Turkiet-thrillern
blir allt kusligare. Åtalsskriften mot medlemmar av Ergenekon-konspirationen som blev offentlig på fredagen i Istanbul målar upp en bild av en maffia-artad organisation som med vilka medel som helst försöker skapa kaos i ett land för att kunna ta över det. Också i en thriller skulle intrigen kännas osannolik, bilden alltför svart-vit. Men fundamentalister verkar kunna suggerera sig till vilka vansinnesdåd som helst.
Ergenekon är i den nationalistiska mytologin i Turkiet namnet på en skyddad dal i Centralasien dit den enda överlevande från ett överfall på gökturkarna som gjordes av en rivaliserande stam sökte sig. Han var en liten pojke och en varghona, som i mytologin fått namnet Asena, tog hand om honom, diade honom, kom med kött åt honom och med tiden parade de sig och fick många barn. Till slut blev dalen för liten, stammen bröt sig ut ur dalen och grundade så småningom ett stort rike.
Det intressanta med den ultranationalistiska versionen av myten (det finns också andra mer ”städade” varianter) är att man är stolta över att turkarna har vargblod i sig. Så har det högernationalistiska partiet MHP och speciellt dess ungdomsorganisation haft de grå vargarna som sin symbol. Det känns som om också dagens Ergenekon skulle fungera enligt en varglogik.
Det verkar t.ex. inte alls omöjligt att det bombattentat på en gågata i Istanbul på söndagskvällen som dödade minst 17 personer skulle ha genomförts på initiativ av Ergenekon. Misstankarna riktades först mot kurdiska organisationer – förra året tros PKK ha stått bakom ett liknande attentat i ett shoppingområde i Ankara där 10 personer dödades. Det är inte lätt att se hur kurdernas sak skulle tjänas av sådana dåd. Men Ergenekon kunde tänkas vilja påverka behandlingen av processen för att förbjuda regeringspartiet AKP, där en avgörande behandling skulle hållas på måndagen. Och enligt åtalet har Ergenekon upprättat kontakter med PKK just för att öka spänningen i landet.
Hur allvarligt
åklagarna ser på Ergenekon-sammansvärjningen visas av att de i åtalsskriften på närmare 2 500 sidor kräver dubbel livstid plus ytterligare 164 år fängelse för de sex huvudanklagade: brigadgeneralen i a. Veli Küçük, förre rektorn för Istanbuls universitet Kemal Alemdaroglu, taleskvinnan för turkiska ortodoxa patriarkatet Sevgi Enerol, kolumnisten Ilhan Selcuk och ledaren för det vänsterradikala (ursprungligen maoistiska) arbetarpartiet (IP) Dogu Perinçek.
De huvudåtalade representerar de kretsar som varit mest aktiva i kampen mot regeringspartiet AKP: pensionerade höga officerare, universitetskretsar, den press som står det f.d. socialdemokratiska, numera konservativa republikanska folkpartiet CHP nära, samt vissa radikala vänsterkretsar. Det är inte stor vits att tala om vänster och höger i Turkiet, mer upplysande är det att tala om mer och mindre nationalistiska grupper och denna konspiration har samlat starkt nationalistiska krafter från höger till vänster. Det turkiska ortodoxa patriarkatet finns med, inte som någon ideologisk kraft utan som finansiär.
Till åtalspunkterna hör: bildande av terroristorganisation, försök att störta landets regering med våld eller att hindra den från att verka, uppvigling av folk till uppror mot republiken, öppna provokationer till hat och fientlighet o.s.v.
Åklagarnas uppfattning om huvuddragen i kupplanen stämmer i stort sätt överens med de uppgifter som framkom i samband med den första stora arresteringsvågen i slutet av januari. Då angavs det att de sammansvurna genom mord och våldsdåd hoppades framkalla sammanstötningar mellan etniska och religiösa grupper som skulle medföra ett sådant kaos i landet att armén skulle ingripa år 2009. På en mordlista fanns namnen på författaren Orhan Pamuk, en känd journalist och flera kurdiska politiker och mänskorättsaktivister.
Nu har dock bilden kompletterats betydligt, flera mordplaner har upptäckts, riktade mot bl.a. premiärministern och generalstabschefen, och en hel del av de våldsdåd som skakat Turkiet de senaste 10–15 åren kanske nu får sin förklaring.
”Turkiskhetens fiender”
har de senaste åren frenetiskt angripits av Veli Kücük, en av sammansvärjningens ledare. Han tjänade inom gendarmeriet bl.a. i sydöstra Turkiet och har anklagats för att ha organiserat mord på kurdiska lokalpolitiker där. Han uppges också ha varit chef för gendarmeriets underrättelsetjänst JITEM, som varit så hemlig att det inte ens medgetts att den existerar. Han uppträdde så aggressivt i offentligheten mot den turkarmeniske publicisten Hrant Dink att han anses ha bidragit till mordet på honom. Till ”turkiskhetens fiender” hör naturligtvis också kurderna.
JITEM tros ha grundat och styrt den kurdiska sunnifundamentalistiska organisationen Turkiska Hizbollah (ingen släktskap med libanesiska Hizbollah), som angett som sitt mål ett islamiskt Turkiet. Vid sidan om extrem religiös propaganda, som antagligen närmast var ett kamouflage, genomförde organisationen hundratals brutala mord på misshagliga personer, framför allt kurder som misstänktes sympatisera med PKK, men också på liberala intellektuella och moderata islamister. År 2001 slog polisen till mot Hizbollah och omkring 10 000 medlemmar ställdes inför rätta.
