Prekariatets krav på en villkorslös grundinkomst har väckt starkt motstånd i Finland.
Efter Euromayday-demonstrationen i maj 2006 blev frågorna om prekariatet och grundinkomsten slutgiltigt en del av den finländska samhällsdebatten. Alla parter från kvällstidningarnas kolumnister till statsminister Matti Vanhanen gjorde sitt bästa för att skjuta tanken om en villkorslös grundinkomst i sank och uttryckte sin oro för de snuttjobbande ungdomarnas psykiska tillstånd.
Vänstern och De gröna hade redan flera år tidigare tagit frågan om någon sorts grundinkomst på sin agenda och strävat efter att fästa uppmärksamheten vid krisen i den traditionella regleringen av arbetsmarknaden. Det nya i den offentliga debatt som Euromayday väckte var dock det att grundinkomsten nu lyftes fram som ett krav på ersättning för deltagande i den samhälleliga produktionen och att den uttrycktes av arbetskraften själv. Den samhälleliga produktionen sträcker sig utanför arbetsplatserna, den sker överallt i samhället, och det är omöjligt att mäta den med den tid som använts till lönearbete.
Grundinkomsten presenterades som ett krav på ett nytt slags socialskydd till följd av förändringarna inom produktionen. Denna förändring kommer också fram i att till exempel Europeiska unionen och OECD erkänner att organiseringen av mänskliga relationer, investeringar i utbildning, forskning, kultur, hälsa och motion utgör centrala källor för ekonomisk tillväxt.
När vänstern och de gröna behandlade frågan ledde kravet på en grundinkomst inte längre än till en änd- och meningslös diskussion, eftersom partierna saknade förmågan till en sträng analys av förändringarna i det kapitalistiska produktionssättet och var oförmögna att skapa en politisk process som skulle främja den nya arbetskraftens krav.
Produktion
utan kapital
För oss innebar prekariatet inte en ny specialgrupp av miserabla och fattiga individer som borde räddas av staten och de moraliskt utvecklade mönstermedborgarna. Redan långt före Första maj 2006 hade vi lanserat begreppet ”prekariat” för att analysera förändringen i klassammansättningen i den kapitalistiska ackumulationens nya form och för att förena alla de människors kamper som vill bli av med ett osjälvständigt arbete under kapitalets kommando, alltså lönearbetet och olika former av slavarbete.
Prekariatet vill inte ha ett livstidsstraff i form av stadigvarande lönearbete och litar inte på arbetet, eftersom det vet att kapitalet är intresserat av arbetarens liv bara för att höja sitt eget värde.
I ledaren som publicerades i tidskriften Perustulo.Nyt före EuroMayDay 2006 gav vi följande definition av prekariatet:
”Prekariatet behöver inte gnissla tänder eller bli tiggarmunkar i klasskampen eftersom dess rikedom är omätbar. Det lever och producerar snarare trots kapitalet än tack vare det. Prekariatet exploateras för att det har något som kan exploateras. […] Prekariatets kraft ligger uttryckligen i dess vilja att frigöra sig från lönearbetet, att leva ett rikt liv och få lite variation till arbetsplatsernas enformighet. […] Om prekariatet inte kunde leva och producera utan kapital och lönearbete skulle det nuvarande snuttifierandet av livet inte vara möjligt.”
Att öka människornas autonomi visade sig vara ett alltför fräckt krav ur lönearbetssamhällets perspektiv, i synnerhet då det riktades direkt mot idén om arbetslön. Debattörerna var helt beredda att förstå de stackars snuttarbetarna, förutsatt att de gav upp sin frihet och blint började tro på arbetslönens saliggörande effekt. Man försökte ständigt förvränga prekariatets krav till krav på ett återvändande till arbetsplatsen, till ett stadigvarande och tydligt mätbart arbete, även om det för oss framför allt handlade om en möjlighet att slippa lönearbetet och att utöka levnadsmöjligheterna oberoende av löneinkomst.
Vi betraktade aldrig grundinkomsten som ett revolutionerande krav utan som ett taktiskt krav för att förbättra arbetskraftens autonomi och förhandlingsställning i kapitalismens nya utvecklingsfas. Reaktionerna efter första maj 2006 antydde dock att kravet på en inkomst som inte var beroende av lönearbete ifrågasatte hela arbetssamhällets grund och rentav själva kapitalismen. Såväl vänstern som högern ansåg sig vara tvungna att omedelbart fördöma kravet på en grundinkomst som moraliskt suspekt och rationellt ohållbart, eller att det enbart borde betraktas som en teknisk reform som främjar samhällets kohesion utan ett element av klasskamp såsom de gröna gjorde.
