Frågan aktualiserades vid Trygve Söderlings disputation nyligen där han lade fram sin avhandling Drag på parnassen, som i två digra volymer undersöker dels fyra finlandssvenska 60-talsromaner av Christer Kihlman, Jarl Sjöblom, Marianne Alopaeus och Ulla-Lena Lundberg, dels refererar och analyserar den så kallade modernistdebatten som fördes företrädesvis i Vasabladet år 1965, där några unga medlemmar av FBT-gruppen, inspirerade av bland annat Johannes Salminen – bland dem jag själv – gick i debatt mot Rabbe Enckells, Bo Carpelans och andra etablerade författares litteratur-, konst- och samhällssyn – den så kallade ”hallonbacksdebatten”.
Under den över två timmar långa infallsrika och intressanta diskussionen mellan disputand och opponent – docent Claes-Göran Holmberg från Lund – väcktes också frågan: fanns det något sextiotal överhuvudtaget? Eller är det fråga om en efterkonstruktion, en paradigmartefakt som förenklar och skymmer mer än den klargör?
För den som själv var ung då det begav sig finns en mängd faktorer som gör sextitalisten sällsynt opålitlig i försöken att beskriva ”vad som verkligen hände”, för att låna Pentti Saarikoski.
Dels är vårt minne selektivt, vi minns det vi minns, men inte det vi glömt eller förträngt. Det behöver inte vara någon medveten förvrängning. Det är bara så vi fungerar, vilket också är förskonande både för vårt samvete och vår mentala hälsa.
En annan förvrängningsfaktor finns i den mytbildning och den flora av anekdoter som vi själva skapat och okritiskt tagit till oss, och som gradvis och obemärkt förvandlats till våra ”sanningar.” Stod vi verkligen alla utanför Sovjets ambassad vid Praginvasionen 1968? Såg vi verkligen den sovjetiska Gulagverkligheten och tog vi verkligen rakryggat ställning till alla grova mänskorättskränkningar och alla de massmord som vi ändå kände till när vi stod med vodkaglaset i handen på banketten i Moskva, på sextiotalet, då det begav sig?
En tredje förvrängningsfaktor har att göra med, att det inte är lätt att i efterhand avgöra hur stor del av vår entusiasm, idealism och aktivitet helt enkelt betingades av att vi var unga (och allvetande och omnipotenta!) och hur stor del som verkligen handlade om ”sextiotalet” – hela den världs- och samhällspolitiska situation som handlade om den nyupptäckta fattiga delen av världen, om Vietnamkriget, om den svarta medborgarrörelsen i USA och om den frihetslängtan som spred sig, mycket tack vare den nya kommunikationsteknologin och de nya massmediala profeterna, Marshall McLuhan, Herbert Marcuse, Göran Palm, Jan Myrdal och många många andra.
Och om man kunde tala om ett ”sextiotal”, vad bestod det av, hur kan det definieras och bestämmas?
Enigt ett hegelianskt (dialektiskt) sätt att tänka måste varje historisk process förstås mot bakgrunden av de historiska skeenden som föregått den, som en reaktion gentemot det som föregått. I Finland var efterkrigstiden en tid av återhämtning, återuppbyggnad, kärva ekonomiska villkor, stor kollektiv och individuell sorg och bearbetning av krigets trauma. Samhället fungerade fortfarande enligt en hierarkisk militär modell – femtiotalet kännetecknades av auktoritetstro, patriarkaliska strukturer såväl i samhället, arbetslivet som i familjen.
När den värsta materiella nöden och bristen småningom övervanns började kraven på mera frihet, mera öppenhet och mera jämlikhet och medbestämmanderätt bli allt starkare. Den unga generationen krävde rätten att ifrågasätta och bilda sina värdesystem, sin egen moralkodex, sina egna tabun och regelverk. Och också rätten att bryta mot sådana regler och synsätt som inte hade nån rimlig funktion i samhället och samlivet.
Så har jag uppfattat sextiotalets radikalism som en reaktion gentemot ett förstelnat, auktoritetstroende och hierarkiskt femtiotal. Att också litteraturen, estetiken, etiken och naturligtvis synen på vad som fick skrivas och formuleras drogs med i den strömvågen är naturligt.
När det gällde de finlandssvenska lyriska modernisterna, Edit Södergran, Gunnar Björling, Henry Parland, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell var de alla utomordentligt nyskapande och originella poeter, sinsemellan mycket olika, som på olika sätt berikade vår lyriska tradition. I deras kamp mot den föregående generationen av traditionalister, med Bertel Gripenberg i spetsen, hade argumenten och invektiven varit nog så hårda och dräpande. Den gången gällde det diktens form – rimmad eller ”fri” – och graden av ”högtidlighet” och fosterländskhet.
Om man som jag anser, att sextiotalet kan förstås som dels en världsomspännande frigörelse från politiskt åsiktsförtryck och förlamande repressiva system, och i vårt eget land som en naturlig reaktion på efterkrigstidens slutna och förmyndaraktiga klimat, ja då tycker jag att man nog kan tala om ett ”sextiotal”. Om det sedan startade år 1965 och slutade i medlet på 1970-talet är en definitionsfråga som kanske inte är så viktig.
När det gällde modernistdebatten handlade den inte om en kritik av de stora finlandssvenska modernisternas egna verk (Björling och Diktonius hörde till min ungdoms husgudar) utan om den hegemoni som det centrallyriska idiomet tillskansat sig, och som postulerade hur den nya dikten skulle se ut för att ”duga.” Dikttitlar som Kihlmans ”Munkmonolog” och Bengt Pihlströms ”Askes” säger mycket om vad de unga ville uttrycka och hurudan dikten förväntades vara.
Sedan måste man komma ihåg att ifrågasättandet av hela vår samhällsstruktur, socialpolitiken, behandlingen av olika minoriteter, bland dem psykpatienterna, de bostadslösa, fångarna, de sexuella minoriteterna för att inte tala om jämställdhetsfrågorna och den nyvaknande feminismen, det var dehär ifrågasättandena som var sextiotalets själva grundbult.
Kravet på en mera tidsmedveten och vardaglig dikt var ett led i den allmänna frigörelsen från trånga normer och kreativa tvångströjor.
Trygve Söderling har med sin omfattande och synnerligen läsbara avhandling synliggjort viktiga delar av sextiotalets revolt och reaktion. Vi som satt och lyssnade på disputationen kunde mycket väl ha fortsatt debatten där den bröts år 1965. Jag fick faktiskt lust att stiga upp säga: Jag tycker fortfarande att du hade fel, Bo!
Claes Andersson
