Henrika Andersson.
Den gångna sommaren började jag i Hangö där Teaterdagarna en gång i tiden startades av Antonia Ringbom. Festivalen växer för varje år, nu rullar maskineriet med yngre förnyade krafter. Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter.* De som deltar gör det av lust och egen fri vilja (och med stöd av Kulturfonden, maskrosornas mull).
En dryg månad senare fick jag uppleva Nordens första novellfestival i Åmål i Sverige. Evenemanget var en del av Bokdagarna i Dalsland, bestående av tre dygns litterära festligheter. Nordens alla länder var representerade, temat var gränslösa möten, vilket i ett nötskal kunde beskriva också min upplevelse. Sporadiska anteckningar i min dagbok:
”Den svenska regnbågen har sällan lyst lika klart, suger i mig mångfalden av kulturer, röster, personliga berättelser som berör. Rådjurskvinnan (Inger) Edelfelt låter oss landa i den djupgröna skogens mossa omslutna i doften av övermogna nypon. Hanne Örstavik flyger oss upp till Norge och ner i kolgruvans förrädiska mörker, Pia Juul, Bengt Berg, Markus Birro, Jonas Karlsson och många fler – hos samtliga finns modet att mötas. Alla kommer de med sin egen kappsäck av drömmar, erfarenheter och berättelser som de frikostigt delar med sig av. Här finns allt från sjömanssäck till ihopvikta vaxdukar eller portfölj med lönnfack där historierna strömmar ut, fyller och överrumplar oss … jag känner mig lycklig och bortskämd som ett barn vid glasståndet”.
Eftersom jag var inbjuden som avec till min författarsambo, fick jag möjligheten att uppleva evenemanget både från in- och utsidan. Stämningen under författarpresentationerna var generös och uppriktig. Det var personliga möten där varje författare hade en timme till sitt förfogande att läsa och berätta om sitt arbete. Deltagarna togs från början väl omhand och säkert bidrog det till trivseln att de inbjudna erbjöds möjligheten att resa med familj.
Så hur får man allt det här att gå ihop? För vem som helst begriper att intäkterna för de givetvis så gott som fullsatta salongerna inte kan täcka boendekostnader och arvoden för ett tjugotal inbjudna? Just det, en maskrosmänska har varit i farten. När Anita K. Alexandersson för åtta år sedan gick i pension, beslöt hon sig för att ägna sin tid åt sin passion – litteratur och författare. Det började småskaligt och har under åren vuxit sig till en uppmärksammad och högklassig sommarfestival. Bakgrundsteamet jobbar med planeringen o.d. under hela året, samtliga medverkande på plats är med på frivillig basis. Författarna möts med glädje och respekt och publiken strömmar till Håverud där själva Bokdagarna äger rum. Detta gagnar såklart alla parter (turismen ökar och kommunen får synlighet) men utan dessa maskrosmänskor skulle många av såväl Finlands som Sveriges sommarevenemang inte äga rum. Det är sällan buseblommorna som hörs eller syns i mediatutorna och -rutorna, de har fullt upp med att sitta vid telefonen eller på möten för att få det hela att gå ihop.
Det är trösterikt att veta att det blir sommar igen, att maskrosorna har starka rötter som till och med tål att trampas på. De reser sig igen, tränger genom murar av byråkrati och asfalterade uppfattningar om vad som är lönsamt. De går inte att utplåna, snart sticker de upp sina nosar igen och tar plats.
”Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset när sommarn är slut”. (Carl Antons visa Maskros och tjärdoft.)
* Fakta om maskrosen från Wikipedia.
Henrika Andersson