Högern gav i sin tur ordet till flera auktoritära ekonomister, som försökte visa hur grundinkomsten skulle förstöra hela landets ekonomi och fördärva ungdomens arbetsmoral samt lämna de växande pensionärsskarorna vind för våg, eftersom de unga dagdrivarna med hjälp av grundinkomsten skulle flytta till stränderna i Indonesien i stället för att ta hand om de gamla.
Grundinkomstmotståndarnas oro för att människor med grundinkomst inte längre skulle vara intresserade av arbete avslöjade att de som talar för en arbetsetik inte själva tror på sin sak. Enligt den nyaste finska arbetslivsbarometern ligger människornas uppfattning om arbetets meningsfullhet på en mycket låg nivå, rentav lägre än under den ekonomiska depressionen på 1990-talet.
Som vanligt kom De gröna snällt med exakta kalkyler och presenterade en modell med en grundinkomst på 440 euro som skulle sporra till arbete och förbättra ekonomins funktion. Den gröna grundinkomsten är i teorin villkorslös men inte i verkligheten, eftersom den är så liten att man inte klarar sig på den utan att jobba och leva i tukt och Herrans förmaning. De gröna betonade också ständigt att deras modell inte skulle ändra den existerande inkomstfördelningen det minsta.
Stadsrummet
i centrum
Inför strävandena att ta frågeställningen i besittning har det blivit viktigare att granska de vardagliga kamper genom vilka människor skapar sin egen ”grundinkomst” medan de lever och rör sig i stadsrummet. Grundinkomst innebär framför allt möjligheten att leva oberoende av arbetsinkomster i en modern metropol. Därför har den med tanke på arbetskraftens autonomi, en avgörande betydelse i dag, eftersom kontrollen och övertagandet av den samhälleliga produktionen framför allt bygger på att lösgöra förutsättningarna för livet i stadsrummet från de människor som lever där och att lansera dem på marknaden, så att de bara kan köpas med pengar.
Grundinkomsten har framför allt gett oss en möjlighet att överföra kamperna från stängda anstalter, såsom fabriken och lönearbetet eller skolan och studiestödet till ett samhälleligt rum, där produktionen enligt oss sker i dag. Även de traditionella arbetsstrider som arbetstagarna under de senaste åren lyckats vinna, har i högre grad baserat sig på att utnyttjandet av medierna och stadsrummet. Exempel på dessa är den globala rörelsen Justice for Janitors och de konkreta kamper som svenska SAC bedrivit för invandrares arbetsrättigheter. Vi tror inte att kamper som är väsentliga med tanke på kapitalismen längre förs i pappersfabrikerna utan i metropolens rum. Vi har bland annat analyserat husockupationer ur det här perspektivet:
”I dag får kapitalet sina största vinster från organiserandet av människornas inbördes relationer och från ekonomiska sektorer som baserar sig på utnyttjandet av den gemensamma intelligensen. Därför är platserna för mänskligt umgänge, dvs. centrumområdena i storstäderna, det dyraste som kapitalisterna äger. […] Om ställena i metropolernas centra är det dyraste som kapitalet äger, är det mest effektiva sättet att försvaga den kontroll som kapitalet riktar mot samhället att attackera dem.” (Megafoni-Helsinki, ”When the World is not Enough…”).
Frågan om grundinkomsten konkretiseras i de vardagliga kamperna om övertagandet av utrymme och pengar i stadsrummet. Vi har aldrig betraktat den som en uppifrån dirigerad reform. Dess innehåll är en öppen kampfråga. Till exempel i General Intellects Vasemmisto etsii työtä (Vänstern söker arbete) som utgavs våren 2008 skriver vi att dessa kamper främst handlar om arbetskraftens strävanden efter ett bättre liv, eftersom de samtidigt är väsentliga med tanke på attacken mot det kapitalistiska kommandot. Grundinkomsten innebär för oss en ny form av strejkrätt och möjlighet att fly från outhärdliga förhållanden.
Skribenterna har varit med och startat diskussionen om prekariatet i Finland och engagerat sig i EuroMayDay-nätverket.
Miika Saukkonen, Jussi Vähämäki, Eetu Viren
