959

Olle Sahlström har haft sina konflikter med LO i Sverige. I dag hävdar han att de nordiska facken måste bryta sina band med partierna.

Olle Sahlström har varit den svenska fackföreningsrörelsens Gossen Ruda (eller Kimmo Kevätsalo), speciellt under åren kring millennieskiftet. Han satt då i LO-borgen i Stockholm med ett uppdrag som bl.a. innebar att han skulle fundera på framtiden. Det gjorde han och blev alarmerad. Och slog larm.

Resultatet blev en ordentlig konfrontation med LO-ledningen. En person på LO-sidan tycker att det verkade som om Sahlström skulle ha provocerat extra för att få sparken – speciellt genom de tre nyckelromaner han skrev.

Men till slut blev det en uppgörelse, och nu har stormen lagt sig och Sahlström medverkar t.ex. i LO-tidningen.

Själv säger han också att konfrontationens tid är förbi. Han har ändå inte förändrat sin uppfattning om behovet av radikala förändringar inom facket, nu senast uttrycker han den i sin färska bok I skuggan av en storhetstid.

– Jag kritiserade den auktoritära traditionen inom arbetarrörelsen i artiklar och böcker. Jag debuterade 1998 med Den röda patriarken och sedan kom Don Emelios badkar och Borgen. Böckerna fick LO-ledningen att reagera och jag kände snabbt is­kylan från den närmaste omgivningen. När jag i artiklar år 2003 kritiserade LO:s symbiotiska samverkan med socialdemokratin rörde jag vid maktnavet och kunde inte längre stanna kvar. Jag hade byggt upp LO-Idédebatt för landsorganisationens idépolitiska verksamhet och konflikten ledde till att LO-ledningen lade ned hela den verksamheten.

Sedan hade jag inga uppgifter och fick gå hemma i två år med full lön. Först efter dessa två år, som var ganska svåra för mig, kom vi till en lösning som innebar att jag slutade på LO 2005. LO hade nog försökt ge mig sparken och tillsatt en utredning om begreppet lojalitet, men juristerna kom fram till att begreppet var alltför luddigt för att kunna användas i det här sammanhanget.

Det här verkar inte vara något som han själv längre har behov av att tala om, det är jag som vill veta hur det gick till, det var ju den processen som gjorde Sahlström till ett begrepp.

– Nu har jag ett ganska gott förhållande till olika fackförbund, bl.a. till transportarbetareförbundet som gav ett stipendium för den senaste boken, I skuggan av en storhetstid.

Vilket är fackets mål?

Det är den boken, som kom ut i augusti, som han framför allt talade om vid ESF i Malmö där han hade fem framträdanden i olika sammanhang.

– Boken handlar om behovet av att de fackliga organisationerna gör klart för sig vilken deras främsta idé är – nu är målet ofta otydligt för anställda och medlemmar.

Några av Sahlströms rekommendationer:

•    gör rekryteringen av nya medlemmar till en huvudfråga

•    bygg starka arbetsplatsorganisationer

•    samarbeta med invandrarföreningar

•    skapa särskilda strukturer som fackliga centra för arbetslösa.

I socialforumet deltog fackföreningar flitigare än tidigare.

– Det finns ett ökat fackligt intresse för medverkan i sådana här sammanhang.

Medlemsförlusten har skapat en oro som leder till att många fackförbund söker sig utåt. Ännu för sex år sedan skulle ett såhär brett deltagande ha varit omöjligt. Jag har talat med många fackaktivister här. En del av dem är förvirrade och förstår inte detta öppna sätt att arbeta. Men det är en god kris för facket, det kan leda till en omprövning. Jag hoppas på en dialog mellan sociala rörelser och fackförbund.

Facket krymper

Enligt Sahlström befinner sig fackföreningsrörelsen i en kris i de flesta länder i Europa. Fackets karaktär och struktur varierar, men kristecken kan skönjas nästan överallt.

– Fackets medlemsantal sjunker och numera är bara 25 procent av de anställda i Europa organiserade. Samtidigt är demokratiska och kämpande fackförbund nödvändiga för ett demokratiskt samhälle. Vidare växer klyftan mellan arbetar­eliten, som domineras av vita män och som fortfarande hör till facket, och de oorganiserade tillfälliga arbetarna, som ofta är invandrare. Arbetsgivarna kan spela ut de två grupperna mot varandra och det uppstår en social dumpning av löner och arbetsvillkor.

Också därför är frågan om migrantarbetarna central för fackföreningsrörelsen.

Ett uttryck som Olle Sahlström gärna citerar är att facket numera är ”male, pale and stale”, manligt, vitt och förstelnat, det styrs av äldre vita män och är hierarkiskt organiserat. Ska det kunna försvara dem som mest behöver det måste det genomgå en radikal förnyelse.

För att göra boken reste han omkring i Europa under två års tid för att finna fungerande exempel på en facklig förnyelse – eller på en återgång till gamla beprövade arbetssätt från förr, när facket ännu var kämpande. Det är de senaste årtiondenas institutionaliserade fackföreningsrörelse som han misstror, ”servicefacket”, som nog betjänar sina medlemmar men inte kämpar för inflytande över arbetet. I boken ger han exempel på det nytänkande han mött på olika håll.

