Skilsmässor är ett vardagligt fenomen i dagens Finland. I Skilsmässoboken diskuterar sexton skribenter sina erfarenheter. Och fastän männen verkar komma över det lite lättare så är det trots allt en barfota dans på rosor.
Enligt Statistikcentralen ingicks förra året dryga 29 000 äktenskap i Finland. Samtidigt slutade över 13 000 giftermål i skilsmässa. Dessa statistiska uppgifter säger egentligen inte så mycket. Det är lätt att glömma bort att det bakom dem finns män och kvinnor som har sagt ja till att leva tillsammans och som givit varandra löftet att älska i nöd och lust.
Det brukar heta att skiljas är att dö en smula. Man förlorar en del av sig själv, ens identitet upplöses och självförtroendet naggas rejält i kanten. Den andre, som tidigare var en självklar del av ens tillvaro, försvinner ut i periferin. Två människor beslutar att gå skilda vägar, borta är intimiteten och förtroligheten. Måste då en skilsmässa vara av ondo och någonting som bör undvikas till varje pris? Finns det lyckliga skilsmässor? Hur går man vidare? Hur är det för barnen och kan de förlåta sina föräldrar? Kan man gifta om sig igen?
I antologin Skilsmässoboken har Ny Tids chefredaktör Solveig Arle och filosofidoktoranden Nora Hämäläinen sammanställt nyskriva texter av finlandssvenska skribenter som ur olika perspektiv och infallsvinklar ger sin syn på vad en skilsmässa innebär. Ofta är de sprungna ur egna erfarenheter av slutet på ett äktenskap. Det är disparata texter som läsaren får ta del av, precis som den ena skilsmässan inte är den andra lik. Ändå går det att hitta flera gemensamma nämnare i texterna; en skilsmässa är aldrig enkel eller smärtfri. Ofta berör den också fler personer än de två parterna. Inte sällan är följden känslor av vrede och besvikelse. Skilsmässoboken är en angelägen bok, även om man själv inte har skilt sig eller planerar att göra det. I huvudsak är det sexton förtrogna texter som visar på det mest privata utan att för den skull bli skandalösa.
Skiljas en del av livet
I den inledande texten berättar Birgitta Boucht att hon är anhängare av goda skilsmässor. Hon tar avstamp i den egna barndomen, då hon på 1940-talet bad till Gud att föräldrarna skulle gå skilda vägar. Hon blev emellertid inte bönhörd. Då hon själv ingick äktenskap var det med inställningen att det skulle vara för evigt. Ändå – tre barn senare – hade hon och hennes man inte vuxit ifrån varandra som det vanliga argumentet brukar vara för skilsmässa. Tvärtom, som Boucht så fint formulerar i en dikt: ”Slutligen stod vi så nära varandra att ingen av oss syntes”. Boucht visar på att en separation inte behöver vara en katastrof eller ett misslyckade. Måhända är det en del av livet att falla men att resa sig igen.
Hur plågsam och outhärdlig en skilsmässa kan vara både för vuxna och barn visar däremot pseudonymen Anna Nyman i en av bokens smärtsammaste texter: ”Ett vinnande koncept”. Det gör mig ont att ta del av hennes historia om hur hon efter mycket om och men lyckas skilja sig från sin psykiskt sjuka man. Däremot kommer hon aldrig att bli fri från den manipulativa svärmodern som bland annat ställt sig bakom beslutet att röva bort barnen. Först när hon har gått bort kommer Nyman att bli helt fri: ”När hon är död kan jag rymmas i världen”. Fram till dess sätter hon sina resurser på att lappa ihop sig själv och barnen. Innerligt hoppas jag hon fortsätter ha mod och styrka att kämpa!
Solveig Arle behandlar i sin text hur det är att vara barn till föräldrar som skilts som bittra fiender. Hon talar utifrån barnets perspektiv. Som vuxen tillåter sig Arle att vara arg, något hon inte riktigt kunde som liten. Hon beskriver känslan av att balansera mellan två föräldrar, försöken att vara till lags men också hur hennes mamma och pappa använde sina barn emot varandra.
Marianne Backlén vittnar i sin tur om hur det är att bli övergiven med ett tredje barn i magen. Under graviditeten uppdagas det att den äkta mannen väntar barn med en annan. Backlén visar på fördomar och illa dold rasism som hon möter både under och efter äktenskapet på grund av att hennes ex-man är från Jamaica. Jag häpnar över psykologen, som undrade om inte en finländsk man dög åt henne. Trots att hon i skrivande stund verkar ha gått vidare, ja rest sig igen, anar jag saknad, övergivenhet och vemod i hennes text.
