Regissörsbröderna Ethan och Joel Coen har ända sedan sina första filmer på 1980-talet haft ett brett register, med allt från screwball komedier som Raising Arizona, till film-noir inspirerade thrillers som Miller’s Crossing och finstämda genreöverskridningar som Barton Fink. Att brödernas noiriga fjolårssuccé No Country for Old Men uppföljs med en tragikomisk underrättelsetjänstkomedi – Burn After Reading – måste därför närmast ses som väntat.  Burn After Reading handlar om den besvikna, avskedade CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich), vars halvfärdiga memoarer hittas av två gymanställda. Dessa tror sig ha kommit över ett hemligstämplat underrättelsedokument som de tänker omsätta i dollar. Kring det i verkligheten intetsägande dokumentet tätnar snabbt en allt absurdare spion- och utpressningshärva, där flera oskyldiga dras in med förödande konsekvenser.

Berättandet i filmen är kryddat med svärta och lättsamhet och i slutändan handlar det kanske i högre grad om medelålder och jag-berättelser som havererad postmodernism, än om spionage. Samtliga karaktärer har på en punkt kört fast i tillvaron. Äktenskapet eller karriären eller båda har reducerats till urholkade begrepp som stampar på stället, upplöses eller försvinner som om de aldrig funnits. Tomheten, som blir kvar, kan fyllas med vänsterprassel, skönhetsoperationer eller konstnärsdrömmar.

Burn After Reading är inte Coen brödernas bästa film, men inte heller den sämsta. Bröderna, som skriver, regisserar och producerar sina filmer själva, kan som få andra i Hollywood i dag sitt hantverk – tankarna går osökt till den raffinerade hantverkstradition som härskade under drömstadens guldålder. Holly­woods genrefilmer är därför sällan så här sofistikerade, med ett personligt bildspråk, klipp och kameraarbete. Samtidigt är dialogen välskriven, tidvis banal med många upprepningar, men ändå lagom subtil – och i sin tajming och naturlighet säkert skyldig Hemingways vita elefanter en del.

Burn after Reading vinner också på sin angelägna approach. No Country for Old Men och brödernas andra noiriga produktion omger sig med ett slags lyster av en nostalgisk maskulinitet, och drömmar om den äkta, överordnade ”naturliga manligheten”. Den där som fanns i ett starkt patriarkalt samhälle och som alla ”äkta karlar” i smyg ska längta efter. I Burn After Reading finns istället John Malkovichs alkoholiserade spion, som kört ut sitt äktenskap med sin egen självgodhet, George Clooneys fåfänga vänsterprasslande tjänsteman, som i sin berömda författarfrus frånvaro bygger sexmaskiner i källaren och Richard Jenkins alltför timida gymchef, som inte lyckas artikulera sin kärlek för sin kollega, och därmed hindra henne från att köpa en ”complete re-doing” hos plastikkirurgen. Fräscht och mänskligt helt enkelt  (och dessutom otroligt välspelat).