För en tid sedan berättade en bekant till mig vad hans italienska vän råkat ut för i Finland. Vid två olika tillfällen, i Lojo och i Helsingfors, hade någon ropat ”neger” efter honom på gatan.
Nej, det är ingen hemlighet att Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Västeuropa. Det finns undersökningar som bekräftar detta. Men rasism, xenofobi och perverterad nationalkänsla finns överallt i väst. Vad som gör Finland speciellt är att det verkar som om sådana soptippsideologier genomsyrar samhället nerifrån ända upp. I de flesta andra västländer finns det intellektuella, seriösa politiker och media som tar avstånd från främlingsfientlighet. I Finland däremot är det så gott som tyst: nästan ingen protesterar. Sålunda kan till exempel vår största dagstidning på sina nätsidor låta publicera diskussionsinlägg (märk väl att dessa nätdiskussioner är modererade av tidningen, och att inläggen därmed har tidningens godkännande) som utan vidare uppfyller alla kännetecken för hets mot folkgrupp. Budskapet är tydligt: det är helt okej med sådana åsikter, vi publicerar dem. Och ingen protesterar.
Nu senast är det Iltalehti – landets tredje största dagstidning – som utmärker sig i två ledare. Först i juli en helt skandalös ledare om de romska tiggarna – som av någon förvirrad orsak plötsligt tycks vara ett av landets viktigaste samhällsproblem. Och sedan en ledare om omskärelse (2.8.), som innehåller grav främlingsfientlighet och har undertoner av antisemitism.
Så här skriver Iltalehti: ”Omskärelse av pojkar lär man sig om redan i skolans religionsundervisning. Man har sett genom fingrarna då det gäller våra traditionella jude- och tatarminoriters bruk att upprätthålla denna grymma ritual. De nyanlända muslimerna har gjort saken problematisk.” Texten som helhet vore förtjänt av en närläsning, den är full av obehagliga antydande formuleringar som borde vecklas ut. Men jag har inte plats för det här.
Tre saker dock: 1. Skräck och förakt för den judiska omskärelseriten är en central och urgammal del av antisemitismen. ”Judens kännetecken var hans penis, och denna penis kännetecknades av att den var omskuren. Omskärelseriten bevisade judens perversitet”, skriver David M Friedman i Penisens kulturhistora, och fortsätter med att berätta om föreställningen ”att judarna mördade kristna småpojkar – alltid efter att ha omskurit dem – och sedan använde blodet i påskfesten.” 2. Iltalehtis ledare illustreras med en gullig bild av två små bebifötter. 3. Ledaren avslutas med konstaterandet att ”Finland behöver inte invandrare så mycket att vi skulle behöva ge efter i våra grundvärderingar”. De grundvärdringarna är i såfall, på basis av den anonyma ledarskribentens text, xenofobi och rasism.
I samma nummer av Iltalehti ingår också ett helt uppslag med Timo Soini, ordförande för det nationalpopulistiska partiet Perussuomalaiset. Reportaget med Soini handlar om hans kära barndomsminnen … Är det någon annan utom jag som förundrar sig över hur ofta i relation till partiets storlek Soini och hans parti förekommer i de finska dagstidningarna? (Se också t.ex. Helsingin Sanomat 3.8.)
Men jag undrar om inte dessa reportage och dessa texter också är ett uttryck för någonting annat än ”helt ärlig” främlingsfientlighet? Kan det vara så att tidningarna som media är trängda: att de behöver profilera sig mera populistiskt för att kunna upprätthålla upplaga och läsekrets i en situation då framför allt unga läser allt mindre dagstidning och i allt högre grad tyr sig till andra media? Att tidningarnas trängda läge inte bara syns i form av allt fler och större bilder och allt mindre text, utan också som flirt med ”folkligheten”? I ovannämnda ledare t.ex. hänvisar Iltalehti till nätet för att motivera den sak man driver: ”i nätdiskussionerna instämmer finländarna på bred front i detta”.
Säger det här i så fall också något om den gamla konflikten mellan masskultur och det som kallas smal kultur? Ju flere du vill att skall läsa dig desto mera måste du korrumpera dig? Inte bara i estetisk bemärkelse – vilket är den traditionella och numera rätt betydelselösa invändningen mot masskultur. Utan också, och framför allt, i moralisk-etisk bemärkelse?
Peter Mickwitz
