Den isländska finanskrisen ur en finländsk konstnärs synvinkel.


Det är snöstorm. Vägarna är igensnöade och skolorna har stängt. Jag sitter i min vän Sibbas kök i Akureyri på norra Island. Köket är mysigt, stugan är byggd 1874 och tjänade som byns butik in på 40-talet. De norska träbalkarna i taket är vackra. På bordet brinner ljus och radion talar isländska på fönsterbrädet. Det viner i knutarna och drar från fönstren. Yllesockorna värmer, och Sibbas te. Bussen till Reykjavik skulle ha gått 8.30, nu går den kanske 13.00, eller senare.

Det är min nästsista dag i Island. Jag landade en månad tidigare på flygfältet i Keflavik. Jag skulle tillbringa en månad på konstnärsresidens i Reykjavik. Jag visste att jag anlände till ett uppskärrat land, mitt i en finanskris, men jag tänkte inte så mycket på den ekonomiska krisen. Jag var i själva verket glad över att min euro var mera värd nu än den varit några veckor tidigare. Landet var ju ökänt för att vara dyrt.

Efter en tid började jag förstå vad ordet finanskris betyder för islänningarna. Krash Boom Bang. Förintelse. Ragnarök. Ingen vet vad som kommer att hända. Men alla vet att många kommer att mista sina jobb. Under den senaste månaden har allt fler blivit uppsagda från sina arbeten. Under det senaste dygnet har 200 fått gå, säger de på radion.

Islänningarna är instängda på Island. Som i en snöstorm. Världen är utanför. När inget värde på valutan längre existerar, så är det närmast omöjligt att ta sig ut ur landet. Semester utomlands har blivit ett absurt och avlägset uttryck. Det är något som fanns förr i tiden, och som nu är ett minne blott. Vi skämtar om enkelbiljetter till Polen. De senaste åren har polska gästarbetare jobbat i Island och försörjt sina familjer där hemma härifrån. Nu har många av dem flyttat tillbaka. Under några veckor hör jag mina vänner i Island utbrista förtvivlat skrattande, eller cyniskt konstaterande: ”We’re stuck in Iceland”. Många funderar på att flytta. De funderar på hur de kan hyra ut sina hus och flytta för att jobba någon annanstans. Det är ingen idé att sälja, för nu, mitt i allt är de dyra husen ingenting värda längre.

Islands kulturminister sade i ett uttalande, att Island borde gå ”den finska vägen” i uppbyggandet av landets ekonomi efter krashen. Det har inte varit det mest vackra uppbyggandet att vara med om, så här som finländare. Radikalt nedskärande av all samhällelig utveckling är en mera beskrivande definition av processen. Vi talar om ”den finska vägen” med Sibba en kväll och hon säger att jag måste ge en intervju till Morgunbladid. Så jag gör det.

Jag berättar om den finländska social- och hälsovårdens förtvivlan, sjuksköterskornas strejk, regeringens tvångslag, burn out, depression, åldringar som ligger och svälter för att ingen har tid att mata dem, den psykiatriska öppenvården och barnskyddet som är överbelastade, två skolmassakrer inom ett år. Jag berättar om hjälporganisationers brödutdelning som har utvecklats till regelbunden mathjälp runtom i landet, och som inte alls är ett avtagande fenomen.

Redaktören ser trött och sorgsen ut. Jag funderar på hur jag skall avsluta med lite positiva hälsningar åt islänningarna. Jag tänker på alla unga människor som jag träffat under de senaste åren bl.a. genom mitt jobb som konstpedagog. Jag säger att hoppet finns i den nya generationen. Med klara, tindrande ögon blir de vegetarianer och veganer och absolutister som inte rör njutningsmedel starkare än choklad. De blir motståndare av pälsfarmning och experter på återvinning och energipolitik, och de samlar sin mat från butikernas roskisar om de inte odlar sina ekologiska grönsaker själv. Jag säger att den nya generationen kanske äntligen har insett, att livet inte blir lyckligare av att man äger saker och ting. Vad är betydelsen av att äga om ingenting av värde finns kvar? Om vatten, luft och mark inte längre finns? Vi blir rörda och skrattar tillsammans, ett lättat och förstående gemensamt skratt.

Jag tittar ut genom Sibbas köksfönster. Ljusen brinner lugnt på bordet, utanför virvlar snön och dunsar ner från taket. Bussen inhiberas för dagen. Kanske vägarna är öppna i morgon. På radion säger de, att vinden avtar till kvällen.


Pia Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.