Bryssel är numera vårt närmaste utland, det finns många som inte ens närmelsevis kan gissa hur många gånger de varit i staden, många som för länge sedan slutat att köpa belgisk choklad för dem där hemma. En stad som

S:t Petersburg var för en del finländare i tiden (men inte alls så många), eller Stockholm.

Dehär flitiga resenärerna rör sig mest inom det inte helt obetydliga men dock begränsade område som EU lagt beslag på, en stad i staden som med sina massiva byggklossar med metall- eller granitfasader bjärt skiljer sig från den omgivande belgiska verkligheten, som ofta består av prydliga bostadshus i tre våningar.

En del av de flitiga resenärerna har redan märkt att de, fast de mest rör sig i EU-kvarteren, är inkvarterade i andra kommuner med namn som Etterbeek eller Schaerbeek, namn som visar hur Bryssel efter att ha blivit huvudstad började expandera till den omgivande flamländska landsbygden där en bäck kunde vara kommunens viktigaste signalement (nu får man nog leta förgäves efter bäckarna). Men dehär kommunerna är fortfarande självständiga och har sin egen planering, vilket bidrar till att stadsbilden är splittrad. Inte riktigt så att alla 18 kranskommuner skulle ha sitt eget centrum med tornhus, men något ditåt.

Men också om det gamla Bryssel var litet var det rikt. Det ser man på Grande Place, speciellt tydligt om man sitter på bistron, granne till huset Svanen där Marx och Engels satt och skrev Kommunistiska manifestet. Bistron med sina bastanta bord av obehandlat trä ser ut ha funnits här redan på den tiden, och man kan tänka sig att de båda herrarna alltemellanåt tog sig en paus i skrivandet just där. När man ser guldornamenten på husen mittemot kan man mycket väl tänka sig hur tankegångarna gick: en del har onödigt mycket pengar när de slösas sådär onyttigt, medan andra har alldeles för lite – det borde man ändra på. Stamkunderna på bistron i dag är inga rika borgare utan äldre män som samlas för att diskutera vad som hänt sedan senast.

Kanske de kunde kallas proletärer, fast ordet säkert skulle vara främmande för dem.Men visst, ett ståtligare torg än Grande Place är inte lätt att hitta. Här kom också den stora gran till sin rätt, som Helsingfors i många år juletid sände till Bryssel. Nu lär den traditionen ha tagit slut, kanske det inte länge finns tillräckligt höga granar i Helsingfors skogar?

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.