Helsingin Sanomat inledde året med en stor söndagsartikel om åldringsvården här i landet, under rubriken ”De övermedicinerade och undervårdade”.
Det är människor som i år behandlas som paket för att på nytt börja tala, gå, äta då de av en lycklig slump slipper sina mediciner. Det är 93-åringen som åt sju olika piller då han kom till sjukhuset från en avdelning för dementa. Från sjukhuset flyttade han till egen lägenhet, fri från mediciner, och började gå på pensionärsdans.
Det är lugnande mediciner, bloduttunningsmediciner, sömnmedel, smärtlindring och psykmediciner. Det är år ut och år in av piller som är avsedda att användas tillfälligt. Det är uppskruvade doser, läkare som skriver recept per telefon. Det är biverkningar, och nya mediciner för dem. Det är laxeringsmedel på fredag och dubbla blöjor över det underbemannade veckoslutet, sedan laxeringsmedel på måndag igen.
Men ärligt talat gör artikeln inget större intryck på mig. Det krävs mer för att chockera i brödköernas Finland. Och min upprördhet och medkänsla tog slut nånstans mellan bilderna på palestinska barnlik och de hemlösas kojor jag skymtar på väg till jobbet varje dag, mellan svältande afrikanska spädbarn och socialens massiva våg av omhändertaganden veckan efter det finländska julfirandet.
Åldringarna har det i alla fall varmt, de får mat och ingen skjuter på dem.
Men på slutet av artikeln blir jag förbannad i alla fall. Inte så mycket över missförhållandena, men över den totala onödigheten i det hela.
HeSa-journalisten skriver om vårdhemmet Raijamaija utanför Åbo, där man satsar på vård utan mediciner och stress. Och ändå kostar det inte mer än andra ställen. Det enda de verkar pruta på är städningen och föreståndarens lön, annars handlar det om organisering och att det blir billigare att vårda folk då de mår bättre.
Dans, sång, poesi, pyssel, promenader – och en gemensam katt. Sedan sover man gott om natten, utan sömnpiller.
Grundaren Raija Isotalo-Aaltonen jobbade på ålderdomshem, blev frustrerad, tog lån, och grundade Raijamaija. Hon säger sig ha två ambitioner: att hålla dörrarna låsta – för säkerhetens skull – och att se till att åldringarna åtminstone har roligt.
Så stick in en lapp mellan organdonationskortet och bibbakortet: ”om jag blir dement vill jag till Raijamaija”.
Solveig Arle
