I amerikanska psykologiska undersökningar om makt har det framgått att framgångsrika mänskor aldrig tar andras perspektiv utan bara stenhårt kör sitt eget.

Hur mycket makt en mänska har i en hierarki går tydligen att objektivt mäta utgående från hennes tendens att ”stiga utanför sina egna upplevelser och föreställa sig känslorna, uppfattningarna och motiveringarna hos en annan individ”. Det finns t.o.m. en hypotes om att ju mäktigare en mänska är, desto mindre kapacitet har hon att ta en annan mänskas perspektiv (inte bara vill inte, utan kan inte!).

Dåliga nyheter för mig personligen, som hos frissan alltid snällt diskuterar hennes liv utan att ens våga snegla i en damtidning – för då klipper hon argt. Illa för kvinnor som i alla tider har lärt sig att se till andras behov och åsikter. Men också illa för alla läsare (och författare) av skönlitteratur. Poängen med fiktion är att leva sig in i andras verkligheter, andras världsbilder, andras språk. Läsning övar uttryckligen upp den färdigheten (liksom t.ex. samtal). Om den här viljan till öppenhet direkt gör en mindre framgångsrik är det ju fatalt.

Kanske det är därför politiker nuförtiden stolt säger att de aldrig läser en bok (paradexemplet är Bush). För att de är rädda för att stämplas som förlorare? Medan de politiker som medger att de läser inte vinner (se den evige tvåan Erkki Tuomioja).

Ju mer okunniga och enkelspåriga folk är desto lättare har de att framhärda i sin åsikt till enfaldens gräns – de har helt enkelt inget att jämföra med. Intuitivt skulle man tro att de mest framgångsrika var de som lyssnade till flera, var tillräckligt insiktsfulla och intelligenta för att kunna se ur andras synvinklar, hade mest information, förstod mänskonaturen och historien på djupet – och därmed fattade de bästa besluten. Som inte var fångar i sitt eget svettiga ego, utan var nyfikna på andra och på världen. Som skänkte en tanke även till dem besluten drabbar. Men så är det alltså inte.

Det innebär så klart att humaniora som helhet är i blåsten (vilket ju bevisligen är fallet när det gäller t.ex. universitetsfinansiering). För det om något är träning i flera perspektiv, flera sanningar, flera röster. Men vem vill numera ha den sortens känslighet, kritiskhet, ambivalens? Utom förstås de där gråa, lunsiga existenserna längst inne i forskargarderoberna och i kritikerkårens yllekoftsmarginaler som oturligt nog för dem själva gjort en karriär av dammig elitisk verksamhet som högkultur. Men om det avtrubbar din framgång, gör dina val oändligt mycket svårare och sätter din status i gungning? Vill du att ditt barn ska tillhöra förlorarkastet, va?

Ingenting säger att det måste vara så här. Empiriska undersökningar handlar ju alltid om status quo – hur det är, inte hur det borde vara. De som har makt här är feta, amerikanska män och framgång är ett relativt begrepp. Har du läst så här långt så skyll dig själv för att du antagligen för länge sedan urholkat din möjlighet att se världen ur ett enda perspektiv: vinnarens. Men du blir kanske en riktig mänska bland andra mänskor. Så förlorare i alla länder, förenen eder.

Sara Ehnholm Hielm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.