På ett liknande sätt har Kücük enligt åtalet haft en så nära relation till den vänsterextrema terroristorganisationen DHKP/C att han kunnat styra dess verksamhet, som likaså omfattade brutala mord.
I ett dokument som i åtalet sägs härstamma från Ergenekon heter det att ”pseudo-terroristorganisationer borde bildas” och vidare sägs det att Ergenekon inte strävar att förinta vissa terroristorganisationer, utan till att ta kontrollen över dem och utnyttja dem för sina egna syften. Också den fundamentalistiska islamiska gruppen IBDA-C sägs ha stått under Ergenekons inflytande.
Arbetarpartiets ledare
Dogu Perincek hörde enligt åtalet, i likhet med Abdullah Öcalan, till de 25 personer som år 1978 grundade Kurdiska arbetarpartiet PKK. Han har därför upprätthållit kontakten med PKK och haft i uppdrag att söka påverka organisationens politik.
I planen ’Motgift’ formuleras en strävan att ta kontroll över PKK. I stället för att eliminera organisationen skulle man ersätta höga PKK-ledare med egna män i samförstånd med Öcalan.
Perincek agerade också på andra sätt i den kurdiska delen av landet. Hans anhängare och pensionerade officerare firade 2005 republikens dag i en by där invånarna ansåg att en man tagit deras jordar med statens stöd. Perincek och generalen i a. Servet Cömert uppviglade i sina tal byborna att revoltera mot staten och inte betala skatt eftersom ”staten förtrycker och suger ut er”. Cömert förklarade för byborna att ”elden som ni här har tänt kommer att sprida sig över hela landet”. I sammandrabbningar som följde dödades fyra mänskor. Dokument som nu påträffats tyder på att byn ingick i ett pilotprojekt i arbetet för att störta AKP-regeringen. I denna verksamhet deltog utom Perincek och pensionerade generaler också representanter för TV-stationen Ulusal och Sällskapet för Atatürks tänkande (ADD) samt vissa akademiker.
Polisen tror att också demonstrationer i sydöstra Turkiet i mars 2006 där 10 personer dog och en attack i Diyarbakir i september 2006 där 11 personer dog sannolikt planerats av Ergenekon-nätverket.
Liknande attacker har förekommit mot andra grupper. Kücük anklagas nu bl.a. för att år 1995 ha beordrat attacker mot tre kaféer i Istanbulförorten Gazi, som huvudsakligen bebos av aleviter, som utgör en islamisk shiabesläktad minoritet i det sunnimuslimska Turkiet. Attackerna ledde till oroligheter där 17 personer dödades. Bakgrunden har aldrig utretts, men attackerna faller in i det mönster som senare händelser bildar.
Också islamister
hade mobiliserats för kampen mot AKP-regeringen. Den senaste arresteringsvågen riktades bl.a. mot redaktionen för den islamistiska månadstidningen Milli Çösüm (den nationella lösningen). Många förundrade sig över detta, men inte kolumnisten Mustafa Akyol. Han har nämligen länge fått sig tillsänd tidskriften utan att ha bett om den eller betalat för den. Han antog därför att den sänds också till många andra, vilket en sådan tidskrift knappast kan ha råd med utan ekonomiska bidrag från något håll.
Innehållet är dock det intressanta och Akyol beskriver det som en säregen blandning av antivästlig radikal islamism och kemalistisk militarism. På pärmen i det senaste numret framställs premiärminister Recep Tayyip Erdogan som en åsna på vilken Israels premiärminister Ehud Olmert rider. Av artiklarna riktar sig tre mot EU, en mot USA, en mot Israel, medan en betecknar hela den ”västerländska civilisationen” som ett vilddjur. Vidare försvarar tre artiklar den turkiska militären mot ”orättvis kritik och illvilliga angrepp”. Tre andra artiklar ägnar sig åt Atatürks liv och tankar och förklarar hur de är helt kompatibla med den ideologi som representeras av Lyckopartiet, det radikala islamiska parti som numera marginaliserats av AKP. Milli Cösüm torde dock representera en ännu radikalare utbrytargrupp. Akyol förvånar sig inte över kopplingen mellan den och Ergenekon – båda vill hålla Turkiet som ett slutet samhälle, avskilt från omvärlden och styrt av en auktoritär stat.
Ett märkvärdigt drag i hela affären är konspirationsledarnas förmåga att mobilisera de ideologiskt mest skilda krafter för sitt vansinnesprojekt. Närmast har det rört sig om grupper som kan betecknas som fundamentalistiska, men frågan uppstår om kemalisterna, som utgör kärnan i sammansvärjningen, också borde betraktas som fundamentalister.
Berget födde en mus
förklarade ledningen för CHP, som förvaltar traditionen efter statsbyggaren Mustafa Kemal Atatürk, sedan åtalsskriften lämnats in till domstolen, men innan den ännu offentliggjorts. Närmast var detta kanske en hänvisning till att utredningen pågått i 13 månader, sedan ett illegalt vapenlager upptäckts i Istanbul i juni 2007. Men det är naturligt att en utredning av detta slag tar sin tid och man kan ändå undra hur allvarliga saker det ska röra sig om för att CHP ska ta dem på allvar.
Det är svårt att förstå hur stora delar av Turkiets utbildade elit kan försvara en sammansvärjning som Ergenekon och känna den som sin egen. En del av förklaringen är väl helt prosaiskt att kärnan av eliten vill försvara sin ställning oberoende av om det är demokratiskt eller inte. En annan del är den speciella indoktrinering som kemalismen inneburit. Mer om den nästa vecka.
De tidigare delarna om Turkiet har ingått i NT nr 15, 18, 19 och 21.
Peter Lodenius
