En text ur Susanne Ringells Vattnen, en novellsamling under arbete.

Det bor tattare vid Tissarens pott. De har en hel hoper med ungar som fladdrar för vinden likt kvinnornas tunna spetsförkläden, för den knottstinna vinden där vid potten. Ungarna är kvicka och spinkiga, men kvinnorna är sävliga och tjockmagade som våra bästa bönder och kakfyllda kommunalråd. Tung svart sammet böljar brett kring kvinnorna, och så det där lilla, ljusa spetsfrimärket ytterst, ovanpå allt hull och all sammet.

Man undrar, men det har man inget för.

Man funderar ibland över livet där på Tissarens backe, men man kan inte gå dit. Man har inget ärende. Man har inget klart och hållbart ärende, det är som rinnande, det är som grumligt och flimrigt allt det där med Tissarens. Ögonen flimrar när man far förbi. Ögonen känns som inbrottstjuvar, fast det inte finns något stängsel ens, ingenting byggt och tydligt avskärmande. Bara sly. Bara gles vägsly som växer som det vill.

Man tycker sig skymta en häst. En märr tycker man sig skymta när man far förbi, fast det inte är säkert att det finns någon märr. Ibland liksom finns den och ibland inte. Men grimma har den aldrig.

Kanske är det bara som man tycker att det hör till.

Det är magert och lite det som har letat sig ut i bygden från potten. Men namnet, att huvudmannen för folket där skulle heta Tissarinen, flög som en kardborre runt gårdarna förra sommaren och fastnade omgående hos alla. Det är ju inte ett särdeles vackert namn, men det kan vi inte lastas för, vi andra här i byn, vi som känner varandra sedan sekler och knappt behöver något ärende för att knacka på. Men det är inte som att vi har hittat på namnet själva, av illvilja eller så – för resten är det lite dåligt med fantasin här i trakten.

Det skulle vara Ecka då, men han är i militären, eller Bondas Erik men han gick och dog vintern innan. Svea på Lillstu var också rapp i truten och vig i tanken, men henne har bror hennes – som oförmodat flyttade hem från Sverige – täppt till och kväst. Nu hasar hon bara omkring med kaffepannan som en annan pannlapp, som en pannlapp själv hela hon, som om allting var för hett och brändes. Det är brodern som har skållat henne med sin ilakhet. Vi skulle gärna sätta honom på första bästa båt tillbaka till Sverige, men det är inte mycket vi kan göra, vi andra, när till och med Svea har gått bet.

Den enda som har båt här i byn är Tissarens. Där på potten. Det är en roddbåt som man till och med kan segla, bohuseka kallas den, jag beställde en korrespondenskurs i båtbyggeri från Hermods och slog upp.

Tänk att de inte har motor på den också, sa Ecka innan han for.

Jag har aldrig rott, men jag tror inte att man kan ta mer än fem årtag förrän man törnar mot andra stranden. Om man nu kan kalla det som omger ett sådant ynka vatten för stränder, det är ju som sagt bara en pott, och tjockt av näckrosor som säkert snärjer sig kring årbladen finns där. Ingen annan än Tissarens skulle ha kommit på att ha en båt där.

I pottens öga kan man nog ro, ro runt i cirklar, den är kanske inte större än en pupill men en pupill tar in hela världen.

Den som har en båt och vatten under dess köl är närmare Atlanten än den som ingen båt har.

På lediga kvällar, som jag har gott om ungkarl som jag är – och speciellt på vintern – har jag ritat ett sjökort över Tissarens pott. Jag har fantiserat, eller som jag tror att man gör när man fantiserar, men jag vet inte för allt är så verklig så. Där finns grynnor och farleder, där finns en hamn som heter Fjärran.

Det är så nära, Tissarens pott ligger strax utanför byn längsmed Kungsvägen, ett stenkast bara, men ändå är det ett fjärran, det är främmande och jag är liksom förlägen och får det inte ur händerna. För det är klart att jag skulle vilja överräcka sjökortet åt Tissarens – helst åt Tissarinen själv, men ingen av oss vet vem av de stövelklädda männen som ligger i slokhattar i skuggan på backen som är Tissarinen, om han alls existerar – men jag kommer mig liksom inte för.

Att om man skulle få sig en seglats.

Med det vitaste vita förklädet av spets som segel.

Kanske kan jag sticka mitt sjökort åt något av de kvicka barnen, så där i farten bara, om vi råkas på bron. Säga För hem åt pappa. För åt kapten.

Susanne Ringell

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.