Det nytänkandet har han funnit t.ex. i Spanien, där Comisiones Obreras, den största fackcentralen med anor från kampen mot Franco, byggt upp ett omfattande nätverk av informationscentra för migrantarbetare, där alla är välkomna, också papperslösa. Till den delen är arbetet illegalt, det finns en lag som förbjuder stöd åt dem, men det struntar man i. Man ger rättslig hjälp, bistår i fackliga frågor och förmedlar socialt bistånd. Comisiones Obreras ledde 2005 en bred allians som genom sin kampanj genomdrev amnesti för över 600 000 utländska arbetare som befann sig illegalt i landet.

Problem i Östeuropa

Sju av de 18 länder han besökte ligger i Östeuropa. Där är fackets situation speciellt problematisk och medlemsförlusten är stor. Det speglar både fackets gamla band till staten och den nya nyliberala ekonomin där arbetsgivarna gärna gör sig av med fackanslutna. Sådant sker också i Polen, där ändå Solidarnosc i tiden spelade en hedersam roll i frigörelseprocessen.

– Dessa länder har ofta en svag demokratisk tradition, ett begränsat civilt samhälle, en svag rättsstat och omfattande korruption. Vilken roll ska fackföreningarna ha i sådana samhällen? De borde inte bara försvara medlemmarnas intressen utan också vara med om att bygga upp demokratin.

– Solidarnosc var i tiden mer en politisk frihetsrörelse än en fackföreningsrörelse. Man har senare försökt tvinga fram en stark tvåpartsmodell, men arbetsgivarna undviker förhandlingar på en nationell nivå. Utan en organiserad motpart är det svårare att motivera arbetstagarsidan.

Olle Sahlström understryker att man inte ska klumpa ihop dessa länder – skillnaderna mellan dem kan vara enormt stora, det ser man när man jämför t.ex. Ungern och Slovenien.

– I Slovenien med dess bakgrund i den rådssocialistiska medbestämmandetraditionen hade fackföreningarna en friare ställning än t.ex. i Ungern och speciellt i de baltiska staterna. I Slovenien råder i dag inte facklig splittring, medan det i Ungern finns 6–7 fackliga centralorganisationer. Vid själva uppbrottet från socialismen i Slovenien spelade fackförbunden en pådrivande roll som fackliga organisationer, inte som en politisk rörelse, som Solidarnosc i Polen.

Också i Västeuropa är skillnaderna stora mellan förhållandena på arbetsmarknaden i olika länder. I Frankrike är organisationsgraden mycket låg, men det hindrar inte fackförbunden från att ha ett stort inflytande, speciellt i förhållande till staten. Det finns en militant tradition som inte förutsätter medlemskap i facket. Detta fungerar som en fri och självständig mellanhand mellan staten och de anställda. Inte heller i Spanien har de formella organisationerna varit så viktiga som i Norden.

– Det beror på en annorlunda ekonomisk utveckling. I Spanien och Frankrike fanns det länge mest hantverk och familjeföretag, medan storindustrin utvecklades snabbare i Tyskland och Sverige. De stora arbetsplatserna har varit fackets viktigaste fästen, men de är inte längre så starka heller här hos oss. Det har funnits stora fabriker och varv i Stockholm och här i Malmö, men många är borta.

Olle Sahlström ser i alla fall vissa ljuspunkter: En är organiseringen av migrantarbetarna. En annan är den europeiska fackliga samordningen, som EMF inom metallbranschen. En tredje är strävan efter att bygga allianser med andra grupper och sociala rörelser. Tyska IG Metall har t.ex. en speciell avdelning för kontakter med andra organisationer och de har nära kontakter med Attac. En fjärde är arbetet på olika håll för att utveckla former och strategier för politiskt inflytande.

Nyliberala sossar

En femte är frigörelsen från partibindningar. Här beklagar Olle Sahlström att den frigörelsen inte skett i Sverige.

– Svenska och norska LO är de sista entusiasterna för symbiosen mellan facket och socialdemokratin. Den historiska stigen mellan LO-borgen och regeringskansliet är vältrampad och det har satt sina spår. Man har tagit makten för given och sådant korrumperar.

Samarbetet är farligt också för den skull att det skett en nyliberalisering inom socialdemokratin i Sverige.

LO-ledningen har haft svårt att ta den kritik som Olle Sahlström framfört, men det har inte varit på samma sätt på de olika förbunden.

– I takt med medlemsraset har förbunden börjat inse behovet av förnyelse och lyssnar på kritiska röster. Dessutom har LO försvagats och spelar inte alls samma tunga roll som för 20–30 år sedan. Genom sammanslagningar har det bildats stora förbund som tar sig en självständigare roll. Det samma har skett i Tyskland och England.

Olle Sahlström befarar dock att medlemmarnas röst kommer att försvagas i dessa megaförbund.

Peter Lodenius