Föreställningen leker med pjäsen och med commedia dell’arte, skådespelarna leker med sina rollpersoner och rollpersonerna leker med varandra. Dessutom leker föreställningen med sin publik.
Sommarteater som koncept innebär vissa specifika saker. Det pågår utomhus vilket gör att man måste vara rejält påbyltad. Även om man har tur och solen värmer under första akten så har den ofta hunnit gå ner före den andra. Och där emellan, i pausen, äter man grillad korv. Även jag, som annars inte är speciellt förtjust i korv. För att det doftar gott just där och just då och för att det känns somrigt och lite nostalgiskt.
För att ta sig ut till Viirus’ sommarteaterföreställning Hjortkungen får man lov att åka båt. Båtfärden ut till Kalvholmen fungerar som en sluss mellan staden och föreställningen, mellan vardagen bakom mig och det okända som väntar framför. Det slår mig att jag ju varje gång varit på teater måste ha befunnit mig i det här slusstillståndet. Men här på båten varar det tillräckligt länge för att jag ska bli uppmärksam på det. Det är en fin båtfärd. Havet vi färdas över är grått och stort.
När vi angör bryggan på Kalvholmen möts vi av hela ensemblen. Vi får ta del av ett slags prolog till föreställningen. Vi blir direkt tilltalade och direkt inbjudna till föreställningsvärlden. Och snart blir vi även inbjudna till slottet, kung Deramos slott, och den vackraste teaterscenen jag har sett på länge.
Slottet är inrett i en gammal oljecistern, en rund jättelik tunna utan tak. Läktaren är anspråkslöst uppbyggd som en halvmåne längs väggen på ena sidan. Resten utgör en stor rund scen. Ytan på golv och väggar ser ut som rostig gammal plåt, och det ligger små oljiga pölar här och där. På scenen står en gigantisk grön gunghäst i trä. I svansen har en stor röd luftballong knutits fast. Och högt uppe i taket, ovanför ballongen ligger en perfekt skuren rund skiva himmel. Det är skrikande fult och oerhört vackert på samma gång.
Vi sitter i en barnkammare med abnorma proportioner. De som leker är en god kung, en ond premiärminister, glada flickor, dumma undersåtar och en papegoja. Föreställningen leker med pjäsen och med commedia dell’arte, skådespelarna leker med sina rollpersoner och rollpersonerna leker med varandra. Dessutom leker föreställningen med sin publik. Papegojan sitter då och då i publiken och slänger ur sig sarkastiska kommentarer om händelseförloppen.
Men mest lekfull är den ruttet elake Tartaglia (Rober Enckell). Skådespelaren verkar njuta av rollen, Tartaglia njuter av sin maktfullkomlighet och jag njuter av Tartaglia. Han är olidligt egoistisk och elak mot alla. Men han lyckas ändå väcka stor empati hos mig. Kanske är det för att han förblir ett barn, kanske för att hans desperation är så stor. Han går rakt in i mitt hjärta när han skriker: ”Det bästa är att bara banka!” och bankar allt vad han orkar med en träpåle på tomma tunnor för att överrösta den dumma, lyckliga orkestern.
Det är naivt. Och det är ärligt. Och det är kall sommarkväll. Så glöm inte att ta med er ylletröjor, mössor och vantar.
Viirus: Hjortkungen av Carlo Gozzzi på basen av Anders Larssons översättning. Regi och bearbetning: Cezaris.
Scenografi och dräkter: Erik Salvesen. Musik: Hannu Risku. Medverkande skådespelare: Robert Enckell, Henrik Heselius, Dick Idman, Tarja Nyberg, Marika Parkkomäki, Cecilia Paul, Rasmus Slätis, Anders Sundström, Jan-Christian Söderholm. Spelplats: Kalvholmen utanför Helsingfors till 23.8.
Sanna Huldén