringar som fiske och båtbyggeri. Det kan inte vara acceptabelt att låta Fennovoima konkurrensutsätta sitt kärnkraftsprojekt i strandkommuner som kämpar med ekonomin.
Hanhikiviudden i Pyhäjoki är naturskyddsområde till 60 procent och en av de artrikaste viloplatserna under fåglarnas vår- och höstflyttning.
I Simo finns Finlands enda bevarade laxälv.
Skaftungs 359 invånare inom fem kilometer från den planerade byggplatsen och Sidebys 880 i omedelbar närhet vill inte ha kärnkraft. Jordbruksnäringen hotas.
Lovisarörelsen har återuppstått, säger Thomas Rosenberg. Nu gäller det inte endast Lovisa utan hela Europa. Saintes-appellen man undertecknat, står för ett kärnkraftsfritt och kärnvapenfritt Europa.
– Lovisa har 30 års erfarenhet av kärnkraft. Vi vill inte ha mera, speciellt inte i form av fler storanläggningar. Vattnen och fiskerinäringen har lidit. Kärnkraftseran har inte förbättrat Lovisas ekonomi. Tvärtom, arbetslösheten har alltid varit länets högsta.
I strålskyddslagen vill man lägga större ansvar på kärnkraftsanläggningarna, men försäkringsbolagen säljer inte försäkringar.
– Om experterna på risktagning inte ställer upp kanske vi allvarligt borde överväga riskerna, säger de grönas Janina Andersson.
Inbjudan till utfrågningen skickades till alla riksdagsgrupper och varje riksdagsledamot. Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna brydde sig inte ens om att svara, trots påminnelse.
Ministeriets beräkningar för Finlands kommande energibehov är åtta terawattimmar mindre än vad industrin förutspår.
I söndags fylldes Narinkens torg av gulklädda människor. Över 500 personer bildade en levande banderoll med budskapet att minska koldioxidutsläppen med 30 procent före år 2020 utan kärnkraft.
Sverige strävar att minska utsläppen med 40 procent före 2020 och Norge siktar på 0 utsläpp till år 2030, vardera utan kärnkraft. Varför skulle inte Finland lyckas?
Angela Oker-Blom
