iksdagsledamoten Sanna Perkiö (saml) presenterade förra veckan ett nytt lagförslag i syftet att hjälpa finländska bildkonstnärer. Detta skulle ske genom sänkta skatter på så kallade första gångens konstinköp för företag och offentliga instanser. De lägre skatterna skulle också gälla donationer som stöder den finländska nutidskonsten.

Konstnärerna skulle genom ökad försäljning få inkomster och synlighet, museerna skulle locka till sig mera pengar att köpa in konst för och dessutom skulle staten tjäna på den livligare marknaden. Vid presskonferensen var åsikterna tydligt positiva; alla parter verkade glädjas över att vårt land har åtminstone en konstvän i riksdagen.

Men redan efter en snabb granskning anar man två problem bakom en rätt slarvig fasad, två väsentligheter som ger förslaget en annan och mindre trevlig skepnad: problemet med lönsamheten som högsta värde och den mera grundläggande problematiken som berör inte bara konstnärerna utan även konsten i sig.

Perkiö talar med känsla om den usla situation som de fria konstnärerna befinner sig i, men vill ändå inte ens tangera tanken att hjälpa dem direkt, ge dem personligt erkännande, utan vill i stället forcera in dem i företagsvärlden, om så endast som små målarpojkar och -flickor vars primära uppgift blir att dekorera väggarna; tankesätt som detta vill köra varenda människa ännu ett steg längre bort från hennes egen frihet och skaparförmåga, mot en allt hårdare arbetsmoral och självutplåning för arbetsgivarens bästa. Hur är det möjligt att ingen opponerar sig? Ingen vågar ens nämna den banala men ständigt aktuella frågan: Varför ges stödet inte direkt åt dem som är i behov av pengarna?

Perkiö verkar ha en klar uppfattning om vad ”modern konst” är, och tydigen är det något rätt homogent och anonymt, eftersom det skall passa som hisskonst. Antagligen skulle åtminstone en handfull av våra  konstnärer opponera sig. Men om lagförslaget går igenom, så kommer konsten att vara mer eller mindre tvungen att vridas mot det intetsägande uttrycket, om det då är enda sättet för konstnären att garantera sin utkomst. Detta leder i sin tur med säkerhet till att vissa konstnärer  kommer att ta avstånd från det hela. Konstvärlden ter sig nog tillräckligt drabbad utan ytterligare splittring. Att arbetarna på grund av en trevligare arbetsmiljö möjligtvis orkar arbeta ännu mera än nu, att Kiasma får mera pengar och att staten tjänar på det hela känns som en rätt klen tröst. Vill vi göra företagen till den enda egentliga auktoriteten, till och med då det gäller konst? Är det inte viktigare att konsten visas i en fördelaktig omgivning än att största möjliga antal människor ser den i en miljö som inte gör verken rätta?

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.