Sofia Torvalds griper in i Backléns text och fångar just ensamheten och tomhetskänslan som en skilsmässa kan innebära. Med en viss svart humor och ironi ställer hon frågan hur den frånskilda kvinnans rollmodell ser ut. Hon visar upp olika bilder och föreställningar. Torvalds verkar ha gått igenom dem alla – den såriga, den bittra, den självförverkligande, den positiva och så vidare. Numera är hon dock omgift, lyckligt bör väl tilläggas.
Intressant är också hur Nora Hämäläinen tar avstamp i Ibsens Nora och speglar sitt eget äktenskap, sin skilsmässa och inte minst vår samtid mot pjäsen om dockhemmet. Jag har själv många gånger funderat och fantiserat över vad som hände med Nora efter att hon stängt dörren. Hämäläinen menar att Nora inte får plats inom äktenskapets ramar, och det gäller alltjämt hennes systrar på 2000-talet.
Av de sexton texterna är sju skriva av män. Det har varit svårare att engagera manliga skribenter än kvinnliga. Bert Bjarland visar också att en skilsmässa visserligen är en kris men att den samtidigt kan vara en möjlighet, en väg mot något bättre. Med avstamp i det äktenskap han ingick som ung man delar han med sig av sina erfarenheter, hur livet går vidare och emellanåt är drabbande. Bjarland rannsakar också sig själv och det dåliga samvete han alltjämt har gentemot sin före detta numera avlidna fru.
Janco Karlssons ”Manhålet” är berättad med värme och påtaglig närvaro. I den framkommer också vilken respekt och omtanke Karlsson och hans ex-fru visar sina gemensamma barn. Även här får vi följa vägen fram till skilsmässan men på fler plan och nivåer. Jag kommer att tänka på Allan Edwalls vemodiga visa ”Du och jag” i vilken han beskriver ett förhållande från den blixtrande förälskelsen till skilsmässans slutgiltighet; ”bara för att du var kvinna och jag var man”.
Utrymme för raseri och vrede
Som präst utgår Karl af Hällström från det kristna perspektivet på äktenskapet. Positivt nog går han utanför de dogmatiska tolkningarna av Bibelns syn på vigsel och skilsmässa. Han kommer fram till att kärleken till Gud och medmänniskorna är det som sist och slutligen ger människan en mening i tillvaron. Då är det mer intressant att ta del av Göran Torrkullas reflektioner i essän ”Om omöjligheten att restlöst skära av alla band”. Insiktsfullt menar han att ett barn inte kan skilja sig från sina föräldrar, vilket Arle bland annat intygat. Torrkulla lyfter resonemanget ett steg högre och begrundar huruvida det finns lyckliga skilsmässor. Han menar att ”talet om att vara lyckligt skild sålunda snarare är en fråga om huruvida man efter skilsmässan åter kan se människan i varandra”. Jag tror att det är just detta som är den springande punkten om man vill kunna förlåta och gå vidare.
För att komma dithän måste vi nog först göra som Merete Mazzarella tar upp i bokens sista text. Det måste få finnas utrymme för raseri och vrede, att gå till botten med sina känslor – något som har varit och är tabubelagt för kvinnor. Vidare berättar Mazzarella en anekdot från Kalmar slott. Ett gammalt par ville se slottskyrkan där de som unga gift sig. På frågan huruvida de tror att människor skiljer sig för lättvindigt idag, svarar kvinnan: ”Nej, men jag tror de gifter sig för lättvindigt”. Jag vet inte om det stämmer, de flesta gifter sig väl ändå med förhoppningen om att det ska vara för evigt. Ändå är det tröstfullt och uppmuntrande att läsa att ett eller till och med flera kraschade äktenskap i bagaget ingalunda innebär att vi är dåliga och misslyckade människor. Tvärtom, i vissa fall kan det vara ett större brott att stanna kvar.
Efter att ha tagit del av de sexton texterna har jag uppfattningen att de medverkande männen har tagit lättare på sina skilsmässor än kvinnorna. De verkar ha haft det lättare och mindre traumatiskt att gå vidare med sina liv. Detta trots att statistiken visar att fler män ångrar sin skilsmässa. Skilsmässoboken är, tack vare de många rösterna och åsikterna som kommer fram väl värd att diskutera och fundera kring. Detta oavsett om man har skilt sig, är mitt uppe i en separation eller – för den delen – lyckligt gift.
Ylva Larsdotter
Foto: Keoni Cabral / CC
