– Kritikerna har inte läst min bok så politiskt som jag velat, säger Åsa Linderborg.
Åsa Linderborg fick ifjol stor uppmärksamhet och mycket beröm för sin självbiografiska barndomsskildring Mig äger ingen. Då den finska översättningen Minua ei omista kukaan kom ut förra veckan gav hon intervjuer i Helsingfors.
– Journalisterna frågar samma sak i Sverige, Norge, Finland: Varför skrev du den här boken? Vad skulle din pappa ha tyckt? Vad tyckte din mamma? sade Linderborg efter intervjustafetten.
För ett par veckor sen såg jag Linderborg diskutera tabun och självbiografier med bl.a. Carl Johan De Geer på Göteborgs bokmässa, och då sa hon:
– Om min mamma varit död hade boken blivit bättre.
Vilket säkert stämmer, nu har mamman en ganska undanskymd roll i boken, men jag refererar ändå till uttalandet som makabert.
– Självklart hade den det. Men när jag sa det blev folk alldeles dödstysta. Jag hade trott att de skulle skratta!
Tidskrifter utan status
Om två veckor kommer Linderborg till Finland igen, hon ska uppträda på Helsingfors bokmässa och på det tidskriftseminarium som ordnas dagen innan. Men då handlar det inte om boken utan om kulturtidskrifter.
– I Sverige har kulturtidskrifter ingen status. De finns, de är många, kanske bra, men de har ingen spridning. Kulturtidskriftsmarknaden är svag, den köpstarka medelklassen nöjer sig med Dagens Nyheter och livstilsmagasin.
– Den kulturjournalistik som säljer idag är konsumentupplysning – att dela ut stjärnor till filmer.
Linderborg är själv en av redaktörerna för Tidssignal, en vänsterorienterad pockettidskrift som kommer ut med tre nummer om året – nästa har temat ”Anti-kommunism”. Hon startade tidskriften 2005 tillsammans med sina f.d. kolleger från universitetet.
Tidssignal vill fånga hela den svenska vänstern, ett projekt som kanske inte är så omöjligt som det låter:
– Sekterismen som slog sönder vänstern på 70-talet är över. Vi är så få nu, att man måste vara rädd om dem som vågar ta ställning.
Linderborg säger att det i Sverige inte finns en enda politisk kulturtidskrift med stor spridning. Tidigare fanns Ordfront, men ett stort bråk, orsakat av DN, tog nästan kål på den. Dagens Ordfront är inte samma sak.
– Opinionsbildningen i Sverige är speciell för att nästan all press är borgerlig – och största delen ägs av Bonniers. Vi har världens starkaste socialdemokrati – men den har ingen press. Aftonbladet där jag jobbar har en ledarsida som är socialdemokratisk, och en kultursida som är vänster. Men vi är de enda.
Linderborg har jobbat för Aftonbladet i flera år, de senaste två åren som fast anställd, och de senaste fyra månaderna som biträdande kulturchef. Hur är det? frågar jag.
– Det är mycket jag inte kan berätta. Jag känner att det finns ett tryck att kommersialisera våra kultursidor. Och det försöker jag motverka.
Bland annat ansvarar hon för samhällsdebatten på Aftonbladets kultursidor.
– Det finns en ängslighet bland de intellektuella i Sverige, en rädsla för att ta ställning. Liksom i hela Europa, ja hela världen. Irakkriget gick åt helvete, och nu den nyliberalistiska ekonomin. Samtidigt finns det inga sociala rörelser. De intellektuella vet inte vad de ska tycka.
Den svenska vänstern kritiserar Linderborg för att vara banal i sina analyser.
– Irakkriget handlar om väldigt mycket annat än att Bush är dum i huvudet.
Hon efterlyser bättre analyser av det militära maktspelet och de ekonomiska krafter som lett till finanskrisen.
– Vi har också ett väldigt hårt debattklimat i Sverige. Vågar man sticka ut hakan får man vara beredd att få på käften. Häromdagen blev jag jämförd med Ulrike Meinhof i Expressen.
Man kan ju bli upprörd över att jämföras med Meinhof. Men det är ändå bara ett namn. Jag har googlat på ”Åsa Linderborg” och måste säga att jag överraskades av hur många olika mer eller mindre politiska termer som kan fogas till -fitta.
Avradikaliserande kritik
När jag lyssnade på Linderborg och De Geer i Göteborg var de båda missnöjda med sina recensioner, inte på grund av uteblivet beröm, utan för vinklingens skull.
– Ingen har läst min bok så politiskt som jag velat. Man kan som kritiker avradikalisera en bok, sa hon då.
– Min bok handlar ju om klassamhället, men recensenterna ville att den skulle handla om alkoholism.
Speciellt riktar hon sin kritik mot Stockholmspressen, och demonstrerar hur de reagerar om någon försöker diskutera klass – hon sticker huvudet under bordet.
– Min bok är en trojansk häst, säger hon sedan belåtet.
En uppväxtskildring om en alkoholiserad pappa och en mamma som inte bara överger sitt barn utan dessutom går och blir riksdagsledamot är en bok många vill läsa. Samhällskritiken och analysen av klassamhället får de på köpet.
Hos läsarna känner Linderborg att hon nått fram med det hon ville säga. Många har hört av sig och sagt att boken fått dem att känna stolthet över att vara arbetarklass, eller över sina föräldrars liv, och öppnat samtal mellan generationerna. Ingen liten bedrift.
Seminariet ”Gift som läker – nordiska tidskrifter” 22.10. Linderborg deltar i paneldiskussionen ”Kulturtidskriften och det offentliga rummet i Norden” med Ivan Rod, Erkki Tuomioja och Siri Lindstad. Seminariet kräver förhandsanmälan. Se www.nifin.helsinki.fi
På Helsingfors bokmässa diskuterar Linderborg med Katarina Gäddnäs, Ivan Rod och Jan Arnald (också känd som deckarförfattaren Arne Dahl) kulturtidskrifternas roll i litteraturkritiken. Edith Södergran -scenen 23.10. klo 11.00.
Solveig Arle
