Under de drygt tjugo år jag varit aktivt engagerad i riksdagens arbete har en tydlig förändring inträffat i fråga om inställningen till samhällets förfördelade och vårt gemensamma ansvar för alla dem som lever under knapphetens stjärna. Några decenniers stadiga ekonomiska tillväxt har medfört en likgiltighet hos alla dem som lyckats dra personlig nytta av utvecklingen.
När John Kennets Galbraith skrev om “De nöjdas kultur” beskrev han just den situation som råder i dagens Finland: en nöjd majoritet bevakar med näbbar och klor sin egen ekonomiska och sociala framgång. De mänskor – barnfamiljer, snuttarbetande, arbetslösa, folkpensionärer, etc. – som verkligen borde få sin röst hörd, hör också till dem som inte röstar.
Vår borgerliga regering med Matti Vanhanen och Jyrki Katainen i spetsen kunde se det som sin viktigaste uppgift just att förbättra levnadsvillkoren för alla dem som nu inte kan leva ett hyggligt liv.
Men vad gör regeringen?
I åtgärd efter åtgärd går man medvetet och konsekvent in för att ytterligare vidga inkomstklyftorna! Det sker systematiskt och på alla fronter. Skattepolitiken: förmögenhetsskatten avskaffas, arvsskatten avskaffas (i praktiken) för alla familjeföretag och lantbruk. Kapitalinkomsterna beskattas betydligt lägre än löne- (och pensions!-)inkomster, de i dagarna beslutna “rättvisa” inkomstskattesänkniningarna, lika procent för alla, innebär i praktiken att de verkliga låginkomsttagarna inte gynnas alls, de som har en liten lön får några tior per månad, medan höginkomsttagarna får några extra hundralappar.
Samtidigt höjer regeringen alla avgifter inom sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer, boende etc. Alla höjda avgifter indexbinds, medan exempelvis barnbidragen inte binds vid index.
Som rågan på självtillräcklighetens lass går vår statsminister ut med sitt profetiska budskap: Vi ska inte tala så mycket om de fattiga! Vi ska i stället minnas att så många har det så bra!
Samma statsminister som förbjuder sina regeringsmedlemmar att uttala sig offentligt i viktiga samhällsfrågor, som inte offentligt vill diskutera de stora sociala reformer som nu bereds.
Hur ska man få den nöjda majoriteten att inse, att den nuvarande tudelningen av samhället snart kommer att leda till ett samhälle där ingen – inte ens de rikaste – längre kan gå trygga och njuta av sina privilegier.
Claes Andersson
