Kanske jag inte är Finlands första U2-fan, men säkert den första som hade en U2-badge – som jag fick från en kompis på Irland redan innan de ens hade gjort sin debutlongplay. Jag var stolt över min badge och snart kunde jag stå för den på riktigt när kompisens nästa paket kom. Oh Boy, vad den var bra. I mitten av 80-talet var jag i Dublin med en annan och vi lyckades få biljetter till U2:s konsert. Oj så bra den också var, det jag minns bäst är uppvärmningsartisten. Folksångaren Christy Moore gjorde folk vilda och det var trångt. Det jag minns nästbäst är att alla sjöng med i alla U2:s sånger.

När min kompis slutade skicka skivor köpte jag dem själv, ända fram till Achtung Baby, där egentligen bara titeln är bra. Sen såg jag bandet i Helsingfors när de var här när det nu var. Det jag minns bäst är att showen kändes större än musiken, hur jag än försökte känna tvärtom.

Med stor iver och skepsis kastade jag mig då häromveckan över Michka Assayas ”fully updated” intervjubok med Bono (Bono on Bono, vilket låter bäst på finska). Och ja, Bono är en sympatisk kille utan stora rocklater, precis som väntat. Assayas får då och då in hyfsade formuleringar, han är seriöst inriktad, men ändå – det här är nog ett projekt som inte behövts uppdateras och nyutges. Kanske är det för att intervjuaren är fransman (vald för sin opartiskhet?) och egentligen både ganska ointresserad och okunnig om Irland. Eller är rockjournalistiken alltid sånhär, även när den har ett utrymme på över 300 sidor. D.v.s. mer fokuserad på yta, på hur det såg ut i Bonos och de andras barndomshem än hur det såg ut i deras huvuden. Fast i sig är ju barndomshem ett bra uppslag, men Assayas är för otålig och hoppig för att få fram kärnan, humöret hos de samtalande är helt enkelt för gott.

Nå, det är bara rock och Bono har väl aldrig varit känd som en stor tänkare utan mer som en stor moralist. Det här som ett positivt omdöme, för i den glamourösa musikvärlden är det inte så många vars engagemang sträcker sig längre än till deltagande i Live Aid/Earth Aidaktiga megakonserter. När man läser det kapitel som handlar om DATA (Debet, Aids, Trade, Africa) inser man att Bono är en världsförbättrare på riktigt och hans påstridighet om vad DATA åstadkommit känns helt rätt. Från brunnar till AIDS-medicin – tusentals, tiotusentals, kanske hundratusentals räddade liv.

Boken hade fått innehålla mycket mer om Bonos möten med kongressledamöter, toppolitiker och gärna mycket mer detaljerat än att Bill Clintons skrivbord (som varit John F. Kennedys) är gjort av irländsk ek, att George W. Bush är snabbtänktare än man tror (och vad tror man?), att Gorbatjov aldrig skulle ha använt kärnvapen eftersom han redan i ungdomen insåg vanvettet, och att Putin är charmerande och så slipad att inte ett hårstrå sticker ut ur hans näsborrar.
Men kanske världsstjärna möter världsstjärna är ett omöjligt koncept, syftet är gott (rockaren vill mjölka politikern på pengar) men koreografin för förutbestämd. Politikern är artig och t.o.m. engagerad, men egentligen är det ju inte han som bestämmer och hejdå, det var trevligt att träffas.