Drömmar för dårar är det franska underbarnet Faiza Guènes andra bok. Guène debuterade 2005 som 19-åring med den prisade romanen Kiffe, kiffe imorgon, om en invandrartjejs tonårstillvaro i en Parisförort.
Huvudpersonen heter den här gången Alhème (”dröm” på arabiska). Hon är på många sätt en några år äldre version av Doria, huvudpersonen i Kiffe, kiffe. Detaljerna skiljer sig, men båda huvudpersonerna slår från ett tredubbelt underläge: de är invandrare, de är kvinnor och de vill inte bete sig som tjejer i den situationen förväntas göra.
Medan Doria skuffades in på frisörlinjen av studierådgivare och socialtanter, springer Alhème mellan arbetsförmedling, bemanningsföretag, snuttjobb och prefekturen där hon köar i gryningen för att förnya sitt uppehållstillstånd.
Beskrivningen av hur man kan leva i ett samhälle utan att aldrig riktigt höra till berör men känns bekant från förut. Liksom den döda mamman och smågangstern till lillebror. Guène lyckas inte få det att bränna till lika klart som senast, då man nästan fysiskt kände Dorias frustration.
Men i förhållande till sina förvånansvärt trogna väninnor blir Alhème tydlig. Linda och Nawel försöker i återkommande samtal på olika kaféer övertala henne att liksom de hitta sin plats i Paris algeriska subkultur, men Alhème vill eller kan inte. De andra har trygga jobb inom den sfär som är tillgänglig för dem, trygga algeriska pojkvänner – helst någon från samma by så traditionerna inte skär sig. Resten av sin tid ägnar de åt att skvallra om händelser i kvarteret och presentera lämpliga killar för Alhème.
Här lyckas Guène upprepa sitt konststycke att nyansera schablonbilderna av franska invandrare. Trots alla begränsningar har tjejerna möjlighet att välja vilka delar av den givna rollen de tar på sig. Och när Lindas kille sviker anar man att den bekväma vägen kanske inte alltid är den lättaste
Solveig Arle
