Robert Åsbacka senaste roman Orgelbyggaren är liksom hans tidigare en hyllning av gemenskapen, konsten och arbetet.


Jag kunde inte låta bli att småle, då jag såg att Robert Åsbackas nya roman fått titeln Orgelbyggaren. Den passar så väl in i den tolkningsmodell jag har för läsningen av hans böcker. I den här titeln koncentreras flera av de teman som hans romaner flätats ihop av.

Om man talar om immateriella, kulturella kretslopp, så skulle Robert Åsbacka passa in. Han är en mästare på återvinning.

I Robert Åsbackas roman Döbelns gränd är en av huvudpersonerna skrothandlare. Han är alltså en del i det produktiva kretsloppet och arbetar med återanvändning. I den följande romanen Fallstudie, åker Ralf och Öystein omkring och samlar in skrot för att enlig en konstnärs planer bygga upp ett konstverk. Här betonas alltså det kollektiva arbetet bakom konstverket, samtidigt som återanvändningen ännu en gång poängteras. Det gör den också då Ralf, för att imponera på sin älskade, skriver dikter bestående av rader från olika diktverk.

Vi talar alltså om kollektivism och återanvändning. Det är också detta som gäller i Kring torget i Skoghall. Författaren betonar än en gång det konstnärliga och immateriella arbetets kollektiva natur. Samtidigt visar han sig vara något i vår litteratur så ovanligt som en skildrare av arbete – arbetet vid övergången från fordism och massindustri till ett samhälle där det immateriella arbetet börjat ta över. Jag frestas därför att kalla Robert Åsbacka för en postmodern arbetarförfattare.

Den kollektiva konsten

Men, det är inte bara på detta plan Åsbackas litteratur handlar om återanvändning. Det gör den också på ett strukturellt plan. Som författare bygger han delvis sina romaner av återanvänt material. Det handlar alltså om intertextualitet och mina tankar går till olika postmoderna och poststrukturalistiska teorier, och teorier om demokrati och immateriell piratism. Robert Åsbacka ställer frågor om konstens kollektiva natur och om det fysiska arbete det bygger på, samtidigt som han som författare producerar sådana konstruktioner.

Det är därför titeln på hans senaste roman är så lämplig. En orgelbyggare är ju en del av den produktionskedja som är en förutsättning för en Bach, eller en Buxehude, för att nämna en för romanen relevant kompositör.

Det fina med Åsbacka, som författare, är att han inte låter dessa filosofiska tankegångar inkräkta på romanens funktion som berättelse. Huvudsaken är ändå att det blir en fungerande story, som inte kräver litteraturfilosofiska teorier för att kunna tolkas. Detta teoretiserande får man lägga till själv, om man vill. Bra litteratur leder till filosofiska resonemang – de behöver inte specifikt innehålla dem.

Orgelbyggaren handlar om Thomasson – en ensam gammal man som kommunicerar med sina minnen och sina döda. Denna ensamhet visar sig ändå vara relativ. Då han skadar sig och behöver hjälp är hjälparna nära. Trots sin isolerade tillvaro ingår han i ett mänskligt och medmänskligt nätverk, som under romanens gång växer. I detta nätverk plockar Åsbacka in personer ur sina tidigare böcker, eller släktingar till dem. I denna väv av minnen, döda och levande männi­skor knyter författaren in teman om sorg och skuld, glädje och kärlek.

Thomassons hustru går under med Estonia, ett fartyg han arbetat på då det ännu hette Sally. Thomasson är inte heller ensam – för han har också musiken och litteraturen att umgås med. Här visar Åsbacka igen hur han ser på konstens funktion. Det är inte konsten i sig som är viktig, utan den gemenskap den står för, i det här fallet som förbindelselänk mellan Thomasson och hans hustru, och senare i romanen som en ännu större kollektiv gemenskap.

Då Thomassons hustru, som var kantor, försvann med Estonia byggde han, som sorgearbete, en orgel i sitt hem. Konsten som sorgearbete är också ett tema som återkommer i romanen.

I Robert Åsbackas böcker finns konsten inte som en produkt av ensamma genier, utan som en gemenskap – inte nödvändigtvis en realiserad sådan, men som möjlighet. Därför är det också Buxehude och inte Bach, Thomasson intresserar sig för. Den mer medelmåttiga kompositören står enligt honom ”ovanför stridsvimlet, bortom de stora gesterna. Det var, som Thomasson såg det, större än all världens genialitet”.

Allt ryms med

Det är också denna anda som uppfyller Åsbackas romanbygge. Han låter sin bok växa till en hyllning av gemenskapen, konsten och arbetet. I Orgelbyggaren, liksom i hans tidigare romaner, låter han dessa förenas i en kärleksfylld enhet, som symboliseras av den orgel Thomasson byggt.

I romanens slut förenas författarens skapande fantasi med tolkningar av tidigare verk och vardagens erfarenheter. Buxehude och Beckett passar lika väl samman med pensionerade amatörskådespelande taxichaufförer, mobbade skolelever och ensamförsörjande kvinnor drabbade av strukturomvandlingen, som med experimenterande konstnärer.

Alla ryms med i Rober Åsbackas romanbygge, som visar sig vara ett tempel med dörrarna öppna för alla. Det står sedan läsaren fritt att se denna gemenskap som kommunion eller kommunism.


Robert Åsbacka: Orgelbyggaren. Schildts, 2008.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar