Jag läste en bok om burnout i somras, en dagboksaktig berättelse inramad av faktamaterial. Efter att jag lagt ifrån mig boken var det två detaljer som fortsatte att dyka upp i mina tankar.
Bokens författare beskriver sin maktlöshet inför sjukvårdssystemet, hur hon tvingades leta sig fram i en djungel av ointresserade instanser. Att hon trots allt lyckades är en bedrift som i värsta fall kunde ha vänts mot henne – att vara kapabel att få hjälp med en burnout förutsätter att man mår tillräckligt bra för att fungera effektivt.
Hon berättar också om en vän som biter ihop trots att han håller på att gå i bitar, med erfarenhet av hur kollegerna avfärdat en arbetskamrat med burnout. Fast de använde inte ordet burnout, vilket på något sätt var det värsta i den i korta drag återberättade historien. I stället sa de ”johansjukan”, vilket i ett drag förändrade hans sjukdom till något personligt, ett slags attitydproblem.
Lite senare läste jag en debattartikel av professorn i socialmedicin Bengt Arnetz (DN 11/7 2008). Sverige har bland de högsta sjukskrivningstalen i världen och stress är den vanligaste orsaken. Arnetz har under början av 2000-talet lett en massiv tvärvetenskaplig undersökning om vad som ka-llas det svenska ohälsotalet, och man har enligt Arnetz nu ”kunskaperna att gå från några av de högsta sjukskrivningstalen i världen till världens friskaste arbetsplatser” .
Forskarkollektivet har konstaterat att organisationsstress är en större orsak till ohälsa än personliga livsmönster. Därigenom flyttas ”skulden” och behovet av förändring från individen till arbetsplatsen. Vidare ser man att produktivitet och hälsa går hand i hand. Samma faktorer som sinkar produktiviteten, dålig lednings- och organisationsstruktur, skapar också stressen. Stress ger alltså inte produktivitet eller effektivitet, tvärtom.
Individinriktad stresshantering konstateras ge sämre resultat än att ändra på organisations- och ledningsfaktorer, allra sämst ger webbaserade program – ”inga bestående effekter” kunde konstateras hos dessa populära stresshanteringsredskap.
Så ni som har makt att förbättra bemötandet av folk som drabbas av utmattning – gör det, det tjänar alla på: arbetstagare, arbetsgivare, samhälle. Och ni som hånar arbetskamrater med burnout – säg upp er prenumeration, ni är inte värdiga att läsa Ny Tid.
Solveig Arle
